”Det får man inte säga”

Den förre handbollsstjärnan har skrivit en bok om de förbjudna känslorna inom elitidrotten

1 av 3 | Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

avJohan Flinck

SPORTBLADET

Han var 26 år, uttagen till EM och hade anbud från Champions League-mästarna.

Då lade Albin Tingsvall av och har inte rört en handboll sedan dess.

Nu har han skrivit en bok som ifrågasätter nästan allt inom elitidrotten.

– Det är många där ute som har det tufft.

I boken avslöjar Tingsvall också hur han – och flera lagkamrater – tvingades efterskänka varsin årslön när de lämnade Hammarby för att klubben skulle överleva.

Albin Tingsvall står i givakt och lyssnar på den svenska nationalsången iklädd den blågula tröjan.

Det är juni 2009. Han är 21 år och ska göra landslagsdebut i en EM-kvalmatch mot Turkiet.

Redan där och då börjar han tvivla.

– Det hade bara gått två år sedan jag lämnade Skåne, barndomshemmet i Vittsjö och Åhus i division två för Hammarby. Men jag hade redan vunnit SM-guld, spelat i Champions League (mot bland annat idolen Stefan Lövgren) och nu debuterat i landslaget. Jag hade gjort det mesta innan jag hade hunnit fylla 22 år, säger Tingsvall.

– Jag fick känslan att det gör ingen skillnad. Du kan vinna hur många medaljer som helst men du är faktiskt samma person med samma bra och dåliga sidor och samma egenskaper ändå. Det är viktigt i den världen men i det stora hela är det helt ovidkommande om jag vinner eller förlorar nästa match.

Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN
Albin Tingsvall (mitten) i landslagströjan 2009.

Har inte rört en handboll

Men Tingsvall fortsätter karriären.

2011 flyttar han till Lugi och fortsätter på psykologprogrammet på universitetet i lärdomsstaden. Sommaren 2013 förlänger han kontraktet med två år, lagom tills han är klar med studierna och ska få sin legitimation.

Han är med i landslaget till och från utan att spela några mästerskap. Men i december 2013 hör förbundskaptenen, och hans förre tränare i Hammarby, Staffan Olsson av sig och meddelar att man vill ha med honom på EM i januari.

Albin tackar nej.

Han är less på handbollen och elitidrotten, ska bara spela ut sitt kontrakt.

Men han spelar bättre än någonsin och tar Lugi till SM-final våren 2014.

Två dagar före julafton ringer Ljubomir Vranjes, tränare för de regerande Champions League-mästarna Flensburg. De har fått en skada på sin storstjärna Holger Glandorf och behöver låna en vänsterhänt skytt för ett par ligamatcher över julhelgen.

Tingsvall får en träning på sig att sätta sig in i ett helt nytt spel (och språk), spelar non-stop i de två matcherna och gör succé.

Han får ett erbjudande om att spela hela säsongen ut med Flensburg men tackar nej. Melsungen, som han mötte i Bundesligadebuten, hör också av sig, liksom ytterligare någon klubb i världens bästa liga.

Staffan Olsson hör av sig igen och vill ha med Tingsvall som reserv till VM i januari 2015. Han tackar nej till det också och spelar på våren sin sista match med Lugi.

– Jag har inte rört en handboll sedan dess.

Känner stort ansvar

I stället har Albin arbetat som skolpsykolog, föreläst tillsammans med sin gamle lagkompis i Hammarby, Jens Eriksson, i skolor och föreningar om vikten av att ha en plan B som ung idrottare och inte minst skrivit en bok – ”Allt jag förlorade genom att vinna”, som kommer ut i handeln på torsdag.

Med utgångspunkt i sin egen karriär kritiserar och ifrågasätter han det mesta i och kring elitidrotten: normerna, traditionerna, prestationskulturen, bristen på jämställdhet, maskulinitetskulturen, arbetsmiljön, anställningsvillkoren, elitidrottarna som förebilder...

– Utifrån mina erfarenheter som spelare och kunskaper som psykolog ser jag så mycket saker som hade kunnat göras annorlunda inom idrotten. Jag vill nyansera bilden av elitidrott och visa hur vanliga människor vi elitidrottare är.

Vilken är målgruppen?

– Alla som är intresserade av idrott på något sätt. Det går ner i barn- och ungdomsidrotten också då eliten tyvärr är förebilder för hur det ska se ut.

– Vi som varit elitidrottare har ett rätt stort ansvar att nyansera bilden av elitidrott och dela med oss till ungdomar och ledare av den kunskap vi har samlat på oss.

Hade du önskat att du hade ”kommit ut” tidigare med det här?

– Ja, det hade jag faktiskt. Det är lätt att göra det nu i efterhand. Jag hade kunnat bidra mer och hjälpa andra mer om jag hade pratat öppet om det i landslaget till exempel.

Men till ett högre pris då kanske?

– Det hade säkert tagit fokus från spelet och hade kanske varit svårt att hantera.

Men internt i lagen han spelade i pratade han mycket om det.

– Oh ja! Det är en diskussion som är ständigt pågående i många omklädningsrum, vilken arbetssituation man har och varför det är som det är. De jag pratat med i samband med boken säger att de känner igen sig och att det är tankar som många går runt med. Men man vågar inte diskutera det ordentligt och vet inte var man ska vända sig.

Uppmaningen: skaffa en utbildning

Det Tingsvall framför allt agiterar för i sina föreläsningar, och som också är huvudsyftet med boken, är att elitidrottare ska skaffa sig en utbildning.

Man kan få intrycket när man läser boken att de som satsar allt på sin idrott inte har fattat meningen med livet, vilket du har?

– (Skratt). Den bilden kan jag hålla med om att man får i viss mån. Man kan älska idrotten och se den som meningen med livet. Det är helt ”fine”. Men det finns risker om prestationen blir det enda som är viktigt, när man inte kan njuta av en vunnen match utan den måste bara försvaras nästa gång och förluster måste hela tiden revanscheras. Det blir en rundgång som jag tror kan vara ganska destruktiv.

Men alla har inte en fallenhet för att plugga?

– Nej, och det måste man ha respekt för. Alla vill inte göra akademiska studier. Men det viktiga är att man har något utanför idrotten som är viktigt, det kan vara familjen, en hobby eller något annat; att ha något som inte är idrott är sunt på den nivån.

Men de som tycker att det viktigaste är idrotten, tävlingen och att vinna eller förlora? Är de ”enklare” människor då eller?

– Absolut inte. De har nog bara andra saker de tycker är viktigt. Det är det svåra med elitidrotten: Å ena sidan har du den fantastiska stämningen, det otroliga engagemanget och de starka känslor den väcker som gör att vi alla lockas dit och det är underbart att det är så. Å andra sidan: om vi satsar all vår tid och kropp och själ i något som är så riskfyllt och som vi aldrig vet hur länge det varar så finns det risk att det trycker undan andra saker under resten av livet.

Skänkte en årslön till Bajen

Tingsvall var egentligen aldrig så intresserad av handboll.

Om du hade varit det, tror du att du hade funderat mindre och fortsatt längre?

– Absolut! Klart jag hade kämpat på längre då för att få vara kvar där. Men om handbollen hade varit det enda i mitt liv och jag hade kämpat på längre så hade omställningen blivit större och jobbigare. Det hade gjort mig mer sårbar.

– Internationella undersökningar visar att 20 procent av elitidrottare upplever det som en verklig kris när de slutar.

Men ett viktigt incitament för många att fortsätta och satsa allt, i varje fall i större och mer penningstinna idrotter än handboll, är garanterat pengarna?

– Ja, och det är klart att det var praktiskt för mig också att ha en bra heltidslön så att jag kunde gå en lång utbildning utan att ta studielån. Men hur lycklig blir du av att vara ekonomiskt oberoende när du lagt av med din idrott?

Foto: MARCUS ERICSSON / BILDBYRÅN
Albin Tingsvall i Hammarby 2008.

Och spelade man i Hammarby blev man inte rik.

Tingsvall avslöjar hur lönen uteblev under flera månader de sista två åren i Bajen. trots att man nyss hade vunnit SM-guld tre år i rad. När han skrev på för Lugi 2011 tvingades han och flera andra, gamla lagkamrater att avsäga sig så mycket som en årslön för att klubben inte skulle gå under:

När kontraktet är påskrivet hårdnar retoriken från Hammarby. Till sist övergår den i subtila hot med enkel innebörd: Den som gör ekonomiska anspråk hos kronofogden bär ansvaret när klubben går under och generationer av ung spelare i huvudstaden inte har något elitlag att rikta sina drömmar mot.

– Ingen av oss ville såklart att klubben skulle gå i konkurs. Det fina med Hammarby är att stämningen alltid var så god där. Att det är tuffa förutsättningar är en del av paketet. Det gör att man kommer varandra nära, säger Tingsvall i dag.

– Klart att det var mycket frustration när man inte fick sin lön som spelare. Men i dag har jag bara goda känslor för klubben. Personerna i styrelsen slet verkligen för att få det att funka.

Psykisk ohälsa lika vanlig som i övriga samhället

Sportbladet har de senaste dagarna publicerat en serie om psykisk ohälsa inom idrotten.

– Intressant och viktig läsning.

Tingsvall själv mådde aldrig riktigt dåligt under sin karriär.

– Det har inte varit synd om mig. Jag har haft det bra. Jag såg det mest som ett strukturellt problem och ville utmana det.

– Jag tror absolut att alla elitidrottare någon gång funderar i det tysta på det här med prestationskulturen och normerna om att man alltid ska vara på topp och hela tiden måste bli bättre; aldrig fråga eller känna efter. Forskning visar att psykisk ohälsa inom elitidrotten är lika vanlig som bland populationen i övrigt. Så det är klart att många där ute har det tufft.

Om du bara fick ge ett råd till klubbarna – vad skulle det vara?

– Att man vågar titta på sig själva på den egna organisationen,. Vilka signaler sänder man ut? Är det okej att spelarna pluggar och hur stöttar vi det? Hur ser det ut med jämställdheten? Och använd forskning och vetenskap i högre utsträckning, för den finns!

Ditt råd till (unga) elitidrottare då?

– Ha något annat vid sidan av idrotten som är viktigt, som ger värden i livet som inte har med idrotten att göra. Så att man har en identitet som är betydligt större än bara idrottarens.

Ett jobb som andra

Kim Ekdahl Du Rietz, en annan gammal Lugispelare, är ett parallellfall till Tingsvall. Han valde under betydligt större uppståndelse att sluta med handbollen 2017, som en av världens främsta spelare, bara 28 år gammal. Han hade blivit less på sporten men gjorde comeback efter ett knappt år och har nu beslutat sig för att ställa upp i landslaget igen för första gången på fem år.

– Vi har delat lite tankar och jag ska skicka en bok till honom.

Precis som Tingsvall upplevde Ekdahl Du Rietz att han spelade sin bästa handboll efter att han tagit beslutet att sluta.

– Man känner en slags frihet. Mycket av pressen försvinner, säger Tingsvall.

Båda såg handbollsspelandet som ett vanligt jobb de sista åren.

– I elitidrotten har man alltid tanken att man måste vara hundra procent passionerad och älska varje ögonblick. Den bilden upprätthåller vi mycket. Ingen vågar riktigt säga att det är ett jobb som alla andra. Man får inte säga det.

– För det är klart att du kan vara professionell och göra ett jäkla bra jobb men ha din vardag utanför idrotten och tycka att det som är viktigt i livet är något helt annat. Jag var helt tydlig inåt, mot mina lagkamrater, att jag inte brydde mig så mycket, att det var ett jobb som jag gick till och skötte.

Idrottspsykologin lockar

Tingsvall jobbar som skolpsykolog i Burlöv utanför Malmö.

Han berättar att han under sina år inom handbollen träffade på en idrottspsykologisk rådgivare en enda gång.

– Det var ett samtal i tio minuter på en landslagssamling. Det var allt.

Du ska inte ge dig in i idrottspsykologin då?

– Tanken har slagit mig och mognat med åren. Jag ser att det finns ett behov av det. Inget ont om idrottspsykologer men är man legitimerad psykolog som jag så har man en annan, bredare ingång. Vårt perspektiv har saknats inom elitidrotten för man har alltid haft bilden av elitidrottare som hårda, tåliga och motståndskraftiga. Därför har man bara fokuserat på prestationsförbättring. Så visst finns det mycket att göra.

Skulle du rekommendera folk att inte satsa på elitidrott?

– Nej, jag tycker absolut att man ska satsa på sin idrott om man älskar den och gör det av ”rätt” anledningar, alltså att man tycker det är kul. Men resurserna runt om, som föräldrar, ledare och föreningar, ska hjälpa till att bredda perspektiven.

Så väljer handbollslandslaget hotellrum 00:39