Från skyddade till tacksamma måltavlor

Foto: TT
Aleksandr Kokorin och Pavel Mamajev

avErik Niva

FOTBOLL

Både Cristiano Ronaldo och Leo Messi är dömda till fängelse. Ingen har någonsin väntat sig att se dem i en cell ändå.

Men kanske håller popularitetsförsäkringen på att försvagas nu.

I takt med att avståndet växer mellan spelare och åskådare tycks det ha blivit både politiskt och juridiskt lättare att faktiskt låsa in välkända fotbollsstjärnor.

Bara ett par veckor har gått sedan den ryske landslagsmittfältaren Pavel Mamajev senast spelade match – och då gjorde han sju mål.

Ändå är 30-åringen inte i registrerad i truppen nu när hans Krasnodar ska ner till Spanien och spela Europa League-åttondel mot Valencia.

Det var nämligen något som inte stämde med den där matchen. Den spelades på snö snarare än på gräs, och istället för läktare omgärdades den lilla planen av höga murar.

Krasnodar-stadion? Nej, det ökända Butyrka-fängelset i Moskva.

Här fängslades dissidenter, oppositionella och intellektuella under kommunismen – här satt både Majakovskij och Solzjenitsyn – och hit riktades världens blickar när anti-korruptionskämpen Sergej Magnitskij dog under mystiska omständigheter för tio år sedan.

Och sedan snart fem månader sitter alltså både Pavel Mamajev och hans landslagskompis Aleksandr Kokorin inspärrade här. Internmatchen med andra interner var första gången han rört en fotboll sedan han greps i oktober.

Oväntat nog hade den ryska pressen släppt in för att filma, och när Mamajev fick en mikrofon framför sig efteråt var det som att han gjorde en segerintervju vid sidlinjen precis som vanligt. Nästan.

– Jag tillägnar den både till min egen fru och till alla andra fruar till fängslade som fortfarande väntar på sina makar.

Här spelar Pavel Mamajev fotboll i fängelset.

I oktober 2018 hade det gått prick tio år sedan Aleksandr Kokorin och Pavel Mamajev först blev kompisar.

Vi kan vara säkra på det eftersom de själva annonserade saken i höstas. Först möttes de på varsin sida av toppmatchen mellan Zenit och Krasnodar i St Petersburg inför drygt 50 000 åskådare – Mamajev gjorde tröstmålet i en 2-1-förlust – och sedan satte de sig tillsammans på kvällståget mot Moskva.

Flaskor öppnades, sociala medier smattrade.

Partyt för att fira tio år av vänskap var igång, och innan det var över skulle Ryssland få ännu en anledning att förfasa sig över nationens allra mest skandalösa bromance.

De två hade först lärt känna varandra ordentligt i ungdomslandslagen, där de spelade ihop trots att Kokorin var tre år yngre än Mamajev. Tillsammans skulle de ta över världen. De var unga, välbetalda, eftertraktade – Kokorin var hela Rysslands utvalda guldgosse – och började tidigt föra sig med arroganta slynglars överlägsna känsla av odödlighet.

På sociala medier publicerade de regelbundet smått homoerotiska bilder där de poserade med varandra, med lyxbilar, med strippor, med guldattiraljer och med vapen. De semestrade tillsammans i Miami, skröt om hur de hamnat i slagsmål på en av nattklubbarna.

Ambitionen verkade vara att bygga en sorts gangsterimage runt sig själva och sin vänskap, typ Bonnie och Clyde omstöpta till fotbollsoutlaws.

2000-talets Ryssland har sannerligen sett sin beskärda del av nyrika sprättar, men i samband med EM 2016 var det ändå som att toleransmåttet rann över.

Både Kokorin och Mamajev spelade i alla Rysslands matcher, men floppade. Det sägs ha blivit slagsmål i omklädningsrummet, och Mamajev kom ut till den sista gruppspelsmatchen med ett färskt sår under ögat.

Snarare än att flyga hem tog duon ett privatplan till en nattklubb i Monte Carlo, där 500 flaskor Armand de Brignac-champagne för nästan tre miljoner kronor skickades in till tonerna av den ryska nationalsången. I efterhand förnekade Mamajev och Kokorin att det var de som gjort beställningen, men andra besökare vittnade om hur det visst var fotbollsspelarna som bjudit laget runt.

Inte stannade det där heller.

Under åren som följde var det som att framförallt Aleksandr Kokorin bara tryckte hårdare och hårdare på skandalpedalen. Han körde streetrace genom natten mitt i centrala Moskva, skickade ut sin Bentley i mötande fil. Han gled bekymmerslöst runt i en tröja som hyllade knarkbaronen Pablo Escobar, och han sköt i luften med skarpladdad pistol under ett bröllop.

När han drog av korsbandet strax före VM ifjol sörjde knappt ens hemmanationen att dess mest talangfulle spelare fallit ifrån, utan skrockade mest om hur en rysk typ av karma till sist hunnit ikapp.

Och allt det var alltså innan den där rullande tioårsfesten ens hunnit fram till Moskva.

Väl i huvudstaden tillbringade Mamajev, Kokorin och deras entourage natten på ett par olika strippklubbar, och när de väl stapplade ut hade måndagen redan hunnit ljusna.

Klockan var nästan sju på morgonen när gänget hamnade i bråk på bilparkeringen utanför Peking Hotel. De var fulla, de var högljudda och slängde först käft med en privatchaufför för att därefter misshandla honom svårt.

Fyrtio minuter senare hade de tagit sig drygt två kilometer bort, till kaféet Coffemania. Trubbel igen, den här gången med en koreansk man i hörnet. Fotbollsgänget kallade honom ”kines” och sjöng ”Gangnam Style” innan Aleksandr Kokorin slog en stol i huvudet på honom.

Sedan gick de lugnt därifrån.

▪▪▪

Aleksandr Kokorin och Pavel Mamajev hade levt ett liv som tycktes fått dem att tro att de stod över andra människor, stod ovanför lagen – men om inte annat hade de givit sig på fel folk den här gången.

Chauffören de slog av näsan på visade sig arbeta för tv-profilen Olga Usjakova, som i sin tur har barn ihop med en före detta toppchef på säkerhetstjänsten FSB. Ryss-koreanen som Kokorin dunkat en stol i huvudet på var anställd vid industriministeriet, och skulle precis föräras en förtjänstorden av president Putin för sina insatser inom järnvägsindustrin.

Övervakningsfilmer som annars ofta försvinner mystiskt i Ryssland trollades nu snabbt fram, och mot dem var fotbollsmiljonärerna chanslösa. De greps efter ett drygt dygn, misstänkta för ”huliganism”, ett brott som kan leda till fängelse i maximalt sju år.

Fördömanden fullkomligt strömmade in. Klubbar och förbund cirkulerade skrivningar om uppsagda kontrakt och permanenta avstängningar, politiker och debattörer kastade sig mellan utspel om att statuera exempel likväl som att stå lika inför lagen.

Att hitta någon som försvarade Kokorin och Mamajev var så gott som omöjligt. Folkopinionen mot dem var stark, hätsk, närmast triumferande.

Levantes vänsterback i kriminellt nätverk

I söndags gjorde spanska Levante en strong insats mot Real Madrid, men föll knappt efter en sen skämtstraff.

Kanske hade de klarat sig ännu bättre ifall de hade haft tillgång till sin ordinarie vänsterback, men sedan tre veckor tillbaka sitter Toño García inlåst i Teruel-fängelset.

Åklagaren menar att han ingått i ett kriminellt nätverk som erbjudit eskorter och prostituerade på nätet – för att sedan bedriva utpressning mot männen som nappat på erbjudandena.

Foto: TT
Toño García.

Det var andra gången på mindre än ett år som Real Madrid mötte ett lag där en ordinarie försvarare satt fängslad. I den avslutande ligamatchen förra säsongen spelade de mot ett Villarreal som saknade portugisiske mittbacken Rúben Semedo, inlåst misstänkt för mordförsök, grov misshandel, grovt rån, olaga hot och olaga vapeninnehav.

Och det här inget område där det finns solid statistik – men vid en någorlunda omfattande genomlysning av den europeiska toppfotbollen framstår det otvetydigt som att andelen fängelsedömda elitspelare ökat både snabbt och tydligt.

Dels finns ju alla världsstjärnor som dömts för skattebrott enligt den nya ”Beckham-lagen” (Messi, Modrić, Marcelo, Di María, Mascherano och så Cristiano Ronaldo, som givetvis är ett juridiskt kapitel för sig), dels finns en stor skara som fått korta och villkorliga straff för trafikförseelser eller dylikt – och därutöver finns även ett betydande antal aktiva spelare som faktiskt tvingats avbryta sina karriärer för att krypa in i en cell.

Där det tidigare var frågan om en enstaka spelare sisådär vartannat år (en rattfull Tony Adams här, en gatufajtande Joey Barton där) går det nu att räkna de inlåsta i dussintal.

Om vi enbart ser till europeiska högstaligor? Bara det senaste året har exempelvis Ismail H'Maidat (en ung 35-miljonersholländare som alltjämt tillhör Roma) suttit inlåst för väpnat rån och Daniel Da Mota (92-faldig landslagsman för Luxemburg) har avtjänat tid för bedrägeri.

Foto: TT
Kingsley Sarfo.

Här hemma i Sverige är ju Kingsley Sarfo fängslad för våldtäkt mot barn, och på Irland är Cliftonvilles anfallare Jay Donnelly dömd för en sorts sexuellt utnyttjande av minderårig, ett brott besläktat med det som gör att landslagsyttern Adam Johnson förblir inlåst i England.

Den mest relevanta diskussionen kring varför det ser ut som det gör kretsar givetvis fortfarande kring hur ett liv i dagens fotbollsmiljö egentligen påverkar vissa unga män – men det finns även en analys att göra runt hur omvärlden, samhällsdebatten och rättssystemet ser på dem.

Tidigare hette det att deras status som fotbollsspelare skyddade dem. Nu finns det de som menar att situationen är den omvända, att stämpeln som bortskämda, vulgära divor i själva verket gör dem till tacksamma måltavlor.

– Varför sitter Toño García fängslad? Han vet inte, jag vet inte – och en stor mängd jurister här i Spanien vet inte. Det är total galenskap, en enorm orättvisa.

Levantes inlåsta ytterback har erkänt att han förvarat 4 200 euro som egentligen tillhör en av huvudmännen i den spanska utpressningshärvan. Själv hävdar han att han gjort det som en godtrogen tjänst gentemot en spelberoende vän, medan åklagaren påstår att han var fullt medveten om var pengarna egentligen hade sitt ursprung.

Toño Garcías advokat Emilio Perez Mora menar att det på ett sätt spelar mindre roll. Enligt honom borde den typen av pengatvätt ändå inte leda till frihetsberövande.

– Min klient har varit naiv och gjort fel, men för den typen av brott sätter du normalt sett bara en person i fängelse om han har en kriminell historik eller om det föreligger en risk att han avviker. Det här är en fotbollsspelare i högstaligan med familj – han kommer inte att fly någonstans. Den enda förklaringen till att han sitter inlåst är att någon vill statuera ett exempel just för att han är fotbollsspelare.

”Liknar oskyldigt spratt”

I början av februari var det omhäktningsförhandling i målet mot Aleksandr Kokorin och Pavel Mamajev. Vid det laget hade de suttit inlåsta i fyra månader och under den tiden hade opinionen runt dem i hög utsträckning hunnit svänga.

I Ryssland utgår många cyniker ifrån att den här typen av rättsprocesser är politiska snarare än juridiska, och uppfattningen bland dem är numera att poängen är plockad och markeringen gjord.

Den högerextrema populistpolitikern Igor Lebedev har utnyttjat tillfället för att sätta ord på den framväxande känslan:

– Vi vet att det finns människor här i landet som svindlat bort miljarder, men som ändå bara straffas med husarrest. Och här har vi två unga killar som får sitta i fängelse för något som mest liknar ett oskyldigt spratt. Men tyvärr har den allmänna vreden över hur idrottare spenderar sina pengar påverkat rätten.

Åtalspunkten som från början var grov misshandel har nu skrivits ner till avsiktligt vållande av kroppsskada, och utifrån är det svårt att förstå varför allt egentligen tar så lång tid.

I mer än fyra månader har arton utredare arbetat med ett fall där all bevisning egentligen finns på film, men trots det har någon rättegång fortfarande inte påbörjats.

– Om de här pojkarna inte varit fotbollsspelare hade de naturligtvis inte suttit fängslade, utan fallet hade varit avklarat på några dagar. Möjligen hade de dömts till några månaders villkorligt fängelse, men förmodligen hade de kommit undan med ungefär 10 000 rubel i böter, säger kändisadvokaten Stalina Gurevitj.

Numera är det en domare som heter Olga Zatomskaja som har hand om målet. Hon gjorde sig ett namn genom att skicka flera av landets mest välkända regimkritiker i fängelse efter demonstrationer i början av 2010-talet, bland dem Aleksej Navalnyj och den nu mördade Boris Nemtsov.

Under drygt tre timmar av pläderingar och överläggningar försökte fotbollsspelarnas advokater övertyga henne om att släppa ut dem ur fängelset i väntan på dom. De hänvisade vädjande till hur ett av Pavel Mamajevs barn led av svåra separationsproblem, och hur Aleksandr Kokorins korsbandsskada kunde göra honom till idrottsinvalid nu när han inte kunde rehabträna ordentligt.

Själv läste Kokorin i Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” under de partier som inte berörde honom direkt.

Men omhäktning blev det, vilket innebär att Kokorin och Mamjev inte kan hoppas på frihet förrän tidigast den 8 april.

Första gången de häktades protesterade de, skrek om hur beslutet var skamligt. Nu accepterade de utslaget utan ett ord, lät sig i tysthet ledas tillbaka mot fängelsecellerna.

”Skjut mig om du vill”

Den 30 januari fyllde det senaste årtiondets bästa och mest berömda turkiska fotbollsspelare år, men Arda Turan fick lov att fira sin 32-årsdag i en rättssal.

Prick en vecka efter att Aleksandr Kokorin och Pavel Mamajev rumlat runt i Moskva tappade Arda Turan kontrollen fullständigt nere i Istanbul.

Allt började med att – den nygifte – Arda Turan gick fram till en kvinna på en nattklubb, gav henne en tveksam komplimang:

– Du är väldigt vacker. Hade du inte varit gift hade jag inte låtit dig komma undan.

Precis som alla andra visste Arda Turan att kvinnan hette Özlem Ada, och var tillsammans med den välkända sångaren Berkay Şahin.

Foto: TT NYHETSBYR≈N/ NTB Scanpix
Arda Turan

Det blev bråk. Fotbollsstjärnan slog av näsan på popartisten, men det slutade inte där. I någon dimmig vilja att be om ursäkt följde Arda Turan efter den sönderslagna sångaren in på sjukhuset. Med sig hade han en Glock-pistol, som han sträckte över till Berkay Şahin.

– Skjut mig om du vill.

Innan intermezzot var över hade Arda Turan avlossat ett skott ner i golvet, och när åtalspunkterna sedermera samlades ihop i rätten gick de att plussa ihop till ett maxstraff på drygt tolv år i fängelse.

Ända sedan kuppförsöket 2016 har många av rättegångarna i Turkiet blivit alltmer summariska, men en anonym regimkritiker kan knappast vänta sig samma behandling som en presidentvänlig fotbollsstjärna.

Relationen mellan Recep Tayyip Erdoğan och Arda Turan är både pikant och intressant.

Redan när mittfältaren planerade sitt första bröllop för sex år sedan var presidenten inbjuden hedersgäst, och Arda Turan tog till och med beslutet att inte servera alkohol av respekt för Erdoğans konservativa tolkning av islam.

Banden mellan nationens auktoritära ledare och landets främsta idrottsstjärna har förblivit starka sedan dess. Med jämna mellanrum har fotbollsspelaren gjort politiska utspel, och nästan lika ofta har presidenten i gengäld uttalat sig om hur landslaget borde byggas runt lagkaptenen.

När Arda Turan återigen skulle gifta sig förra våren var Erdoğan bröllopsvittne.

Numera spelar ju mittfältaren för serieledande Istanbul Başakşehir – klubben med starkast koppling till presidentpalatset – men de senaste åren har han även attackerat såväl journalister som fotbollsdomare.

Redan före nattklubbsskandalen sjönk hans popularitet snabbt, och i nuläget är det tveksamt om han är en tillgång eller en belastning för president Erdoğan.

En gång var han oangriplig. Det är han inte nödvändigtvis längre.

Hans föregångare på den turkiska fotbollstronen heter som bekant Hakan Sükur, och han lever ju i exil i Kalifornien sedan han blev politiskt problematisk.

Den 19 juni återupptas rättegången mot Arda Turan. De som följer den kommer dels att lära sig en del både om hur Turkiet fungerar, dels om hur kontinentens fotbollsstjärnor hamnar på nya platser i takt med att Europa förändras.

Vissa av dem har lås.

ARTIKELN HANDLAR OM