Wennerholm: Lillebror har blivit storebror

BRATISLAVA. Det har gått ett dygn sedan tidernas VM-hjälte Marko Anttila lyfte VM-bucklan mot taket i Ondrej Nepela Arena i Bratislava.

Nu är han hemma i Finland och hyllas som den sanna hjälte han är tillsammans med coachen Jukka Jalonen och alla de andra okända hjältarna.

Och Sverige har blivit historiskt omåkta av lillebror från öst.

Jag har inte smält den där finska bragden än, nu då jag är på väg hem från mitt 33:e VM.

Men det här slår allt. Det skevs historia mitt framför mina ögon.

Samtidigt hände något som väl de flesta inte tänkte på.

Det var kvällen då lillebror Finland passerade storebror Sverige som hockeynation. Det går inte att tolka den här säsongen på något annat sätt.

Ett tredje rakt VM-guld hade räddat svenskarna kvar på förstaplatsen. Men det hände aldrig. Långt därifrån.

Sverige har inte längre någon Peter Forsberg eller Mats Sundin, de som var superstjärnor i NHL, men ändå kunde vara för Sverige vad Marko Anttila var för Finland den här gången.

Mats Sundin är väl den som kommer närmast.

Inte bara storleksmässigt, utan för den han var, hans iver att vinna, hans förmåga att driva lagkompisarna att ge precis allt.

En sann ledare.

Marko Anttila var menad att bli assisterande kapten i Finlands VM-lag från början, med C:et vikt för någon hemvändande stjärna från NHL.

Men då alla tackade nej, så blev det han som fick jobbet att leda det här utdömda laget.

Det säger inte bara något om Marko Anttila, det säger samtidigt massor om förbundskaptenen Jukka Jalonen som valde just honom. Han visste vad han gjorde.

Han valde ”Mörkö-Marko”, spelaren som kämpat hela sin karriär för att duga, för att platsa och för att visa att den väldiga kroppen bar på något stort inombords.

En gestalt som döpts till Mörkö, eller Mårran som vi säger i Sverige, efter Tove Janssons skrämmande och sorgsna jätte i Mumintrollen.

Sällan har ett smeknamn varit mer pricksäkert.

Höll den som en nyfödd i famnen

Och som han längtat efter det här.

Längtat efter att få vinna något stort efter ett juniorguld med Ilves i FM-liiga för fjorton år sedan. Hans främsta merit dittills.

Jag minns hans tid i Örebro där han startade bra under sina knappa tre säsonger i klubben, men sakta sjönk till en fjärdekedja.

Han såg hopplöst föråldrad ut i sin stora kostym, bland en ny generation av pilsnabba forwards och ett spel som går allt fortare.

Nej, jag har sällan unnat någon, någonsin att få lyfta den där VM-bucklan så mycket som jag unnade denna finska jätte att får göra det.

Jag följde honom under hans transport genom mixade zonen efter matchen, där varenda hockeyjournalist från hela hockeyvärlden ville veta hur han mådde, tänkte och kände sig.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Och hela tiden - under en timmes tid - vägrade han att släppa VM-bucklan ifrån sig.

Han höll den som en nyfödd där i famnen.

Rörande.

Vi svenskar kan bara se och lära efter en säsong där Finland tagit VM-guld, JVM-guld och ett sensationellt silver i dam-VM, som egentligen borde ha varit ett guld efter det så skandalöst bortdömda målet i finalen mot USA.

Lillebror har blivit storebror.

Gapet kommer öka

Sveriges motsvarande facit är utslagna i kvartsfinal både i VM och i JVM (för första gången på 13 år) och ett gäng Damkronor som åkte ur VM:s A-grupp för första gången någonsin.

Då har jag inte ens nämnt NHL, där Finland har större stjärnor än Sverige idag. Det har aldrig hänt tidigare på så bred front.

Så jag hittar inte ett enda argument för att Sverige är bättre.

Och frågan är om vi svenskar någonsin blir det igen.

Det här VM-guldet kommer ju att ge Finland en boost av astronomiska mått. Varenda unge kommer att drömma om att bli en ny VM-hjälte och välja hockey före innebandy och fotboll i ett land där hockeyn redan är nummer ett.

Det är snudd på omöjligt att konkurrera med.

Även om Sverige har dubbelt så många invånare som Finland, har finländarna 10 000 fler licensierade spelare.

Och efter det här kommer det gapet bara att öka.

avMats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Tre Kronor