Bank: En målvakt som är redo för precis vilken nivå som helst

FOTBOLL

SKABERSJÖ-TURIN. Diktaturen står stadigt i Serie A, Juventus slår Roma med 1–0, det vore lätt att tro att det här är den tuffaste utmaning krisernas siste utpost Robin Olsen ställts inför.

Visst.

Men han hade det inte så himla lätt mot Skabersjö IF heller.

Turin är alltid rent och snyggt, klätt i tjock bomull eller kashmir, med de tvåldoftande haldsukarna perfekt slängda över axeln. Men julen gör allt ännu renare, snyggare, elegantare.

Man köper julkonfektyr som är små konstverk, packar in dem i lyxaskar, luktar på kastanjerna på Via Roma eller tittar på kärleksparen på skridskobanan på Piazza Solferino. Ordning. Reda. Tre poäng som ett brev på posten (innan Postnord mördade metaforen).

Och så kommer Roma hit, med livbåtarna i vattnet och Eusebio Di Francesco vilt vevande vid rodret med Paulo Sousa som en skugga bakom ryggen. I veckan som gick flög sportchef Monchi till Boston för kvartssamtal med president Pallotta, och kom därifrån med den där sortens förtroendeförklaring som närmar sig bäst-före-datum med ilfart.

De förlorar alltid när de möter Juventus i Turin, har gjort det åtta år i rad. Juve har det tätaste försvaret i europeisk toppfotboll, de har vunnit femton av sexton matcher i Serie A, är på god väg att avgöra ligan redan nu. Det är ljusshow och Thunderstruck, storia di un grande amore, Juve fino alla fine, Totti på vip-läktaren och en rörande hyllning till Claudio Marchisio som kommit tillbaka för att se sin klubb spela igen.

Robin Olsen står längst bak i Roma, han står mitt i en stormvind, mitt i en av Europas största fotbollsklubbar.

Han kommer in som nummer två, ett steg efter kapten Florenzi. Kramar om Juve-kollegan Szczesny, applåderar den lilla tårtbiten Romanisti mitt i ett hav av vitsvart.

Robin har haft en bra höst i en klubb som haft en horribel höst. Men han släppte in en distansskott mellan benen mot Genoa senast, behöver revanschera sig för det.

Det är nu inte första gången.

▪▪▪

Det är inte lätt att komma in. Vinden viner, det är vinter i luften, och den gistna trägrinden in mot Skabersjö IP är låst med ett hänglås med kod. Förr hyrde klubben planen av Thott-ätten borta på Skabersjö slott. Det kostade tusen kronor om året.

Mattias Andersson häver sig över med högerbenet först, allt såg annorlunda ut när han spelade fotboll här.

– Gräsmattan var alltid fantastisk. Förbundet brukade skicka hit sina greenkeepers så att de fick öva på gräset här. Omklädningsrummen byggde medlemmarna på egen hand, ideellt.

Nu har den lokala agilityklubben tagit över idrottsplatsen, färgglada hundhinder trängs på ena halvan av gräset. På den andra, där matcherna brukade spelas, ser det det ut som att en talanglös tiometersjätte spelat golf. Stora hål i gräset, bruna högar som bubblar ur underjorden.

– Mullvadar, eller kanske vildsvin. Det finns mycket vildsvin härute, säger Mattias Andersson.

Han ser fortfarande ut som en fotbollsspelare, men är det inte längre. Han började spela i Olympic, gick vidare till Kulladal som liten, en lovande Malmö-kille, innermittfältare eller ytter, som förälskade sig i lugnet och värmen en bit utanför stan. Han övertalades att komma ner på en träning, blev fast efter ett par meningar.

– Det var något med stämningen här. Jag var ny, men det kändes som att jag hade varit här i flera år, som att alla var kompisar med varandra. Direkt efter träningen bad jag dem ta fram en penna så att jag kunde skriva på. Jag är evigt tacksam för det mottagandet, det är väl det som driver mig nu. Jag vill betala tillbaka. Jag tror att det betyder så mycket, ännu mer idag: många ungdomar spelar ju bara tv-spel, och jag vill föra den här andan vidare.

Känd för sin rika historia på damsidan

När ryggen sa stopp, när kommunen slutade sköta om planen och ville centralisera verksamheten för ett knippe småklubbar, bestämde sig Mattias för att rädda det som räddas kunde. Skabersjö måste också finnas kvar. För historiens skull, för samhällets skull, för hans egen skull.

Han är ordförande nu, driver arvet vidare i en förening som egentligen bara är känd för sin rika historia på damsidan. De spelade sju säsonger i allsvenskan, anförda av fyra systrar Håkansson. Ulla spelade landskamper, Eva Zeikfalvy också.

Men vi är här för att sätta spaden i ett stycke modern, svensk målvaktshistoria.

Vi är långt från Turin, långt från Cristiano Ronaldo, långt från Juventus.

Vill man hårdra det så är vi exakt på den plats där Robin Olsens karriär slog i botten, alldeles nyss.

▪▪▪

Det hinner knappt gå en minut innan Mario Mandzukic volleystyr en boll parallellt med Robin Olsens mållinje. Juventus spelar precis den fotboll som kört ångvält över hela Italien under 2018. Pjanic trycker upp farten från mittfältet, Mandzukic hotar i djupled och i luften, Paulo Dybala flyter runt och visar fötter och man glömmer bort Cristiano Ronaldo tills det kommer en crossboll och man liksom hajar till:

Just det, de har honom också.

Roma behöver flytväst och fallskärm för att överleva första kvarten. Medan de försöker ha koll på världsklasstridenten längst fram glider vänsterbacken Alex Sandro igenom i blinda vinkeln. Efter sex minuter kommer han helt fri och pressar Robin Olsen till en fenomenal enhandsräddning nere vid stolpen. Tio minuter senare skjuter han en kanon som Olsen styr bort från ena krysset. I nästa anfall blockerar Manolas nästa Alex Sandro-skott. Romas försvarare skäller på varandra, Juve radar upp 9–0 i hörnor första tjugo.

Kvällen är vacker och månen är full, och Juventus är som kvällen och Roma-försvaret spelar som månen. Men Olsen är bra, tar mer än han ska.

Cristiano Ronaldo böjer en boll mot bortre gaveln, men Olsen räddar den också. Det är han mot Juve.

Och till slut går det inte längre.

De Sciglio lyfter in ett inlägg, Davide Santon (som i en annan tid och värld och form gjorde landskamper för Italien) lyfter inte alls – och Mandzukic powernickar in 1–0.

Olsen sparkar uppgivet upp bollen mot mittlinjen. Han har gjort två heroiska räddningar, varit planens överlägset bäste spelare, men vattnet fortsätter forsa in. Vad begär de av honom egentligen?

▪▪▪

Sebastian Larsson hade gjort sina matcher för Arsenal, Andreas Granqvist hade börjat göra solomål i Eredivisie, Marcus Berg hade köpts av HSV för över hundra miljoner.       

Och en nittonårig Robin Olsen hade slitit sönder knäet på en träning med division I-laget Limhamn Bunkeflo, och ersatts av en 37-årig avdankad MFF-målvakt.

När han började om så var det inte i division ett längre, inte i division två heller. Den som stod i elitfotbollen och ville få syn på honom fick använda teleskop.

– Vi var nykomling i division fem, hade vunnit sexan 2009. Och vi hade redan en bra målvakt, så det var en tillfällighet att Robin kom, säger Peter Anderberg, lagledare i Bunkeflo FF.

– Han hade ju haft en knäskada, så det var väl vad det var. Men han var extremt lättränad.

Robin Olsen hade fyllt 20 när han landade i division fem. Så jo, det var väl vad det var.

”Jag vet att jag gjorde mål”

I hemmadebuten ställdes han mot Skabersjö IF, det blev bara ett mål i matchen och om Robin minns det så vill han nog glömma det.

– Jo, jag vet att jag gjorde mål. Robin är lika gammal som mig, jag har mött honom när han spelade i Olympic och FC Malmö. Jag var duktig när jag var yngre, men sedan blev det ju inte mer, säger Fredrik Persson.

Han spelar fortfarande i Skabersjö (enligt Mattias Andersson hade han kunnat spela ”i division ett eller så, om han bara haft huvudet för det”), men för åtta år sedan var han en lovande fotbollsspelare, årskamrat med Robin Olsen.

Fredrik Persson fick bollen och testade. Något vidare skott blev det inte, men det räckte.

– Jag minns det mycket väl, det var en extrem målvaktstabbe. En strumprullare, tio meter utanför straffområdet, säger Mattias Andersson. Till och med jag hade tagit den, men det gick in mellan hans ben. Där och då såg man väl inte att det var en landslagsmålvakt som stod i mål.

Matcherna mot Skabersjö var ett undantag under året i division fem. Bunkeflo vann serien före Prespa Birlik, släppte bara in sexton mål på hela säsongen.

Peter Anderberg har bokat in en resa till Italien senare i vinter, han och Robins gamle tränare Ingvar Nilsson ska hälsa på sin gamle målvakt. Det var väl inte riktigt vad de väntat sig 2010.

– Vi hade kommit upp från sexan då och hade ett bra lag. Och Robin var otroligt bra. Otroligt bra. Det var egentligen bara Skabersjö vi hade det jobbigt mot. Och så minns jag en match mot Bara på bortaplan. Då fick han en spark i huvudet och fick åka in till akuten.

▪▪▪

De serverar panettone, de där typiska italienska julkakorna, i pressrummet på Juventus Stadium. Efter första halvek är den givna frågan om Eusebio Di Francesco kommer att kunna äta sin panettone som Roma-tränare.

Jag gillar honom, sympatiserar med hans fotbollssyn, men det här duger ju faktiskt inte. Inte hans trupp, inte hans lag, inte hans höst.

När Monchi, världens kanske mest hyllade sportchef på 2000-talet, kom till Rom förväntade man sig något annat än ett knippe trevliga, men för unga talanger och nostalgivärvningar som Santon och Pastore.

Ingen har väl förväntat sig att de ska vinna i Turin i kväll, men första halvlek har bara bekräftat bilden av två klubbar som spelar fotboll i helt skilda dimensioner.

Det står bara 1–0, men det beror inte på Roma. Det beror på Robin Olsen.

Han diskuterar något med Steven Nzonzi på väg av planen, Justin Kluivert – ett av få glädjeämnen under Romas katastrofhöst – värmer upp och byter av kapten Florenzi direkt efter paus. Kaptenen ut, intressant nittonåring in. Roma 2018. Det första som händer i andra halvlek är att Chiellini fläker sig och hockeyblockerar ett skott från Zaniolo, 19, och firar som om han satt en skiljehålsputt i British Open. Skillnaden i en bild.

▪▪▪

Mattias Andersson stampar med fötterna för att hålla värmen uppe.             Ett lila pågatåg susar förbi bakom barackerna, fukten kryper in längs med ryggen.

– Jag kan inte sätta fingret på det, men jag älskar det här stället. Jag älskar klubben. Har gjort det från första början.

Han kom hit som 21-årig spelare som gett upp sina ambitioner. Han blev kvar som en ordförande som kämpar mot kommunen, utflyttningen och tiden för att hålla liv i en förening som trots allt betyder något, för några.

Vilken nivå höll egentligen Skåne-femman när Robin Olsen spelade här? Var det hygglig klass?

– Inte nämnvärt. Jag kollade upp vilka spelare vi hade när Bunkeflo kom hit, och det var inga bra fotbollsspelare. Vi var fyra-fem kanske som kunde spela, de andra var inringda. Det har alltid varit tufft att få hit spelare, för vi har inte kunnat erbjuda någon ersättning. Så fort någon varit duktig så har Svedala IF plockat dem, de låg i fyran eller trean och kunde ge pengar.

– Men det var jobbigt att komma hit. Jag var den ende som inte var stor och stark, vi hade ett väldigt fysiskt lag, ett bonnalag. Det smällde alltid. Vi fann oss i det.

Utvisad – fyra mål i baken

När Robin Olsen kom hit för att ta revansch gick det… inte alls.  

Bonnalaget gjorde fyra mål och vann med 4–3, Robin blev utvisad.

Jag ringer upp Lars Hansson, domaren som drog det röda kortet, för att höra om han kommer ihåg.

– Jag minns inte exakt, bara att det var något som hände ute vid sidlinjen, vid avbytarbänkarna, och att det var flera inblandade. Robin kom ut från målet, men jag vet inte vad det var som hände sedan. Som domare dömer man så många matcher varje år, det är svårt att komma ihåg allt.

Mattias Andersson minns inte heller, men han har koll på vilka som gjorde Skabersjös mål.

– Benny Andersson och Jöns Andersson, två var. Vi har bara haft sådana spelare i Skabersjö. Vänner, bröder. Benny kallades för ”Benny Guldfot”, han var alldeles för snabb för sitt eget bästa. Vi har en funktionsnedsatt kille kring laget, som varit typ vattenpojke sedan 1983. Han brukade alltid säga till Benny: ”du får sju chanser och sätter en”. Och det stämde.

Mot Robin Olsen gjorde Benny Guldfot alltså två. Skabersjö vann båda matcherna mot Bunkeflo, Robin Olsen flyttade vidare till IFK Klagshamn, ett år senare fick han chansen i Malmö FF.

Det är bara sex år sedan nu.

▪▪▪

Roma får andas efter paus, inte så mycket för at de kan utan för att Juventus låter dem.

De sjunker hem i ett tryggt 4-2-4, låter Roma ha bollen, för att sedan kontra med alla sina galopphästar där framme. Klumpedunsen Fazio får till en nick mot mål på Romas första hörna, det är inte nära att vara nära, men i en kvart står Robin Olsen sysslolös framför Curva Nord. Så exploderar Juventus igen. Robin enhandsräddar en nick från Cristiano Ronaldo efter en timme, och följer upp med en ny toppräddning mot Ronaldo på hörnan som följer.

Portugisen karatesparkar i stolpen, han vill göra mål men får inte. Bunkeflo–Ballon d’Or står fortfarande 0–0.

Foto: TT

Jag vet ärligt talat inte när en svensk målvakt gjorde en lika bra match på den här nivån senast. Johan Wiland mot Juventus 2013? På en timme har Robin Olsen gjort tre magnifika räddningar och en toppräddning, och varit dunderstabil i allt annat. Hans spel med fötterna fortsätter dessutom hålla hög, internationell klass. Om det här är reaktionen efter en dålig match mot Genoa borde han göra dåliga matcher oftare.

Juventus har hållit nollan i fem raka seriematcher före den här, de har vunnit de tre senaste hemmamatcherna mot Roma med 1–0, och det blir allt mer uppenbart att bara ett mirakel kan ändra på saken den här kvällen.

Och Di Francesco får inga mirakel. Han får inlägg snedställda inlägg från Davide Santon.

Skabersjö IF fick flytta från sin idrottsplats, ekonomin tillät inte att hålla ordning på en liten gräsplätt i ett litet samhälle med ett par hundra invånare.

Mattias Andersson mötte aldrig Robin Olsen igen, men han slutade inte följa honom.

– Jag hade koll på honom när han var i Klagshamn, läste alltid i Sydsvenskan. Sedan blev väl Johan Dahlin skadad i MFF så han fick chansen, och sedan sålde de Dahlin. Man såg tidigt i MFF att ”här är något att bygga på”. Han blir bara bättre och bättre.

Robin Olsen spelade Champions League, blev svensk mästare. Mattias Andersson satt på första raden på andra läktaretage och såg på.

– Jag är blådåre, reser på matcher och följer allt. Jag köpte mitt första årskort 2008, och har suttit på Roys sedan dess. Det är en sån gemenskap där, den platsen kommer jag aldrig att släppa, säger han.

Mattias såg Robin Olsen göra en dundertabbe i division fem, han såg honom slå igenom i Malmö, han reste som supporter och såg honom spela VM i Ryssland. Och han blev förbannad på honom när han skrev på för FC Köpenhamn och upprörde MFF-fansen.

– Han sa att FCK är störst och bäst i Norden och… han hade ju rätt i sak, men… säg inte så. Han har ju MFF att tacka för mycket. Det var så onödigt. Som supporter vill man bara känna att de har respekt för klubben.

Mattias Andersson gnider händerna mot varandra och kurar ihop sig i bilens baksäte. Han ska hem till en snörvlig treåring hemma (”vi har startat boll-och-lek för tre-till-femåringar i Skabersjö nu, min dotter älskar det”), men tänker försöka se Romas match mot Juventus.

– Det är så otroligt imponerande, det som Robin gjort där. Det måste vara otroligt tufft mentalt att komma till en klubb som Roma, mycket värre än FCK.

– Men det hade varit kul om han kommer ihåg Skabersjö.

Med en kvart kvar spelar Di Francesco ut sitt enda ess. Edin Dzeko gör comeback, han håller för en kvart. Nu finns i alla fall någon där som skulle kunna göra något av något.

Dzeko trycker upp bredvid fiaskovärvningen Patrik Schick, han bidrar med mer på tio minuter än vad Schick gjort på 80, men det räcker inte. Juve bevakar, de är rätt bra på det. Robin Olsen står längst bak och pekar, utan att kunna göra något annat. I slutsekunderna spelar Ronaldo fram Douglas Costa till öppet mål och 2–0, men målet döms bort efter Var-konsultation.

Den här sortens matcher ger inga poäng för Roma, ingen respit för DiFra, ingen semester för Monchi – men de förstärker bilden av Robin Olsen som en målvakt som är redo för precis vilken nivå som helst.

Det är svinkallt i Turin när Davide Massa blåser av. Roma har varit blekt, igen. Juventus har hållit nollan igen, slagit Roma med 1–0 igen. Jag skyndar ner för att se om Romas presschef tänker låta deras målvakt svara på frågor efteråt.

Jag undrar om han kan vara nöjd med en fantominsats tror att krisen blivit djupare, vad han lärt sig av en första höst i Rom, hur han ser på att ha hållit nollan mot Cristiano Ronaldo.

Och jag vill veta om hans minns när han blev utvisad på Skabersjö IP. 


Om Robin Olsen kommer ihåg Skabersjö? Till slut fick Sportbladet chansen att fråga honom.

– Skabersjö? Jaa, vi hade dem i serien va? 

Ja, du minns inte matcherna mot dem?

– Jag tror att det var då jag fick ett rött kort va? Borta, tror jag att det var.

Ni förlorade hemma också, med 1–0.

– Förlorade vi båda? Det visste jag inte. Okej. Den minns jag inte.

De minns. Och på Skabersjö IP förlorade ni med 4–3, och du blev utvisad. 

– Nej, det var ingen bra match…

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM

AS Roma

Serie A