Bank: Kommer aldrig finnas något som heter demokratisk rasism

Vilka följder får det om man driver på i en miljö som kallar svenskar med utländsk bakgrund för blattar?

Det beror väl på.

En politiker kan vara riksdagsman och rättspolitisk talesman i Sveriges tredje största parti.

En småländsk sjuttonåring kan stå och skaka inför en domstol.

”Jag tycker ju inte ens de sakerna” säger han, sjuttonåringen.

Han drogs med i ett drev mot Jimmy Durmaz under VM, kallade landslagsmittfältaren för ”äcklig blatte” och skrev till honom att han visste var han bor, att han ”skulle vara på sin vakt”.

Sjuttonåringen har bett om ursäkt, men står nu åtalad för olaga hot och förolämpning, kan dömas till skadestånd. Att han kommer från Småland behöver vi kanske inte veta.

Det vi behöver veta är att han inte kommer från ingenstans, att hans ord inte kommer från ingenstans.

En rättsprocess som känns obekväm

Fördomen ligger alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Det kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.

Det där har Sverige vetat i femtio år, vi visste det när vi var världens bästa land, men de senaste åren har vi gjort oss av med den kunskapen.

Det var rasism som låg närmast när drevet fick vittring på en fotbollsspelare som gjort bort sig. Inte vilka förolämpningar som helst: rasism. Din äcklige blatte.

När rättegången inleds i Växjö tingsrätt är det en ensam ung kille som står i centrum, och det är lätt att tycka lite synd om honom. Han säger själv att han ”tänkte vara lite rolig” men konstaterar också att ”det inte blev så roligt”. Tokigt. Det är en rättsprocess som känns obekväm, eftersom det finns ett så stort glapp att fylla mellan misstänkt gärningsman och brottsbeskrivning.

Olaga hot och rasism? En välavlönad idol och landslagsstjärna mot en anonym tonårskille från Småland? På internet och i sociala medier är alla vargar grå, det vet alla vi som får hotmejl eller anonyma påhälsningar i vår yrkesroll – man har inte en aning om det är någon psykopat som vill slå ihjäl en eller om det bara är en kille som vill vara lite rolig.

Det andra glappet är en ödesfråga, och det skär rakt igenom den bild som jag och många har av vad idrottens själva livsluft måste vara.

Den ska vara demokratisk, och det finns – som Stieg Larsson, Sveriges mest läste författare i modern tid, konstaterade – inget som heter ”demokratisk rasism”.

Är ingen avgörande fråga för Sverige

En sjuttonåring agerar sällan utan understöd, ett upplevt eller verkligt. Han skjuter sällan på eget initiativ. En sjuttonåring vill vara en del av något, känna att den har ett sammanhang. I ett polariserat Sverige en bit in på 2010-talet är det fullt möjligt att sjunka in i drev och rörelser som hittar sin mening i fördomen mot den avvikande, främlingen, en fotbollsspelare från Örebro som har föräldrar som kommer från ett annat land. Som kanske rentav har långt skägg.

Det börjar med en känsla, en malande, abstrakt irritation kring den andre. Kring hans eller hennes kläder, sätt att prata, högljuddheten i kassakön. Vad sa Palme… ”okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt”. Den inre frustrationen. Och så sanktionerandet ovanifrån, politiker som säger det som inte får sägas (i det här landet). Förolämpningarna mot en babbe, en blatte-lover, pratet om ”mitt land”.

Den som begår brott ska lagföras och ställas till svars, men en ensam sjuttonåring är ingen avgörande fråga för Sverige, eller ens för Jimmy Durmaz.

Det han och hans lagkompisar i landslaget, miljonärer och stjärnor och förebilder, gjorde när de ställde sig upp och sa stopp mitt under sitt succé-VM förra sommaren – det var att också visa på vilket Sverige de är stolta över.

Där går skärningspunkten, där finns konflikten.

Vår idrott ska vara demokratisk, vårt land ska vara demokratiskt, de som vill dra det åt något annat håll är våra fiender, oavsett vilket språk de talar.

Det finns ingen anledning att acceptera hot och hat, det finns ingen anledning att tiga stilla inför fördomar eller ta emot skit.

Och det kommer aldrig att finnas något som heter demokratisk rasism.

Foto: Suvad Mrkonjic/TT / TT NYHETSBYRÅN

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism