Låt förlorarna få sörja i sin ensamhet

SPORTBLADET

SEEFELD. Låt ropen skalla över de österrikiska Alperna:

Befria våra fyror, befria våra femmor, befria våra sexor!

Att tvinga upp besvikna idrottare på en scen är totalt onödigt.

Vi behöver inte skönmåla damernas sprintfinal. Den var en mild besvikelse.

Halvvägs in i loppet låg tre svenska åkare i slagläge mot en norska vars lår bultade av all benskejt. Manus var författat, tre månaders dominans hade nått sin slutpunkt, nu skulle det susas förbi, susas ifrån, susas hem en trippel.

God sed säger så

Ett dygn senare står Stina Nilsson, Jonna Sundling och Maja Dahlqvist på en scen bredvid skidstadion. Det är smockat nedanför, tusentals flaggviftande afterskiare har dansat till den tyska 90-talshitten ”Narcotic”, studsat ner kängorna i den grötiga snön. Varför är alla här?

Förlåt.

En bättre fråga: varför är Dahlqvist och Sundling här?

I skidmästerskap säger god sed att de sex främsta ska hyllas på torget. Det må låta omsorgsfullt, hoppet om att få med hemmahoppet ökar, men effekten är alltför ofta sån här.

Ramlar, ramlar, ramlar

Maja Dahlqvist har ägnat ett dygn åt att sörja, åt att spola hjärnan ren från det där fallet, åt att spela pingis och biljard. På kvällen slungas hon tillbaka till karriärens hittills största besvikelse. Inför folkmassan behöver hon gaska upp sig och se vurpan vevad i slow motion, som i en naturfilm över hoppande laxar. Här ramlar svenskan, här ramlar svenskan, var det någon längst bak som inte såg så tar vi det igen: här ramlar hon!

1 av 4 | Foto: ANDREAS BARDELL

Sammanbitet tar Dahlqvist emot en träram med en glasprydnad i. Skakar en hand. Förflyttar sig mentalt till en trevligare plats.

– Jag kände att jag ville gråta. Men inte på grund av glädjetårar, mer för att jag var väldigt besviken för i går. Jag försökte att inte visa min besvikelse, säger hon när vi pratar.

Låt dem skolka

Någon måste vinna, någon måste förlora. Sådan är idrottens logik. Vi ger ädelmetall till tre idrottare trots att fyran i princip hoppat lika långt, sprungit lika fort, sparkat in typ lika många bollar. Vi hyllar tre, glömmer resten.

Det är korkat, men det är ett nödvändigt system för att behålla elitidrottens magi. Någonstans ska gränsen dras.

I rena prestationer är jag mycket imponerad av Stina Nilsson, hennes silver är värt allt beröm. Likafullt glänste Maja Dahlqvist och Jonna Sundling på vägen fram – ja, till och med Hanna Falk och Oskar Svensson kan vara nöjda med sina insatser.

De kan allihop berömmas. Men de ska inte firas. De ska inte baxas upp på scen, vallas genom intervjuzoner, få tröstpriser i trä och glas när de inte ens själva vill.

Nä, befria dem. Låt dem skolka och spela pingis. Låt afterskiarna festa vidare utan deras sällskap.

För det som hände ikväll var inte riktigt klokt.

 
LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider

LÄS MER: Världscupen i längdskidor – stor guide. lopp för lopp

LÄS MER: Skid-VM i Seefeld 2019 – allt om mästerskapet

LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019

 

Guide inför skid-VM i Seefeld 00:49

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM