”Han fick första cykeln innan han föddes”

Emma Johansson om livet som mamma efter karriären

SPORTBLADET

Tillvaron är upp och nedvänd för Emma Johansson, 34.

Den dubble OS-silvermedaljören har lagt cykeln åt sidan och har nu en ny heltidssysselsättning som mamma.

För Sportbladet berättar ”Silver-Emma” om livets nya utmaningar, sorgen efter den bortgångne landslagsvännen Felicia Rudenstam – och om det kan bli något annat än en cyklist av nyfödde Morris?

– Risken är att han lär sig cykla innan han lär sig gå, säger Emma Johansson.

Han fick i ärlighetens namn aldrig en ärlig chans.

Det lär krävas en rebell av Guds nåde för att Morris ska våga vägra föräldrarnas vägval i livet.

Med en mamma som precis har avslutat en av Sveriges mest framgångsrika cykelkarriärer och en pappa som är sportdirektör för ett av världens främsta proffsteam står den fem månader gamle krabaten utelämnad till en framtida tillvaro trampande på två hjul.

Något som understryks ytterligare när Emma Johansson avslöjar sin nyfödde sons första present.

– Hans första cykel fick han ju ett par månader innan han ens var född. Så cykel kommer han nog alltid ha med sig. Om han har lust att hålla på med det på en högre nivå eller göra något annat får vi se. Men det är svårt att komma ifrån att han kommer växa upp i cykelvärlden. Den är han ju infödd i, säger hon och tillägger skämtsamt:

– Vi tar ett steg i taget, men risken är väl att han kan cykla innan han går.

1 av 3

Nästan hela Emma Johanssons liv har kretsat kring cykelsporten.

Efter att ha börjat med mountainbike i tolvårsåldern inledde hon en satsning på landsvägscykling efter gymnasiet.

Ett karriärsval som bland annat belönade sig med två silvermedaljer på OS, i Peking 2008 och Rio 2016, och gjorde henne känd i under smeknamnet ”Silver-Emma”.

Foto: Paul Gilham / IOPP POOL
Silvret i Peking.

”När du får det där leendet tillbaka...”

Efter säsongen 2016 valde hon att lämna livet som en av världens främsta cyklister i linjelopp bakom sig och har nu en helt annan heltidssysselsättning – som nybliven mamma.

– Det är verkligen upp och nedvänt, konstaterar Emma Johansson som tillsammans med sin man och tidigare tränare Martin Vestby den 11 april i år för första gången blev föräldrar.

– Nu har man ju andra saker som stimulerar en. Det kan vara ett steg som Morris tar, att han växer upp, hans första leende och första gången han rullar runt. Första gången han griper tag i ens finger… Det är så mycket annat.

Hon tillägger:

– Den tillfredsställelsen när du vaknar upp på morgonen, tittar på honom och får det där leendet tillbaka. Det är inte som att det första jag tänker då är att jag måste ut och träna. Det här är livet nu. Det nya livet.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Du saknar inte cykellivet?

– Jag saknar tillhörigheten som man har i ett lag på tävlingar och på träningsläger. Det är ju otroligt socialt att vara cyklist och det är det ju inte att vara mamma. Det är ju ganska ensamt, egentligen. Man har ju världens bästa sällskap och det är häftigt på sitt sätt men jag kan sakna den där tillhörigheten. Och känslan av att både vara vältränad – den är ju väldigt långt bort – och att vinna tävlingar. Att få prestera på hög nivå efter att ha lagt ner det där arbetet.

Startade minnesfond för landslagsvännen

Helt åsidosatt från cykelvärlden är hon dock inte.

Sedan karriären avrundades har Emma synts i ett flertal tävlingssammanhang i rollen som tv-expert. Under sommaren har hon bland annat kommenterat cykel-EM i Glasgow i SVT och nu senast Ladies Tour of Norway.

– Det har varit väldigt roligt. Det är ett bra sätt att fortfarande vara kvar i sporten och förmedla lite av sin kunskap vidare till svenska folket. Det tycker jag är jätteroligt.

Inspiration finner hon bland annat i Roberto Vacchi som sedan många år främst hörts i Eurosports sändningar, bland annat av Tour de France och Giro d’Italia.

– Roberto är ju grym. Jag vågar nästan påstå att han är världens bästa kommentator. Skulle man bara kunna bli en liten del av så bra som han är så är man ju en bra bit på väg.

Med bland annat Roberto Vacchi har Emma Johansson i år startat ett nytt projekt: en minnesfond.

Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

”Cancer är ett helvete”

Detta sedan hennes nära vän i landslaget Felicia Rudenstam tragiskt gick bort i april, endast 28 år gammal, efter fyra års kamp mot livmoderhalscancer.

– Det är otroligt tragiskt. Morris föddes två dagar innan hennes begravning så det var väldigt mycket känslor som rörde sig runt den veckan. Väldigt speciellt.

Rudenstam vann som lovande cykeltalang två guld på ungdoms-SM och ett guld på nordiska juniormästerskapen innan hon la ner elitsatsningen och i stället riktade in sig på att bli ledare och senare massör i landslaget.

– Hon valde att inte satsa på cyklingen själv och blev en otroligt omtyckt och bra massör. Det är häftigt att se att man trots att man väljer att inte cykla på en högre nivå fortfarande kan vara delaktig på ett eller annat vis.

– Det var en fantastisk person. Och det är bara tragiskt. Cancer, det är ju… ett helvete. Så orättvist.

Tillsammans med Felicia Rudenstams make Klas Johansson, föräldrarna Johnny Pettersson och Anette Rudenstam, proffscyklisten Emilia Fahlin och Roberto Vacchi sitter Emma Johansson i juryn som delar ut ett stipendium till en ledare inom cykelsporten.

– När minnesfonden startades upp i hennes namn så kändes det som en väldigt bra grej att göra. Jag tror det är något som hon hade velat, att vi ska bli fler ledare och att det ska komma fler.

– Det behövs fler ledare. Det behövs fler inom klubbarna som får mer kompetens. Nu hoppas jag att det blir fler som söker sig till det tack vare den här minnesfonden och att det kan fortsätta. Jag hoppas att det kan hjälpa utvecklingen vidare i svensk cykel.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

En speciell vår

Emma Johansson kunde inte närvara vid Felicias begravning då den sammanföll för tätt inpå hennes sons födelse.

– Jag hade ju stor lust att vara med på begravningen och finnas där för hennes nära och kära och dela sorgen med dem. Men nu blev det som det blev. Men de tar väldigt bra hand om varandra, hon har en otroligt fin familj.

– Alla känner någon som har eller har haft cancer eller har gått bort i cancer. Det är en fruktansvärd sjukdom. Speciellt när den skördar en yngre persons liv. Då gör det ännu ondare på något vis.

Inledningen av 2018 blev speciell. En vår präglad av sorg, men också otroligt mycket glädje.

Även om det är oundvikligt att lille Morris kommer växa upp i en cykelmiljö är Emma Johansson kluven när hon får frågan om livet som proffscyklist är något hon rekommenderar honom att ta efter.

– Ja, alltså… Jag älskar ju det livet som jag har levt. Jag är tacksam för allt jag har fått göra tillsammans med Martin. Men samtidigt vet jag inte om jag har någon jättelust att se honom gå i exakt samma fotspår, kanske hade det varit lite skönare om han hade riktat in sig på mountainbike eller cykelkross.

Varför det?

– Man blir ju lite överbeskyddande som mamma. Det är ju det som kommer fram nu, man ser alla faror när det gäller ens egna barn jämfört med när man själv har cyklat. Då ser man ju inte det. Just för den sakens skull hade jag gärna sett att han kanske inte håller på med idrotten på allra högsta nivå. Men sker det så sker det.

Backar Johan Olsson

Den mest återkommande faran Emma syftar på är trafiken på vägarna där det inte alltid finns en ömsesidig respekt mellan bilister och cyklister för varandras närvaro.

– Hetsen som finns mellan bilar och cyklister blir väl förhoppningsvis mindre tills Morris ska ut på gatorna, hoppas jag. Det kan ju hända saker i skogen också. Men kampen mot en bil vinner man sällan, det kan vara lite skrämmande.

– Det är en tråkig hets och ett irritationsmoment som finns där ute. Om jag ska jämföra med mig själv så blir det ju lätt att man blir arg när man är cyklist. Man kan bli skrämd och då blir man arg. Man känner sig hotad och det kan bli farligt på att eller annat vis.

En annan som har lyft frågan nyligen är den pensionerade skidåkaren Johan Olsson som i ett argt inlägg på Instagram en gång för alla ville klargöra att cyklister har lika stor rätt till vägen som bilförare.

– Där har han helt rätt. Det handlar om att dela på vägen och ge varandra plats. Det är ömsesidigt.

Förste stegen på kullersten?

Emma Johanssons familj bor mestadels i norska Tönsberg men stora delar av året tillbringas även i Belgien.

Planen är att Morris så småningom ska börja i norsk skola, men fram mot vårkanten ska han först bekanta sig med kullerstenen i belgiska Zingem.

– Det är för att vi ska få lite mer tid tillsammans och inte ska behöva resa upp och ner hela tiden. Det känns bra att komma tillbaka dit till sommaren.

Zingem av alla ställen är inte slumpmässigt utvalt utan råkar vara, enligt Emma åtminstone, ett cykel-Mekka.

– Frågar du mig är det där cyklingens hjärtas finns. Frågar du någon annan kanske någon säger att det är Italien, Frankrike eller Spanien. Men just för damcykel på våren kretsar allt kring Belgien. På den platsen som vi bodde på hade jag mindre än två timmar till alla tävlingar som gick mellan februari och maj månad. Det ligger otroligt centralt. Kullerstensklassikerna som jag gillar mest gick nästan utanför min dörr, säger hon.

Om han har lärt sig cykla till våren får vi återkomma till. Men sannolikt blir det varken i Sverige eller Norge som Morris lär sig gå.

– Risken är att han tar sina första steg på kullersten, säger Emma Johansson.

Ladda ner Sportbladets app – följ ditt lag 00:26
ARTIKELN HANDLAR OM