”Jag saknar honom väldigt mycket”

avMichael Wagner

FOTBOLL

Martin Ingesson berättar om saknaden och livet efter sin älskade pappa

1 av 41 | Foto: Stefan Jerrevång

Hans pappa gick bort för ett år sedan.

Men ett samtal med Martin Ingesson, 20, är lika ärligt naket som pratstunderna med Klas Ingesson.

– Jag saknar honom väldigt mycket. Det känns som en pusselbit försvunnit ur mitt liv, säger Martin Ingesson.

Foto: Anders Andersson
Martin Ingesson, son till Klas Ingesson.

Efter att dåvarande tränaren Jörgen Lennartsson fått sparken i Elfsborg i slutet av september 2013 tog Klas Ingesson över laget och ledde Elfsborg fram till ett par veckor före sin död 29 oktober förra året.

Då hade VM 1994-hjälten kämpat med cancern myelom i 5,5 år.

Sonen Martin lämnade Elfsborg som lärling i vintras och skrev på för ett år med superettanklubben Varbergs BoIS.

Martin Ingesson har fått nöja sig med ett kortare inhopp i Svenska Cupen, men spelat mängder av matcher med Varbergs U21-lag.

– Det har varit ett segt fotbollsår. De som spelat i Varberg har gjort det bra under säsongen. Sedan har jag haft lite inre fajter med mig själv, säger mittbacken.

”En pusselbit försvann”

Hur har det här året varit sedan Klas gick bort?

– Det har varit upp och ned. Det har varit dagar som varit bättre och då har man orkat hantera det lite lättare. Ibland kommer dagarna när man känner sig nere och inget funkar. Det har kommit i omgångar.

– Det har varit svårt att inte ha samma stöd som jag fick från pappa. Efter varje match och varje träning så pratade vi igenom olika moment, vad jag kunde göra annorlunda. Att inte ha den grejen i år har påverkat mig mycket. Det känns som en pusselbit försvunnit ur mitt liv. Det är jobbigare att försöka hitta lösningarna själv, säger Martin Ingesson.

– Men på något sätt är det lärorikt också, antar jag.

Vad har du för ambitionsnivå?

– Jag har satt ribban högt. Jag får väl vara beredd att ta en tid med U21-spel och jobba mig upp därifrån. Ta mig tid att hitta mig själv. Jag kan inte göra mer än så.

– Jag har ju dessutom kommit till en klubb med andra spelidéer än vad vi hade i Elfsborg. Och så spelar vi på gräs framför allt. Det blir skillnad. Det är inte så lätt innan man lärt känna alla. Jag får jobba hårt för att försöka få ett år till med Varberg.

Känner du glädje kring fotbollen?

– Det har varit lite blandat där också. Jag har varit lite tjurig för att jag inte fått spela, men då får jag borra ned huvudet och köra vidare. Jag vill fortfarande bli bäst i världen på fotboll.

”Vi påminner om varandra”

Vem har du pratat med när det varit tufft?

– Jag har pratat med morsan, lite folk runt omkring laget. Jag har pratat med en idrottspsykolog för att höra vad han säger och har för råd.

Hur ofta blir du påmind om din pappa i ditt fotbollsspelande?

– Nu har det inte varit så mycket. Men jag känner själv att vi påminner om varandra. Vi har lite samma spelstil, men det har inte varit så att folk kommer fram direkt och säger det.

Hemma i Ödeshög finns mamma Veronica, 46, och brorsan David, 16.

I arvet från pappa Klas finns också gården Bjärkefall och skogs- och markarealer på 815 hektar.

– Just nu är det farfar som fixar med det där. Som tur är han pigg och orkar, det är inga problem. Det är inget bestämt att brorsan eller jag ska ta över. Vi får se om någon av oss kommer känna oss intresserade.

Hur mycket har du de bitarna, med jakten och skogen i dig?

– Just nu känner jag inte riktigt den dragkraften. Jag vill gärna vara lite i civilisationen (skratt).

Har du jägarexamen?

– Jag har varken jägarexamen eller vapen. Pappa var på mig ett tag att jag skulle fixa det, men det lockade mig inte. Jag tycker om att fiska. Vi har vatten där man kan fiska. Min lillebrorsa är mer jaktintresserad. Han har till och med tagit jägarexamen.

I mitten av mars i år kom Klas Ingessons självbiografi ut postumt. In i det sista hade Ingesson arbetat med boken tillsammans med medförfattaren Henrik Ekblom Ystén.

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att läsa din pappas och Henrik Ysténs bok. Vad kände du?

– Jag kände precis likadant. Men det var också lite kul att läsa delar av den. Det var som om pappa stod bredvid och berättade historierna för mig igen. De flesta historierna hade jag ju hört tidigare. Allting upprepades och det var lite jobbigt.

– Sedan blev det tufft när jag kom till sidorna som handlade om mig själv. Jag blev både glad och ledsen samtidigt.

Slutkapitlet med de sista hälsningarna till dig och David är väldig starka.

– Jag har nog läst det 100 gånger.

Du kände aldrig att det var för personligt?

– Det var så farsan var, alltid rakt på sak. Jag har växt upp med det så för mig var det normalt.

Högtidlighåller ni ettårsdagen på något sätt?

– Tanken är att vi till helgen går till kyrkan i Ödeshög. Då läser de upp namnen på människor som gått bort. Då ska vi vara där.

Fotnot: Sportbladet har fått familjens tillåtelse att fotografera Klas Ingessons gravsten.

ARTIKELN HANDLAR OM