Bank: Jag har aldrig sett en ensammare människa

FOTBOLL

KIEV. Det finns spelare som vunnit finaler, spelare som förlorat finaler, det finns numera spelare som vunnit Champions League fem gånger om.

Men det finns bara en som heter Loris Karius.

Han är spelaren som just gett bort en final, och aldrig kommer att kunna glömma det.

Aj.

Hela långa dagen, hela långa veckan, på flygplanen hit och i de trånga, överprisade hotellrummen, på gator och avenyer, i solskenet och vid ölkranarna: 

Alla hade sett fram emot att få se de här två lagen dundra in i varandra med all sin kraft.

Världens bäste Cristiano Ronaldo i vitt med händerna på en femte pokal, Mohamed Salahs utmanarkampanj i full flödande frihet. Heavy-metal-Klopp i träningsoverall mot Zinedine Zidane i Hugo Boss-kostym.

Och så: aj.

Finalens första kvart hade gått ganska klart till Liverpool. De hade fått bett i sin höga press, hotat med Mané och Salah i djupet, etablerat tryck runt Real Madrids straffområde. De spelade fotboll som de gjort hela den här resan, de hade fart, de hade mod, de hade den de kallar ”Egyptian King”.

Sen hade de plötsligt ingenting.

Vill inte skada Salah

Real Madrid har byggt en epok som saknar motstycke i den moderna fotbollen, och det är lätt att glömma bort exakt vilka beståndsdelar det där bygget har och har haft. Man tänker på Cristiano Ronaldos utomjordiska superkrafter, man tänker på Luka Modrics helikopterblick och mjuka fötter – men den tredje delen i den där ryggraden är en elak andalusier som gillar tjurfäktning och att vinna fotbollsfinaler.

Sergio Ramos vill förstås inte skada Mohamed Salah när han håller fast honom i armen genom ett fall mitt i första halvlek. Det är inte målet, det råkar bara bli effekten av instinktiv fotbollscynism.

Chocken rullade som en rysning över läktarna här inne. Salah grät när han lommade av planen, och han tog hälften av Liverpools spel med sig.

Reaktionen var omedelbar, på ett sätt som borde vara omöjligt på den här nivån. Real Madrid hade plötsligt inga som helst problem att spela sig förbi Liverpools tre längst fram (Adam Lallana kom in och var likblek), och defensivt blev allt så mycket enklare när de bara hade ett djupledshot (Mané) att hålla koll på.

Efter tragiken: Patetik.

Stackars sate

Loris Karius utkast via Karim Benzemas fot och in i eget mål är det märkligaste mål som någonsin gjorts i en Champions League-final. Det var den sorts händelse som utspelar sig i slowmotion i realtid. Man vill skrika ”gör det inte!”, ”GÖR DET INTE!”.

Och så gör han det.

Boll. Fot. 1–0. Men stackars sate. Naken inför hela världen, en mardröm blir inte värre än så.

Och så blev den det.

Visst, enmanna-armén Mané lyckades kriga in en kvittering, och fenomenet Gareth Bale hade kommit in och cykelsparkat (!!!) in ett av finalhistoriens allra vackraste fotbollsmål efter 122 sekunder på planen.

Men det där kommer ju inte att vara det vi minns av den här finalen, för det var inte det som gav Real Madrid deras trettonde pokal.

Det gjorde Loris Karius från Biberach an der Riss.

När sju minuter återstår drar Bale, den petade, iväg ett fladderskott på vinst och förlust. Det går rakt mot Karius, han hinner läsa en novell innan bollen når honom – men när den gör det går den rakt igenom hans händer och in i mål. 

3–1, allt avgjort, tiotusen madridistas sjunger ”campeones”, finalen är över, men för Karius kommer den aldrig att ta slut.

Han lider alla helvetets kval här nere, han går trettio meter utanför sitt straffområde och står där med händerna i sidorna. 

You’ll never walk alone? Skämtar ni? Jag har aldrig sett en ensammare människa.

Jag vet inte hur en yrkesman reser sig efter trauman som det här, men jag hoppas att Karius hittar tillbaka på något vis. Någon Champions League-final lär han aldrig spela igen, men alla kommer alltid att komma ihåg hur han gick sönder en kväll i Kiev.

Kommer inte glömmas

Vi kommer heller aldrig att glömma att vi var med när Real Madrid etablerade en dominans som borde vara omöjlig så här långt in på 2000-talet. Pengarna är för stora, konkurrensen för hård, men här nere står de med sin Decimotercera, sin trettonde europatitel.  

Zinedine Zidane, som på två och en halv säsong som huvudtränare vunnit lika många europatitlar som någon någonsin gjort. Luka Modric med sina 150 bollinnehav per match, Casemiro som vunnit fyra raka finaler. Atleten Gareth Bale, den kritiserade Benzema. Och Cristiano Ronaldo, förstås, mest av alla.
Han fick sin tröja av Alfredo Di Stefano när han  kom 2009, nu har de lika många titlar. Han var inte bra i den här finalen, den mest talande bilden var hur vansinnigt besviken han blev när en fri Bale i slutminuterna lät bli att passa till honom så att han fick göra MÅL.
Han fick inte det, men han fick sin pokal till slut.

Loris Karius går runt och gråter och ber supportrar om ursäkt, konfettin regnar, den vita kurvan skanderar sitt así gana el Madrid, och Real Madrid skriver vidare på en historia de är ensamma om.

De var varken briljanta eller perfekta den här gången, de var bara bäst av alla. 

De har vunnit herrarnas Champions League på 2010-talet 00:43