Wennerholm: Svensk friidrott har rest sig från de döda

Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN
Andreas Kramer (arkivbild).
SPORTBLADET

Det finns många friidrottsunder i Sverige just nu.

Det nya kastundret är redan här.

Nu är det på väg ett annat på medel- och lång distans.

Andreas Kramers U23EM-guld var bara en framgång bland många.

Andreas Kramer lyckades hålla undan i ett superdramatiskt upplopp.

Britten Daniel Rowden kom farligt nära på slutet, men svensken höll undan med en hundradel.

Tiden 1:48.15. är inget att skriva hem om, men i mästerskapen handlar inte om att jaga tider, utan att jaga medaljer.

Vi har ett svenskt kastunder som jag skrev om efter Fanny Roos U23EM-guld i går, men svensk friidrott har också ett litet under på medel- och långdistans just nu.

Lovisa Lindh har sprungit rakt in i världseliten de två senaste säsongerna och har ett färskt svenskt rekord på 800 meter med sina 1:58.77 från schweiziska Lausanne.

Andreas Kramer är inte på den nivån. Inte än.

Kan vara på väg mot något stort

Han är över sekunden från kvalgränsen till VM i London med sitt nysatta personbästa på 1:46.93 från försöken i U23-EM, där det gick betydligt snabbare.

Men han har redan visat att han är samma fighter och mästerskapslöpare som Lovisa Lindh.
Killen är bara 20 år och är precis i början av seniorkarriären.

Han är en av de yngsta startande i detta EM för de som är under 23 år.
U23-EM är ju ett konstruerat mästerskap som kom till för de som brukar tappa sugen på steget från junior till senior. Avsikten var att ge dem ett extra mål att sikta mot, när de just klivit ut i vuxenvärlden och kanske kände att avståndet var för stort för att motivera en hundraprocentig satsning.

Kramer kan vara på väg mot något stort om han fortsätter att utvecklas och undvika skador.

Det är en tuff gren och Andreas Almgren försvann på grund av skador efter sitt sensationella genombrott för några år sedan. Nu är han på väg tillbaka, men kommer att kunna konkurrera på allvar först nästa säsong.

Men det finns flera som är på uppgång.

Rest sig från de döda

Hanna Hermansson har haft en makalös utveckling sedan hon satsade helhjärtat på 800 meter förra året.
Då var hon 27 och hade en lång fotbollskarriär bakom sig.

Nu är hon 28 och debuterar i VM i London om några veckor efter att ha gått under VM-kvalgränsen med tiden 2:00.94 vid en tävling i Portland den 11 juni.

Hanna är kanske den största svenska överraskningen den här säsongen.

Från i stort sett ingenstans till VM-löpare.

Eller ta Kalle Berglund, som gått upp från 800 till 1500 meter och bara var elva hundradelar från det svenska rekordet när klockan stannade på 3:36.60 i Londons Diamond League i förra söndagen.
Då hade han varit sjuk veckan före loppet och det fick han väl betala för i polska Bydgoszcz, där han inte orkade riktigt i försöken på 1500 meter och missade final.

Sedan har vi Sarah Lahti som sprang hem ett brons på 5 000 meter, efter att ha tagit silver på 10 000 meter.

Sverige tog totalt två guld, två silver och två brons på U23EM.
Det är den största medaljskörden på de tio mästerskap som avgjorts.

Det är ganska typiskt för den här säsongen, när svensk friidrott rest sig från de döda.

o o o

Michel Tornéus var den ende svensk som tävlade i Rabats Diamond League.

Nio dagar efter jättehoppet på 8.30 och den ordnande VM-platsen i den tunna luften i Sierra Nevada landade han på 7.66 som bäst.

Jag hade faktiskt hoppats se honom klara VM-kvalgränsen på havsnivå efter den senaste höghöjdsdebatten.

Men han har en chans kvar - i Karlstad 25 juli.