LEIFBY: Det stinker uppgörelse lång väg

Svensk ishockey går till val men det finns inte mycket att välja på.

Säger ni ja eller nej till en fegare, mer enformig och osolidarisk svensk ishockey?

Det har gått ett halvår sedan Ola Lundberg presenterade sin utredning och sitt förslag kring hur seriesystemet för Sveriges tre högsta hockeyligor, och modellen för upp- och nedflyttning, ska se ut från säsongen 2020/2021 och framåt. 

Förslaget, som mer påminde om en förlikning, möttes av mustiga applåder från flera håll. 

Åh, så bra det var, otroligt, fantastiskt, sensationellt!

På något vis kändes det som att alla – SHL, C More och de som på ett eller annat sätt är beroende av att de här två maktfaktorerna i svensk ishockey är lyckliga – bara ville ha lite lugn och ro så att de kunde återgå till det roliga.

Omgång 28, ”Corsi” och Benny Bäver på väg till HV71 på ett sjuttonårskontrakt.

Under tiden Ola Lundberg fick sin ryggmassage berättade han uppriktigt att ambitionen varit att hitta en gyllene medelväg, att utforma ett förslag som skulle ha stora chanser att röstas igenom på förbundsmötet på lördag.

Varningsklocka

Det viktigaste var inte att hitta den bästa modellen för svensk ishockey i stort, utan en modell som de flesta inte skulle tycka någonting om.

SHL meddelade snabbt och unisont, förstås, att de inte tänkte uttala sig förrän de pratat ihop sig, och när de väl pratat ihop sig meddelade de lika unisont att de ställde sig bakom förslaget.

Ding-dong, varningsklocka.

Hockeyallsvenskan och Hockeyettan, serierna som göder SHL med spelare, var inte lika hänförda.

De var besvikna och oroliga men det tog inte Svenska Ishockeyförbundets, SIF, förbundsstyrelse någon hänsyn till. 

Det vi nu hör är att SIF kommer att lägga fram ett förslag – och bara ett – som är snarlikt det som Ola Lundberg presenterat och som bara SHL har ställt sig bakom.

Bara SHL.

Det är fegt

De två platserna som tidigare varit öppna till SHL krymper till en ynka plats, och de kanske häftigaste matcherna för säsongen, kvalmatcherna mellan lagen från SHL och Hockeyallsvenskan, försvinner.

Personligen blir jag nedslagen när jag läser förslaget och hör att det kommer att röstas igenom.

Jag hade hoppats på en ökad rörlighet mellan serierna, att fler åkte ur och/eller riskerade att åka ur, att fler gick upp och/eller gavs chansen att gå upp.

I liggande förslag finns det en garanti att ett lag går upp, men också en försäkran att inte fler än ett åker ur, och det tycker jag är fegt. 

Jag tror att rörligheten mellan serierna skapar intresse, att fler upp- och ner-platser fungerar som en nyttig pump som på ett naturligt sätt ser till att de stora tv-pengarna pulserar ner i systemet och når de som byggt svenskt ishockey och därmed också gjort sig förtjänta av en hacka.

Har ingen rösträtt alls

Om fler än ett lag trillar ur SHL, då finns också hyggliga möjligheter för dessa stackare att ta sig tillbaka, det är själva finessen med ett mer öppet seriesystem.

Varför, varför, varför har svensk ishockey byggt en konstruktion där ingen vågar spela en serie där någon riskerar att åka ur direkt?

Det är oansvarigt, obegripligt, obehagligt.

Vi får heller inte glömma att en stor anledning till att Ola Lundberg fick uppdraget att se över den svenska seriemodellen var att SHL tappat kontakten med verkligheten, och det stora, solida svenska missnöjet som följde.

För inte så länge sedan hade SHL planer på att flytta upp sina favoritklubbar genom att dela ut ”wild cards” (skrotat nu), och när det inte gick försökte de i stället barrikadera sig bakom idiotin ”arenakrav” (också skrotat).

Allt det där föll men nu har de har hittat en annan väg – den ”demokratiska”.

På mötet där svensk ishockeys närmaste framtid avgörs har SHL 20 procent av rösterna (56 av 279). 

Hockeyallsvenskan och Hockeyettan har ingen rösträtt alls utan företräds i stället av distrikten, där också SHL finns representerade och har väldigt stor makt.

Demokratiskt, visst?

Och frågan är om det inte strider mot Riksidrottsförbundets stadgar där det i kapitlet om ”Idrottsrörelsens verksamhetsidé, vision och värdegrund” står klart och tydligt att ”Föreningsdemokratin innebär att alla medlemmars röst har lika värde”.

Inte i svensk ishockey.

Åt vilket håll tror ni det lutar?

När jag har ringt runt till upplysta människor i hockey-Sverige har alla sagt att Svenska Ishockeyförbundet, SIF, aldrig skulle ta ett så pass stort förslag till omröstning om de inte var säkra på att vinna omröstningen.

SHL och SIF har nyligen enats om ett nytt avtal där SHL har lovat att dubbla utbildningsersättningen, sagt att de tänker lägga några miljoner på ”sportkontor”, en regional satsning ute i distrikten, och åtagit sig att hjälpa ishockeyförbundet att göra ett (eventuellt) hemma-VM 2025 till en ”hockeymanifestation”.

Det stinker uppgörelse lång väg och det ska bli intressant att se vilka hockeypampar ute i landet som får nya uppdrag framöver.

Förbundet har fått en snaskpåse i knät och mer behövs inte nuförtiden.

Maktbalansen i svensk ishockey har förändrats och när SHL har tidernas bästa tv-avtal på fickan kan de leka Televinken med Anders Larsson och hans närmaste.

Om SHL rycker i en tråd räcker Anders upp handen, om de drar i en annan röstar de ja till vad fan som helst.

Alla HA-klubbar står inte bakom det öppna brevet som skickas ut, men de är (tillsammans med Hockeyettan) ändå tillräckligt många för att skicka en tydlig misstroendeförklaring till Anders Larsson och Svenska Ishockeyförbundet.

Och de ställer en befogad fråga till distrikten.

Vilka företräder ni, egentligen?

På lördag röstar svensk ishockey om framtiden men det mesta tyder på att allt blir som vanligt.

SHL styr och ställer och fegheten består.

Grattis, hockey-Sverige!

avMarcus Leifby

ARTIKELN HANDLAR OM