Leifby: Hur mår svensk bandy ida’?

SPORTBLADET

Haderianhadera.

Hur mår svensk bandy ida’?

Som liten var juldagen mest punkten mellan två meningar, ett dagen efter och ett dagen före, ett hål fyllt av vemod inget Couronne-spel i världen kunde rå på. 

På annandagen återvände livet.

Tipsextra drog igång klockan 15 och dessförinnan; bandyn på den klassiska starttiden 13.15.

Arnold ”Sladden” Bergströms, Samuli Niskanens och Kjell Kruses dag. 

I dag har var och varannan idrott annekterat annandagen, insett att människor vill sträcka på benen, komma bort från släkten, lösa entré och skrika ”domarjävel”. 

I hockeyns två högsta serier är det fullt ställ, det spelas innebandy och handboll, och om några år spelas det väl allsvensk fotboll också.  

Bandyn var kanske mer rock’n roll förr, när Fosshaug for fram som en germansk stridsklubba, Långenmatcher riggades och Bo Hansson bjöd på dansanta bandyreferat längre än en regional nyhetssändning.

Oljig is, ”Ön” i Edsbyn och Micke Arvidsson.

Bandy ute var inne.

Men hur är det i dag? 

Inte så bra alls.

Prognosen för året ser inte särskilt ljus ut

Hammarby, Sirius och Sandviken har ännu inte beviljats elitlicens för kommande säsong, Sandviken redovisade smått osannolika åtta miljoner i skulder i våras och har nu tvingats säga upp samtliga spelares kontrakt.

Kolossen Västerås har sina bekymmer, föreningen är skyldig fotbollssektionen pengar och ber nu om allmosor från supportrar och näringsliv för jag vet inte för vilken gång i ordningen.

Publiksnittet i Elitserien har gått ner sex år i rad och prognosen för året ser inte särskilt ljus ut.

Bandyförbundet har tillsatt en utredning, det talas om lönetak för att få kontroll över den ekonomiska härdsmältan, och det gör ont att se klassiska klubbar som Sandviken och Västerås falla fritt. 

För några år sedan hade bandyn ett bra tv-avtal med Sveriges Television, de fick exponering, det lockade sponsorer, men så blev de ha-galna och jagade nya, större affärslösningar.

Bandyn gjorde en sväng i TV4 men det dog ut, och i dag har de traditionella, stora tv-kanalerna i princip vänt sporten ryggen.  

Det är den fartblinda jakten på något större och häftigare som nu har utarmat några av våra finaste och mest berömda bandymärken.

Klubbar som Sandviken och Västerås har levt över sina tillgångar i flera år, de ekonomiska kalkylerna har varit dåraktiga, visionerna egoistiska och nu har de förvandlats till en skamfläck på den svenska bandykartan, ett kvalster hos förbundets licensnämnd, en mapp hos kronofogden.

Var det värt det? 

Vad fick ni med er på vägen?

Det verkar faktiskt inte finnas någon större efterfrågan på det där svulstiga som många styrelsefigurer är så sugna på.

När jag ser på bandy ser jag att allt som verkligen räknas redan finns på plats.

Historiken och traditionen, ett öppet och välkomnande seriespel, ett förrädiskt och krävande slutspel – och så finalen där borta i mars.

Bågåkningarna, sargvakterna, portföljerna.

Själen.

Så, nere vid Zinkensdamm… stod Bajen-legendaren Micke Rönnberg på ståplats, ”Classe” Bengtsson som sett 69 raka SM-finaler var förstås på plats, och vändkorsen stannade på 5 843 när IK Tellus tog emot ett Hammarby på Hammarbys hemmaplan. 

Ett Hammarby de aldrig slagit, ett Hammarby de aldrig var riktigt nära att slå.

Föreningen har en hel del annat som tilltalar

Bortalaget tog ledningen på hemmaisen när Christoffer Fagerström gjorde 0-1 efter bara tre minuter och precis när annandagens sista ljus drog sig tillbaka över Södermalm.

Martin Krigh gjorde som han heter och knölade och knuffade in Tellus kvittering, men närmare än så kom de aldrig.

Vid ställningen 1-3 kändes det som att matchen avgjordes när Tobias Björklund brände en straff som kunde gett kvarterslaget från Midsommarkransen kontakt och 2-3.

I stället kom 1-4 och 1-5 (det slutade 2–6) och IK Tellus är kvar som jumbo i elitserien. 

Dagens publikintäkter löser en hel säsong, för så fungerar det om man rättar munnen efter matsäcken.

IK Tellus står med fötterna på jorden, konstigt vore väl annars, och föreningen har en hel del annat som tilltalar.

Före jul gick killarna i laget ut i en kampanj för att öka försäljningen av merchandise, men i stället för att sälja nyproducerade halsdukar, kaffemuggar och bildekaler av halvdan kvalité sålde de sina egna, använda kläder från garderoben med Tellus-märket påsytt.

Upplyst och härligt i stället för uppblåst och högfärdigt. 

Att ögna IK Tellus (och många andra laguppställningar) är som att bläddra i ett hockeyalbum från 70-talet.

Hit går ni med portfölj, inte med portfolio

Förr var det svetsare, lagermän, kontrollanter och slöjdlärare stommen i våra lag, i Tellus spelar till exempel två poliser, en art director, en IT-säljare och en revisorsassistent..

På den stora isen pågår det riktiga livet samtidigt, verkligheten och vardagen går hand i hand med träningar och matcher, på krokarna i omklädningsrummet hänger arbetsoveraller, passerkort och ungarnas gympapåsar huller om buller.

Jag tycker det skänker bandyn en relevans fler klubbar måste lära sig att omfamna.

Hit går ni med portfölj, inte med portfolio.

Vi har ett nystan och några hörnvarianter, vi åker i bågar och ibland är isen knottrig.

Vi jobbar och sliter, på och utanför isen.

Beundra oss för vad vi är, inte för det vi aldrig kommer att bli.

Haderianhadera.

avMarcus Leifby

ARTIKELN HANDLAR OM