Fischer: ”Det här är min sista chans”

Blickar fram mot den mest händelserika sommaren någonsin

avJohanna Frändén

1 av 3 | Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Ett händelserikt fotbollsår är över, ett ännu mer intensivt har just börjat.

För Sportbladet berättar Nilla Fischer om besvikelsen på svenska herrlandslaget, om tårarna inför klubbytet och sorgen att redan vara ”en gammal tant” när damfotbollen lyfter mot nya höjder.

Men det är ju inte slut än. I kväll väntar första matchen mot Ada Hegerbergs Lyon i Champions Leagues kvartsfinal.

– Det är sannolikt min sista chans att vinna turneringen, säger Wolfsburgs lagkapten inför det europeiska stormötet.

Efter den öppna avtalsstriden med Svenska fotbollförbundet, bråken med herrlandslaget och det uppmärksammade brandtalet efter Diamantbollen ska Nilla Fischer slåss om tre klubblagstitlar, flytta hem till Sverige och spela VM inom loppet av några veckor i sommar.

– Det har nog aldrig hänt så mycket i mitt liv samtidigt. Det är så mycket som ska processas. Men det är jätteroligt att vara mitt i allting. Vi möter Bayern München i tyska cupen direkt efter Lyon-mötet, sen går flyttbilen och sen är det det VM. Men jag är bra på att fokusera på det som händer, säger Nilla Fischer.

I kväll ska de regerande tyska mästarinnorna ta sig an Ada Hegerbergs Olympique Lyonnais i Champions Leagues kvartsfinal. Fischer vann turneringen under sitt första år i Wolfsburg 2014, sedan dess har hon förlorat två finaler mot fransyskorna.

1 av 3 | Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY

Wolfsburgs buss rullade in i Lyon redan på måndagen för att förbereda årets viktigaste dubbelmöte, det som de senaste åren alltmer börjat torna upp sig som damfotbollens riktiga europaklassiker. 2016 förlorade Wolfsburg på straffar – Fischer brände sin – och förra året vann Lyon i förlängningen.

– De säger att det här är den moraliska finalen. Det har sagts tidigare, men ska man vinna turneringen så ska man slå alla lag. Det finns många oerhört bra klubbar just nu, och det blir svårare för varje år. Men många är nog glada att en av oss åker ut redan nu.

Vad väntar du dig för matchbild?

– Vi är två lag som är vana att föra spelet i ligorna, med mycket bollinnehav. Båda har starka offensiva krafter, men vi blir testade bättre defensivt i ligaspelet än Lyon. De har fler finlirare, vi har mer fysisk närkampskraft. Länge hade de mest fransyskor i laget, men nu har de fler utländska spelare.

En norska bland annat.

– Jag vet inte vem du pratar om… Hon är också rätt hyfsad, Ada (Hegerberg, årets vinnare av Ballon d’Or) är ett vapen, men jag ser mer till deras helhet som lag. De gör henne bra. Det gäller att spela mot henne som alla andra. Det kommer att bli dueller mellan oss, men jag har inget eget ansvar för att markera henne.

Tar du en straff om det blir aktuellt?

– Det får vi se. Jag missade ju i finalen 2016, men satte en i OS senast. Jag står inte och sträcker upp handen och vill slå, det är något som måste göras.

Det lär bli din sista chans att ta en andra europatitel.

– Ja, det är sannolikt sista chansen för mig att vinna turneringen. Min plan är att vi ska spela Champions League med Linköping, men jag vet vad som krävs för att vinna turneringen. Dit ska de svenska klubbarna komma, men de är inte där än.

Är det realistiskt att Sverige ska ha med klubbar på den nivån i framtiden?

– Det tycker jag, kolla på Chelsea för fem år sedan eller på Wolfsburg för tio år sedan. Ser man på tidsintervallerna finns möjligheten, men något måste ske så klart. Det behövs satsningar från sponsorer eller liknande för att locka spelare.
På Fotbollsgalan i december nådde konflikten mellan de svenska damerna och herrlandslaget en sorts kulmen när Nilla Fischer tog emot Diamantbollen och höll ett brinnande tal om hur alla måste ta ansvar för jämställdhetsarbetet inom fotbollen.

Andreas Granqvist och Sebastian Larsson var några av de som kände sig orättvist utpekade. De menade att förbundet inte kommunicerat ordentligt att herrarna gått ner i ersättning för att damernas avtal skulle kunna förbättras.

1 av 3 | Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

– Det är ingen hemlighet att jag tycker att vi ska ha det jämställt, vi måste sträva dit. Sedan om det är herrarna som ska säga det eller förbundet… Det ska väl vara förbundet. Men med allt som hänt på slutet behöver vi bygga på relationen, alla under förbundet ska vara ett landslag. Det har inte varit de bästa åren för det i Sverige.

Är du bitter på herrarna?

– Inte på herrlandslaget som helhet. Men vissa reaktioner har jag ingen förståelse för. Jag önskar att vi hade fått full stöttning överallt, men vi är nöjda nu och det är dags att ta nästa steg i vår relation. Förutsättningarna finns.

Vad behövs?

– Det hade varit jättebra om alla kunde träffas, men det kommer nog inte kunna ske.

Har damfotbollen tagit stryk av kampen, eller har det gjort den starkare?

– Personligen klarar jag av både och, striden och fotbollen, men det är klart att det hade gett en annan ro att ha det så pass jämställt att den inte hade behövt tas. Att bara få spela och träna fotboll.

Wolfsburg leder just nu Bundesliga på lika många poäng som Bayern München. Under våren väntar ett titelrace och därefter avtackning av den svenska lagkaptenen som lämnar klubben efter sex säsonger. Nilla Fischer har ingen tid för nostalgi, men bävar lite för hur hon ska klara sista omgången emotionellt.

– Jag stod och grät förra året när spelarna avtackades, och då var det inte ens jag som slutade. Jag får väl byta efter fem minuter om jag inte ser någonting. Det kommer vara enormt känslomässigt att lämna. Jag ser fram emot att flytta hem och umgås med familj och vänner och ha ett vanligt liv, även om jag fortsätter med fotbollen, men det blir annorlunda. Jag vet hur det är, man lovar att hålla kontakten och träffas men det blir aldrig samma sak igen.

Du efterlyste flyttfirmor mellan Tyskland och Sverige på Twitter för ett tag sedan, har det löst sig?

– Det har löst sig, Linköping hjälpte mig.
Samtidigt som Nilla Fischer gör sin sista säsong på den stora europeiska arenan slår damklubbfotbollen nya publikrekord på löpande band. I helgen slog Barcelona Atlético Madrid inför 60 000 åskådare, otänkbart för bara ett par år sedan.

Det finns en sorg i att sluta när det rör på sig som mest, säger Fischer.

– Ja, absolut, det är klart att det är så. Tänk att vara 20 nu och ha helt andra möjligheter. Men jag tänker att det är häftigt att ha varit med på resan. Man får inte fastna i någon bitterhet. Jag är ju som en gammal tant i jämförelse med många, fem över tio är jag i säng om kvällarna. Det handlar väl mest om att jag fått barn i och för sig. Men jag unnar alla unga att ha det här framför sig och är glad över allt jag fått uppleva.

I sommar väntar fotbolls-VM i Frankrike. Det blir Nilla Fischers sista VM – det första gjorde hon 2007 – men så mycket tid att tänka på det har hon inte heller.

– Det hinns inte med så mycket, helt ärligt. Det poppar upp i huvudet i samband med intervjuer, men annars tänker jag inte så mycket på den än.

Sveriges lottning (Chile, Thailand, USA) är ganska gynnsam?

– VM är VM, man kan inte ställa in skorna. Men det är klart att vi har ska ha två segrar med oss inför sista matchen mot USA. Vi har alla möjligheter att slå dem också, men det är en väldigt stor skillnad att vinna mot Chile och Thailand som är matcher som vi ska föra. Mot USA kommer det krävas en annan nivå. Vi behöver vinna de två första matcherna.

Men först har Wolfsburg två andra matcher mot Lyon att reda ut om europaäventyret inte ska vara slut för den här gången för klubben. Och sannolikt för sista gången för Nilla Fischer.