”Det som gjorde mest ont var hatet som vällde fram”

avErik Niva

SPORTBLADET

Kampen för sin klubb, kampen för sitt liv.

I början av sommaren var Dalkurd en månad ifrån att gå under.

Sportchefen Adil Kizil behövde ta sig igenom sin allra värsta prövning för att förhindra det.

Dalkurds sportchef Adil Kizil hade nästan hunnit tillbaka till Uppsala när telefonen först ringde.

En dryg timme tidigare hade hans lag förlorat mot Hammarby, fastnat en bit under nedflyttningsstrecket. Det var en sak. Men det här var något annat.

Trekvart efter slutsignalen hade Smajl Suljević skallat av Imad Khalilis näsben på parkeringen utanför Gavlevallen.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Smajl Suljević

Nu hade mittfältare och sportchef en del att prata om.

– Det första han sa var: ”Bror, jag fuckade upp. Jag lovar, det svartnade”. ”Jag vet”, sa jag. Och sedan efter ett litet tag: ”Vad händer nu?”.

För nio år sedan spelade Adil Kizil och Smajl Suljević tillsammans i Division II. Suljević var bara 14 år gammal då, men gick ändå in och flyttade på Brwa Nouri när det skulle skjutas frisparkar.

Han var en av de största talangerna Dalarna någonsin skådat, men också en gatugrabb som blivit utkastad från två olika klubbar innan han ens fyllt 11.

Foto: Naina Helen Jåma

Egentligen hade han redan hunnit sluta med fotboll när Elvan Cicen – en av Dalkurds grundare – plockade upp honom från skolgården i Borlänges så kallade riskområde, Tjärna ängar.

– Smajl är hela den här klubbens lillebror, vår egen grabb. Det fanns bara en sak att säga: ”Du behöver inte känna någon oro. Jag kommer inte skydda dig i tidningen – för du har gjort totalt fel – men vi kommer aldrig att slänga ut dig. Vi kommer att hjälpa dig”.

Hur hjälper ni honom? Någon sorts anger management?

– Ja. Vi ska kolla upp en sån grej åt honom. Han får träffa någon.

Grundades för att erbjuda plats

De som kan historien vet att Dalkurd från allra första början grundades för att erbjuda en plats åt ett gäng vilsna, stökiga grabbar som inte var välkomna i Brage längre.

Sportsliga framgångar? Allsvenska ambitioner? Allt sådant kom senare. Det var för att hjälpa killar som Smajl Suljević som klubben skapades. Det är därför de överhuvudtaget finns.

– Hade inte Smajl haft fotbollen är jag 100 på att han antingen hade suttit inne eller varit mördad. Och det vet han om. Han är den här orten-grabben från Tjärna Ängar, och säger du till TRG-killen att ses på parkeringen efter matchen så kommer han att stå där. Och han har fortfarande vänner som är... katastrof. Många av dem sitter redan nu, en till åkte in för bara någon månad sedan. Och dagen fotbollen försvinner – då finns det bara de kvar. Sparkar vi honom så är det fängelset som väntar, och det skulle våra hjärtan aldrig tillåta.

Nästa år är det tänkt att Dalkurd ska fira 15-årsjubileum. Under åren som tagit dem hit har de alltid utgått ifrån att alla – bokstavligt talat alla – ska vara välkomna.

Bland klubbens tidigare spelare finns allt från en somalisk supertalang som nu avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för mordförsök till en av de högst uppsatta nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen.

– Vi kastar inte ut folk på gatan – vi tar in folk från gatan. Vänder vi på det så har vi blivit precis allt det vi var emot för tio år sedan. Då har vi blivit en klubb bland alla andra. Och för bara tre månader sedan var vi det.

Foto: Naina Helen Jåma

Adil Kizil fortsätter:

– Vi hade tappat kompassen helt. Ingen identitet, ingen själ. Hade det här med Smajl hänt då så hade han åkt ut på en sekund. Det hade varit direktiv uppifrån direkt: ”Det här ser inte bra ut mot våra nya samarbetspartners, du behöver inte komma i morgon, ditt kontrakt är borta”. Men inte nu. Nu är vi Dalkurd igen.

Nästa år är det tänkt att Dalkurd ska fira 15-årsjubileum, men ett tag såg det ut som att det inte skulle bli så.

Under i stort sett hela sommaren har klubben kämpat för livet, för sin existens.

I slutet av maj bröts slutgiltigt samarbetet med investeraren Kawa Junad och dåvarande vd:n Mikael Ahlerup. Det funkade inte för någon längre. De kom från helt olika håll, och hade helt olika idéer om vart de skulle.

Foto: MARCUS ERICSSON
Kawa Junad.

En kväll i slutet av maj var det oundvikligen dags för beslut.

Skulle de ge Kawa Junad fullständig kontroll över klubben, skulle de tro på visionen om egen träningsanläggning, samarbete med Ajax, namnkunniga nyförvärv och satsning mot Champions League? Skulle de välja en helt ny ledning över ett helt nytt Dalkurd?

”Det här är ju inte ens tillåtet”

Var det överhuvudtaget möjligt? Gick det ens att låta bli?

– Alla var här den kvällen – alla styrelseledamoterna, flera av grundarna – men när vi lade fram kravlistan från Kawa Junad blev de chockade. Han ville kunna styra klubben helt själv, tillsätta sina egna styrelseledamoter och ta alla beslut direkt från Dubai. Så alla var bara: ”Det här är ju inte ens tillåtet, det är ett brott mot svensk föreningsdemokrati, det är inte ens ett alternativ”.

Att komma fram till ett beslut gick enkelt, att hantera dess konsekvenser skulle bli oerhört mycket svårare.

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Mikael Ahlerup.

Dalkurd hade gjort sig beroende av Kawa Junads pengar. Så fort finansieringen försvann så störtade de ner i ett högst akut konkurshot.

– Bland det sista Mikael Ahlerup sa innan han lämnade oss var: ”Utan Kawa kommer ni inte att klara er i mer än 30 dagar”. Plötsligt gick vi back nästan 3 miljoner i månaden, med mindre än 100 000 på kontot. Innan året var slut behövde vi få fram över 20 miljoner, och inom 30–35 dagar skulle både lönerna och skatterna betalas. Ifall vi inte gjorde det skulle spelarna ha rätt att bryta sina kontrakt. Vi hade en månad på oss att rädda klubben. Hade vi inte klarat det så hade Dalkurd upphört att existera.

Så vad gjorde ni?

– Vi satt här i ett sex timmar långt krismöte. Några i styrelsen som varit med sedan dag ett sa: ”Har vi byggt upp den här föreningen på hjärta och eldsjälar, och ska den förstöras så får det också bli med hjärta och eldsjälar. Vi kommer aldrig att sälja oss. Ifall vi sjunker så ska vi göra det med blod, svett och tårar”.

”Han stod för räntan personligen”

För att klara den första löneutbetalningen togs ett lån. Det var Ramazan Kizil som tog det, privat på sig själv. Föreningens ordförande och grundare, Adil Kizils pappa.

– Det var ett miljonbelopp, med en ränta som han stod för personligen. Det fanns inget val.

Och sedan? Sedan öppnade transferfönstret. Sedan gick en pressad och utsatt Adil Kizil in i sitt livs allra viktigaste, mest utmanande och utmattande månad.

▪▪▪

Det hade redan varit ett långt jävla år för Adil Kizil. Så tidigt som i februari stod han i duschen och märkte att han började tappa hår.

När läkarna bekräftade att stress var orsaken blev han inte direkt förvånad. Det var extremt mycket på jobbet – på en och samma gång var han både sportchef och huvudansvarig för att få klubbflytten till Uppsala att fungera praktiskt – och samtidigt svajigt privat.

I maj störtade allt samman.

En skilsmässa blev verklighet, samtidigt som Dalkurd inte höll ihop vare sig på eller utanför planen. Adil Kizil befann sig mitt i flera parallella kriser, utan att kunna kontrollera någon av dem.

”Vår insats var fan patetisk”

4–1-förlusten hemma mot Elfsborg den 24 maj blev både en slut- och en startpunkt.

– Vår insats var fan patetisk, fruktansvärt dålig. Identitetskrisen hade tagit sig hela vägen ner till planen, vi var ett helt själlöst lag. Det var den värsta matchen i Dalkurds historia.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
1–4-förlusten mot Elfsborg

Samma kväll tog Adil Kizil beslutet att bryta med tränaren Azrudin Valentić, men samtidigt växte ryktena om att han själv var på väg att avsättas som sportchef.

– Och det hade inte varit några problem för mig. Ingen sade någonting direkt till mig, men när jag skrev till Kawa och frågade fick jag inget svar. Så lite senare skrev jag igen och sade upp mig – ställde min plats till förfogande – men jag fick inget svar den gången heller.

Det var först när Kawa Junad gav en intervju till Sportbladet som Adil Kizil fick omdömet om sig själv formulerat och preciserat: ”Orsaken till varför vi är i den här situationen är för att vi låtit sportchefen vara kvar. Hans far ville ge honom en andra chans, trots att han är oerfaren och har gjort så många misstag i tre år”.

”Var den mest hatade kurden i Sverige”

Hur påverkade det honom? Adil Kizil dröjer lite med svaret, sedan börjar han prata snabbt och oavbrutet.

– Det kom som ett baseballträ i huvudet. Helt plötsligt blev jag den mest hatade kurden i Sverige. Jag kunde inte tackla det. Det var den absolut värsta tiden i mitt liv, finns inget som kan jämföras med det. Det som gjorde mest ont var hatet som vällde fram. Jag fick vidriga meddelanden, folk som påstod att vi försörjde oss på klubben för att köpa lägenheter och fina bilar. Det hette att jag satte mig själv framför klubben, att jag medvetet körde ner den i skiten för min egen vinnings skull. Och det är i stort sett den värsta förolämpningen du kan komma till mig med.

Foto: Naina Helen W. Jåma
Foto: Naina Helen W. Jåma

Det sociala ansvarstagandet har alltid varit ett av benen som Dalkurd rest sig på. Det andra har givetvis varit den kurdiska saken, viljan att bidra med lite samhörighet och glädje till ett folk som saknar det mesta.

– Att vi kan ge dem någonting – om det så bara är ett smajl ibland – är det absolut vackraste jag vet. Men vänd på det! Tänk istället att du är anledningen till att de här människorna är ledsna och förbannade, tänk att det kommer hundratals meddelanden om hur du pissar på det här folket!

Vad hände med dig då?

– Jag mådde skit, katastrof. Jag var extremt nära att gå in i väggen, kanske gjorde jag det till och med. Jag hade morgnar då jag inte kom upp ur sängen. Jag sjukskrev mig, fast jag inte hade influensa eller något. Jag orkade fan inte gå upp, ville inte visa mig. Jag bråkade med allt och alla, frustrerad så inåt helvete. Jag svarade inte på samtal, hängde inte med på någonting när mina vänner försökte hitta på saker. På två och en halv månad gick jag knappt ut. Efter jobbet gick jag bara och låste in mig hemma, men jag fick ingen frid någonstans. Jag var totalt nere, helt sänkt, grävde ner mig själv.

Vill inte lyfta sig själv

Adil Kizil är noga med att han inte vill bygga upp sig själv till någon sorts martyr, om inte annat för att han vet vad det innebär att vara det på riktigt. Det finns gott om människor som uträttat mer än honom. Det finns många andra som har gjort mer för kurdernas sak.

– Vem fan är jag? Min svåger har två systrar som gick med i gerillan för 22 år sedan. Den ena gick bort, den andra träffar sin familj en gång vart femte år. Hon har ingen identitet – använder inte sitt riktiga namn – och lever sitt liv i olika grottor och tält. Det har hon gjort sedan hon var 17 år, har varit så nära döden så många gånger. Det har hon gjort för mig, för oss. Vafan har jag gjort för kurder som är så jävla märkvärdigt? Inte mycket, det inser jag, men jag kan lova er att jag i alla fall försökt mitt bästa utifrån min situation.

Adil Kizil var inte med och grundade Dalkurd – och han vill poängtera att de i den äldre generationen har slitit hårdare och försakat mer – men han har ändå varit med sedan dag ett.

Foto: BILDBYRÅN
I Dalkurd 2009 och Brage 2002.

På den tiden var han en ung Brage-målvakt på gränsen mellan Superettan och Norrettan, men när hans pappa sa åt honom att kliva ner i Division VI för att hjälpa Dalkurd fanns det inget att diskutera.

”Jag har offrat allt annat”

Och sedan den dagen har det inte existerat några reservplaner. Dalkurd har varit allt.

– Jag har offrat allt annat; min egen fotbollskarriär, mina möjligheter att skaffa mig en utbildning eller bygga upp ett företag, mitt privatliv. Frågar du min ex-fru kommer hon säga att förhållandet kraschade för att mitt liv bara handlar om Dalkurd och fotboll. Och ja, det är inte allt – men det är en stor del av anledningen. Jag har givit mitt liv till det här.

Det känns inte helt sunt.

– Vet du vad jag kände när jag tog beslutet att skilja mig? ”Nu ska jag lägga allt fokus på Dalkurd, nu finns det inget annat”. Det är inte sunt, nej, men det är sanningen.

Foto: Naina Helen W. Jåma

En traditionell kurdisk skilsmässa består av en annan procedur än den vanliga svenska separationen. Föräldrarna blir inblandade, familjerna ska jämka ihop saker och ting.

– Men farsan la det åt sidan, eftersom det här problemet med att rädda upp klubben var större och viktigare. Han sket i det totalt, för att han kände att hans ansvar som ordförande för Dalkurd gick först. ”Det finns viktigare saker”. Han valde klubben framför mig, och det gjorde fruktansvärt ont. Vi bråkade extremt mycket, pratade inte på tre veckor. Jag har oerhört stor respekt för min farsa och har aldrig gått emot honom på ett sånt sätt, men till slut sa jag bara: ”Bryr du ens om mig? Tänker du ens på hur jag mår? Jag har ingenting kvar, jag orkar inte mer, jag håller på att gå sönder”.

Sålde till AIK – på fem minuter

Adil Kizil sov inte på nätterna, men tiden och almanackan flyttade sig framåt ändå. Transferfönstret var öppet och Dalkurd var piskat att förvalta det.

– Och när allt kom till sin spets märkte jag ju att jag funderade likadant som min farsa. Allt annat försvann helt; skilsmässan, familjen, jag själv... Det var bara Dalkurd. ”Om vi inte klarar det är vi ansvariga i all evighet för det här. Vi kommer att hängas i så fall, hängas”. Så kändes det, och som sportchef var det jag som hade ansvaret. Det var bara en tanke som malde i huvudet: ”Jag måste lösa det här, jag måste lösa det här, jag bara måste lösa det här”.

När transferfönstret öppnade var det första som hände att Adil Kizil sålde Heradi Rashidi till AIK ”på fem minuter”.

Där fanns inga stora pengar att tjäna – kontraktet var nästan slut och det var redan överenskommet att han skulle flytta – men ändå några slantar att beta av räkningar med.

Sedan var det flyfotade japanen Yukiya Sugita, och ett oväntat intresse från iransk-azeriska Tractor Sazi. Även det kontraktet var på väg att ta slut, så 2,4 miljoner kronor var mer än Adil Kizil hade hoppats på.

Där räddades den efterföljande månadens löneutbetalningar.

Hela framtiden låg i Turays värde

Återstod gjorde Mohamed Buya Turay, och i honom och hans marknadsvärde låg egentligen hela Dalkurds framtid.

– Om han drar korsbandet, om vi sitter kvar med Buya då fönstret stänger – då är det kört. Det visste vi, men samtidigt kunde vi inte ta första bästa bud. Då hade vi fortfarande varit i kris. Så vi behövde låta honom spela vidare och visa upp sig, samtidigt som jag fortsatte förhandla. Först kom några bud som var så låga att vi bara sa blankt nej, men sedan kom då Sint-Truiden från Belgien. Deras första bud var på nästan elva miljoner, och farsan var direkt bara: ”Sälj, sälj, sälj! Säljer du inte nu kommer du att förstöra det här”. Men jag visste att det gick att få mycket mer för honom, så jag väntade. Och svettades.

Foto: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN
Buya Turay firar en seger.

I det här läget var det viktigare för ett att Buya gjorde mål än att ni vann matcherna?

– I princip så. Varje gång han gjort mål satt vi här på måndagsmötet: ”Yes, två miljoner till”.

Till sist hade Sint-Truiden höjt budet så mycket att en affär bara var ett par underskrifter bort. Då förändrades plötsligt spelplanen.

– Strasbourg kom in med kraft. Helt annan ekonomi, helt andra förutsättningar än Sint-Truiden. De sa att de ville komma till vår match mot BP borta för att titta på Buya, så vi fick lov att ta ut honom trots att varken vi eller han själv egentligen ville. ”I don't wanna risk it”, sa han, men vi behövde ta chansen.

Några timmar före matchen meddelade så Strasbourg att de inte skulle komma. Buya Turay spelade ändå, utan att göra något större avtryck.

– Han var riktigt kass, men jag förstår ju varför. Samma kväll skrev jag på pappren till Sint-Truiden.

Fick vara sportchefen igen – på Dalkurds sätt

Hur mycket blev det?

– Med bonusar kommer vi upp i 20 miljoner, plus en väldigt bra vidareförsäljning. Hade vi haft en annan ekonomisk situation hade vi fått ännu mer betalt, men vi kunde inte vänta längre. Det gick bara inte.

Foto: Naina Helen W. Jåma

Med kniven lättad från struphuvudet sålde Adil Kizil sedan även Rewan Amin till Östersund för knappt sex miljoner, och tog sedan in ett halvdussin andra spelare som var mer eller mindre oönskade på annat håll.

– Jag fick vara sportchef på riktigt igen, göra det på Dalkurds sätt. Tidigare hette det bara: ”We don't want players from lower divisions”. Vi hade gått från att hämta spelare som ingen kände till, till att försöka hämta spelare som alla kände till.

Går det att beskriva känslan när ekonomin väl var räddad?

– Det var ju... Tyst! Där ser ni! Kan jag få lite, lite lugn och ro nu? Inget mer jävla snack om att klubben ska förstöras på grund av mig. När några galningar startade den här klubben var det enda det handlade om att motbevisa andra, om att visa vad vi kunde. Det här var samma sak igen. Jag var tvungen att motbevisa alla.

Förra gången jag hälsade på Adil Kizil på jobbet så åkte jag till Bazar Snabbgross i ett industriområde i Borlänges utkanter. Det var det närmaste Dalkurd kom ett högkvarter på den tiden.

Nu visar han runt i en oändlig våning med utsikt över Vaksala Torg i centrala Uppsala.

– Totalt är det 340 kvadrat.

Vi går förbi konferensrummet och mötesrummet och representationsrummet och ytterligare ett halvdussin rum som jag inte riktigt förstår vad de var tänkta att användas till.

Tomt överallt.

1 av 3 | Foto: Naina Helen W. Jåma

”Vi kastade pengar omkring oss”

Allra längst in i ena hörnet stöter vi till sist på mänskligt liv, tre unga män som sitter och jobbar vid sina datorer. Det här är å ena sidan drömmen om vad Dalkurd skulle bli, å andra sidan den faktiska bilden av Dalkurd i realiteten.

– Vi ska flytta nu, ut till en mycket mindre och billigare lokal längre från centrum. Egentligen var det dit vi skulle redan från början, men vår vd godkände det inte. Det här låg mer i linje med hans idé av vad föreningen skulle vara. Bara möblerna här kostade 470 000 plus moms.

Sofforna var dyrare än Heradi Rashidi?

– Exakt. Väldigt mycket av vårt arbete just nu går ut på att skära kostnaderna, krympa kostymen. Tidigare i år så kastade vi pengar omkring oss som om de vore vatten, det var astronomiska kostnader, ett skämt. Varje match i Gävle kostar oss 100 000, plus kostnader runt om för ytterligare 80 000. Till vissa av de matcherna har vi biljettintäkter på knappt 10 000.

Har tränaren som inneboende

När Adil Kizil letade en efterträdare till Azrudin Valentić kunde han i praktiken inte erbjuda någon lön, det fanns helt enkelt inget budgetutrymme.

Johan Sandahl tog jobbet ändå, egentligen enbart för att han varit i klubben tidigare och hade kvar en tro på vilka de var och vad de ville uträtta.

– Med lönen vi kunde erbjuda hade han inte ens klarat en hyreskostnad. Så han bor hemma hos mig, det har han gjort ända sedan han tilträdde.

Foto: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN
Johan Sandahl

Den allsvenska tränaren är inneboende hos den allsvenska sportchefen?!

– Så är det. Och dessutom bor vår nya assisterande tränare Mesut Meral också hemma hos mig. Han sover i vardagsrummet, Johan har i alla fall ett eget rum.

Innan någon ny tränare fanns på plats behövde någon leda Dalkurd i bortamatchen mot Malmö FF. Och det spelade ingen roll hur många olika håll Adil Kizil vände sig åt och hur många vrår han tittade i – det fanns ingen annan i organisationen som kunde komma på tal.

”Jag sov ingenting före matchen”

Han fick lov att göra det själv.

– Och jag kan försäkra dig att det var det absolut, absolut sista jag ville. Här hatar folk mig för att de trodde att jag såg mig själv som större än klubben – och så sparkar jag tränaren och ställer mig där själv istället... Tror du inte att jag fattade hur det uppfattades? Jag sov ingenting före den matchen, ingenting. Jag minns hur jag tittade på klockan och den var halv sju på morgonen. Jag hade bara en grej i huvudet den natten: ”Vad händer om vi får 6-0 i arslet? Vart fan ska du ta vägen och gömma dig då?”.

Hur reagerade spelarna på dig som tränare?

– Jag hade tårar i ögonen när jag först ställde mig framför dem. ”Såhär är det: Jag är ingen tränare, jag vill inte bli någon tränare, men just nu finns det ingen annan”. De som har varit med länge kom fram sedan. Rawez Lawan sa: ”Jag kommer döda mig själv för dig”. Han var skadad – skulle inte ens med ner till Malmö – men krävde att få följa med. ”Jag ska stå där bredvid dig”. Samma sak med Ahmed Awad, som jag själv har spelat med en gång i tiden. Han hade varit petad hela säsongen, men jag sa att han skulle starta i Malmö. ”Jag kommer döda mig för dig”. I omklädningsrummet inför matchen sa jag sedan bara: ”Jag lovar er att från matchens första sekund till dess sista så kommer jag att stå upp. Jag skiter i hur matchen ser ut, men jag kommer aldrig att vända ryggen till er. Titta på mig – och stå upp ni också!”

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Dalkurd firar poängen i Malmö med sina fans.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Dalkurd klarade 1–1 i Malmö, Ahmed Awad gjorde målet. Adil Kizil satt inte ner på avbytarbänken under en enda sekund.

– För mig var det som att vi vunnit med 5–0. Alla i omklädningsrummet var jätteglada, men jag gick bara in i ledarrummet och satte mig och stirrade rätt ner i backen i 30 minuter. Jag kunde inte äta, ingenting. Alla de gamla kom in – Rawez, ”Pasha” Azizi, Awad, Ammar Ahmed – pussade på mig och frågade: ”Vafan, är du inte ens glad?”. ”Jag vet inte, jag är bara helt tom”. Jag kommer att vara tacksam mot de spelarna i resten av mitt liv. Den matchen var det gamla Dalkurd tillbaka igen, det riktiga Dalkurd.

Det akuta konkurshotet är avvärjt och laget ser i alla fall någorlunda svårslaget ut igen – men utifrån sett framstår Dalkurds framtidsmöjligheter som betydligt mer begränsade idag än de gjorde i våras.

Även bland de som är välvilligt inställda till klubbens grundare och eldsjälar finns det de som upplever att en historisk chans har gått förlorad. Hur långt går det egentligen att ta sig med tomma händer och en idealistisk fajtervilja? Hur ofta kommer en miljardär vara beredd att investera stort i en liten gräsrotsklubb?

”Vettiga argument istället för hat”

Har möjligheten till ett internationellt konkurrenskraftigt Dalkurd försvunnit för gott nu?

– Jag tycker att det är rimliga frågor att ställa, de utgår från vettiga argument istället för tomt hat. ”Ni har gjort det bra hittills, men nu kanske det krävs större kunskaper och resurser”. Men bilden som hade målats upp var inte realistisk. Först det rent sportsliga: Hade vi verkligen gjort en satsning mot Champions League med Chinedu Obasi och Robert Åhman-Persson? Med all respekt för de spelarna tror jag inte att de hade givit oss speciellt många fler poäng än vi har idag. Och sedan det mer formella: Det var helt enkelt inte genomförbart. Svensk föreningsdemokrati tillåter inte att en klubb styrs så som Kawa Junad ville styra den. Det handlade inte om mig eller min pappa – vi hade skickat in våra avskedsansökningar båda två.

Trots allt var det ni själva som tog in honom. Hur ser du på ert eget ansvar?

– Vi blev förblindade. Det är sanningen, Vi kan inte stå här och säga att vi på något sätt blev lurade. Nej, vi fick väldigt mycket pengar som underlättade vårt arbete – som gjorde att vi inte längre hade problem med den dagliga ekonomin – men vi gav bort för mycket i utbyte. Vi har lärt oss en läxa. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi har om vi blir en totalt själlös förening som är precis som alla andra. Då kan vi lägga ner, då kan de lika gärna ta över klubben och döpa om den. Då finns det ändå inget Dalkurd.

”Sponsrade av varenda kurdisk pizzeriafamilj”

En obekväm fråga är hur många som i så fall skulle bry sig. Under säsongen tycks mycket av det breda engagemanget för Dalkurd dunstat undan, och det är inte enbart baserat på att det var 211 åskådare på hemmamatchen mot Brommapojkarna.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Arenan i Gävle ekar tom under en av Dalkurds matcher.

Dalkurds-sektionerna har varit allt glesare och allt mindre entusiastiska även på matcherna i Mälardalen.

– Vi har blivit anklagade för att vara en familjeklubb. Men det är inte problemet, utan problemet uppstod när vi slutade vara det. Och nu pratar jag inte om Kizil-familjen, utan om Dalkurd-familjen. Förut var vi sponsrade av varenda kurdisk pizzeriafamilj i hela Sverige, och det stora värdet i det var ju inte ekonomiskt. De människorna har varit med på hela vägen upp, men i år ringde vi inte ens till dem, inte ett samtal. Vi hade direktiv uppifrån att inte göra det, de passade inte in i vår nya profil. Så vi har bara lämnat dem, stängt dem ute: ”Vi är större än er nu”. Man skäms ju. Det är klart att folk slutar bry sig när de inte känner sig behövda.

Hur kommer ni till rätta med det då?

– Det kommer ta sin tid, men vi måste bevisa att vi är samma klubb som vi var förut. Farsan kommer sätta sig i bilen och köra runt till varenda pizzeria i hela Sverige igen. Han brukar säga det: ”Jag lägger 2 500 på bensin ur egen ficka för att få in 5 000 till klubben”.

Kurdisk politik för första gången

Räcker det?

– Nä. Fansen är splittrade idag. Det är öppet Kawa-sidan mot Kizil-sidan. Vissa hatar, vissa bojkottar – och det kommer att ta tid att läka. För första gången har det gått politik i det också, kurdisk politik. Det är irakiska kurder mot turkiska kurder, Barzani och PKK – och jag avskyr det. Så har det aldrig varit på våra läktare förut.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Att gå till botten med bakgrunden till alla årets svarta Dalkurd-rubriker är omöjligt utan att skriva en avhandling. Det har varit för många episoder, för mycket kritik.

Trots nystarten och ledslutandet tycks splittringen och osäkerheten finnas kvar ända inne i omklädningsrummet. Så sent som i veckan gick erfarne Borlänge-backen Kebba Ceesay ut och efterlyste ”människor med rätt kompetens” och ”en mer professionell klubb”.

– Jag är den första att erkänna att det är otroligt mycket vi måste förbättra och otroligt mycket som måste utvecklas – men vi måste ändå veta vilka vi är och vill vara. Nä, vi är kanske inte professionella, men det kanske är något annat som har krävts för oss. Är det professionalitet att jag kommer till matcherna i kostym och inte hälsar på mina spelare...? Nej, det är prestige, och jag hatar prestige. Okej, jag har kommit till matcher i kavaj och skjorta för att jag har varit på möte – men då har det visat sig att sjukgymnasten varit borta, så då har jag kavlat upp ärmarna, smort in händerna med olja och masserat en röv. Om jag struntar i att göra det så är jag proffsig, enligt vissa.

Adil Kizil frustar.

– Hade vi varit professionella på deras sätt hade vi sparkat Smajl Suljević, vi hade sparkat tjugo andra och vi hade sparkat Brwa Nouri innan han fått en riktig chans. Det var ju inte direkt så att han slutade med droger och sånt över en natt när han kom till Borlänge. Det första året han var i klubben och bodde hemma hos oss – det var det sjukaste jag varit med om. Fan, vi slogs ju, bokstavligt talat. Var det professionellt? Nej, men vad fick vi av honom? Vad fick han av oss? Vi fick en spelare, han fick ett liv. Sverige fick en människa.

En av de allra längsta svenska somrarna är på väg att ta slut, och Adil Kizil är väl inte direkt ledsen över att kunna lägga den bakom sig.

Foto: Naina Helen W. Jåma

Den här eftermiddagen skiner i alla fall sensommarsolen över Uppsala, och Dalkurds sportchef gestikulerar bort mot Domkyrkan.

– När vi vann mot Sirius... Jag lovar, ifall du hade kastat mig från den här kyrkan så hade jag svävat ner. Jag kunde flyga. När jag gick fram till fansen efter matchen – jag hade kunnat gråta rakt ut.

Utgångsläget är utsatt

Engagemanget och stridsviljan strålar ur Adil Kizil, och hade han inte själv berättat det hade det varit omöjligt att gissa att han inte mäktade med att gå upp ur sängen för två månader sedan.

Men om han är helt ute ur utbrändheten, depressionen eller vad det nu var? Det vågar han inte säga.

– Jag vet inte. Det är det ärliga svaret.

Borde du gå och prata med någon för att få reda på det?

– En av mina bästa kompisar sa det för bara några dagar sedan: ”Lek inte ball! Försök inte visa en fasad för oss, du kanske behöver prata med någon”. Kanske måste jag göra det, men han har ju rätt... Det finns någon stolthet i mig som gör det svårt med såna grejer.

Med elva omgångar kvar av Allsvenskan har Dalkurd fyra poäng upp till kvalplats, fem till fast mark. Utgångsläget är utsatt, insatserna höga.

– Om vi åker ur så kommer det att komma en till våg mot mig. Jag vet det. Och det kommer inte att kritiseras på sportsliga grunder, utan det kommer att vändas personligt mot först mig och sedan min pappa. Och jag vill inte vara med om en till sån här våg. Jag tror inte att jag kommer att klara det.

Foto: Naina Helen W. Jåma
Foto: Naina Helen W. Jåma

Vill säga upp sig

Adil Kizil funderar högt:

– Mitt drömscenario vore att vi håller oss kvar och jag säger upp mig. Då känner jag: ”Mission completed”.

En uppsägning framstår som ett ganska deppigt drömscenario.

– Men jag måste kanske testa något nytt för att komma ifrån allt. Det påverkar mitt liv alldeles för mycket. I våras så skämdes jag, trots att jag inte gjort något fel. Skammen var så stark att jag knappt vågade sätta mig på läktaren. Drömmen är att i framtiden kunna gå på en Dalkurd-match, se att klubben mår bra, kanske känna att jag har bidragit lite – och sedan släppa matchen och åka hem till en familj. Jag vill kunna gå på stan, se folk i ögonen, jag vill aldrig gömma mig igen. Självklart ska man inte bry sig för mycket om vad folk tycker, men jag vill ändå lämna efter mig ett leende till de som bryr sig om den här föreningen. Jag kan inte lämna dem med en känsla av att jag har svikit dem och förstört klubben, den tanken är så hemsk. Jag skulle aldrig kunna bära det vidare genom livet, det är min absolut värsta mardröm.

Men så blir det väl inte?!

– Nä. Det är möjligt att vi åker ur och att jag kunnat göra det bättre som sportchef – men det är i alla fall ingen som kan säga att jag drivit klubben i konkurs. Dalkurd kommer att finnas kvar om ett år – 100 procent – och det kommer att vara det riktiga Dalkurd. Det kommer fortfarande att vara klubben som vill överbevisa alla som dömer ut oss. Och det kommer att vara klubben som vill ge killar som Smajl Suljević någonstans att spela fotboll, någonstans att ta vägen.

Så har det gått i kvalet till allsvenskan på 2010-talet 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM