Simmaren Lola, 12: ”Jag får stress”

Foto: Jesper Spanne
Lola Hjort-Mowitz, 12, känner sig stressad över att behöva åka mellan olika hallar långt i från hemmet.

avJesper Spanne

SPORTBLADET

Spårvägen simförening är osams med Stockholm stad om en undervattensplatå och höjda hyror.

Under tiden får klubbens utövare ambulera mellan tre olika simhallar.

– Jag får stress, säger simmaren Lola, 12.

Vintern håller på att övermanna Vällingby utanför Stockholm. Familjen Hjort-Mowitz har precis avslutat middagen och barnen Lola, Roy och Ada ska snart iväg på sina respektive simträningar.

Alla tränar med Spårvägens simförening – men på torsdagar ambulerar familjen mellan tre olika simhallar.

Lola tränar i Tensta, Roy i Vällingby och Ada i Nälsta. Träningarna börjar vid olika tider och för att barnen inte ska behöva sitta och vänta i bilen åker mamma Sofie skytteltrafik mellan simhallarna och hemmet. Den första turen går till Tensta. I bilen på väg dit berättar det äldsta barnet i familjen, tolvåriga Lola, om stressen med att skjutsas runt till olika hallar långt från hemmet.

– Det är jobbigt. Vi har en chattgrupp, vi som simmar, där vi skriver till varandra. Det är hela tiden nya meddelanden, typ ”jag kommer sent” eller ”jag hinner inte för skolan slutade nu, jag är i stan”.

”Jag duschar inte där”

Egentligen har Spårvägens simförening en stor grupp utövare som har närmast till nyrenoverade Åkeshovs simhall, men där får klubben knappt några träningstider. I stället pendlar simmarna mellan tre andra hallar, varav några ligger långt från utövarnas upptagningsområde. Lola säger att hon gärna hade tränat i Åkeshovs simhall. Hon gillar varken Vällingby simhall eller Nälstabadets simtält.

– Det är inte fräscht och vi har väldigt lite plats. Det är massa folk i omklädningsrummet efter träningarna och det finns bara fyra duschar. Simskolebarnens mammor blir arga på oss. Jag duschar inte där för jag får stress.

Bristen på simhallar tvingar också barnen till träningar tidigt på eftermiddagen och sent på kvällen. På torsdagar slutar träningen vid åtta.

– Jag brukar gå och lägga mig klockan åtta. Men på torsdagar slutar träningen då. Så jag kommer hem vid halv nio kanske. Då ska jag duscha och äta något också, så jag lägger mig inte förrän efter nio, säger Lola.

Gått ner i arbetstid

– Jag får kortare stubin dagen efter.

För att hantera den utspridda hallfördelningen har mamma Sofie Hjort-Mowitz gått ner i arbetstid. Avstånden gör att de inte gärna släpper iväg barnen själva och middagarna får barnen äta när det finns tid.

1 av 2 | Foto: Jesper Spanne
Roy Hjort-Mowtiz utan för Vällingby simhall. Barnen i familjen Hjort-Mowitz tvingas träna i tre olika simhallar runt om i Stockholm – trots att de tillhör samma förening.

– Hade det varit nära hade det ju varit en annan sak. Några har bytt klubb nu eftersom de får vara i Åkeshovs simhall. Och det förstår man ju, det förenklar familjepusslet jättemycket, säger hon.

– Man vill ju att barnen ska bli självständiga, kunna cykla till träningen. Men det går ju inte nu. Det hindrar barnens utveckling.

Hyran höjdes efter bygget

För att även de yngsta barnen ska kunna lära sig simma byggde Spårvägens simförening en platå i Nälstabadets bassäng. Platån, som stod klar våren 2016, gör att också små barn når botten. Eftersom Stockholm stad inte ville vara med och bekosta påbyggnaden fick föreningen själva stå för notan på en miljon kronor.

När platån var färdigbyggd kom nästa smäll – Stockholm stad höjde hyran med anledning av att bassängen nu klassades som en undervisningsbassäng. Därmed var den behäftad med sju gånger dyrare taxa: från 40 kronor per timme och bana till 300 kronor.

– Det är helt sjukt. Anledningen till att vi byggde den här var för att alla barn ska kunna lära sig simma, säger Spårvägens sportchef Jonatan Wik.

Spårvägens ekonomiska trend är negativ. Ju färre tider de får i Åkeshovs simhall desto fler lämnar dem. Därtill förlorar de intäkter på simskoleverksamheten – till Stockholm stad.

”Som att vaktmästaren lär ut...”

Stockholm stad subventionerar nämligen den egna simskolan som bedrivs i området. Men trots att Spårvägen också har simskola i samma upptagningsområde, ingår man inte i den verksamhet som staden hjälper ekonomiskt.

Foto: Jesper Spanne
Jonatan Wik, sportchef för Spårvägen.

– Kommunen subventionerar den egna simskolan i prioriterade områden, och det är behjärtansvärt. Men vi är också i dessa områden och blir ju chanslösa. Kommunen konkurrerar inte bara med en ideell förening, de pumpar också in pengar till sig själva. Vi går på knäna i och med det här, säger Jonatan Wik, sportchef för Spårvägen.

– Det är som att ishallarnas vaktmästare får i uppdrag att lära ungarna åka skridskor, och så dumpar man priserna till en bråkdel av vad ishockeyföreningarna tar ut.

Som en följd av alla föreningens problem har föräldrar startat ett upprop – och efter påtryckningar blev ett möte med idrottsförvaltningen bokat.

”Får absolut titta på det”

Karin Ernlund (C) tillträdde som idrottsborgarråd i Stockholm under november, när makten skiftade. Sportbladet berättar för henne om att Spårvägen byggde en platå som sedan ledde till förhöjd hyra.

– Jag känner faktiskt inte till det här. När fattades det här beslutet?

Våren 2016.

– Det var Socialdemokraternas idrottsborgarråd som satt då. Jag kan inte svara på det.

– Jag tycker det är väldigt positivt att andra än vi från Stockholm stad gör investeringar. Det är helt nödvändigt att andra också gör det. Det är klart väldigt olyckligt om föreningar gör egna investeringar men förlorar på dessa. Det här är någonting som jag absolut får titta på.

Kommer föreningen få bättre villkor?

– Det vågar jag inte lova i dag. Det är ny information för mig. Det här ska jag titta på inom kort. Vi vill ju att det ska vara lönsamt för föreningar att göra investeringar i idrottsanläggningar. Då kan ju inte vi från staden skicka en signal om att man förlorar när man investerar.

Föreningen menar också att de utsätts för konkurrens av Stockholm stad när staden subventionerar den egna simskolan, men inte Spårvägens?

– Vi vill ju inte att staden ska konkurra med föreningar. Min politiska inriktning är att föreningarna ska ta ett större ansvar. Det här får vi också titta på. Det finns ett stort behov att öka simkunnigheten i Stockholm. Det arbetet ska också göras tillsammans med föreningarna.

Borde inte Spårvägen få ekonomiskt stöd här då?

– Nej, men jag får prata med dem. Vi får ha en dialog.

”Det är livsviktigt – vi lär dem simma”

Sofie svänger in på den kaotiska parkeringsplatsen vid Nälstabadet. Fem körningar senare tar kvällen halvtidsvila. Om någon timme börjar upphämtningarna. Under tiden ska hon sitta med när Ada, det yngsta barnet, tränar. Egentligen är Nälstabadet en utomhusbassäng, men för att täcka det akuta behovet av simhallar har bassängen fått ett tält över sig. Ada muttrar när hon släppts av och släntrar in mot simtältet.

– Vattnet är äckligt här. Det är som att simma i slajm.

Foto: Jesper Spanne
Ada Hjort-Mowitz trivs inte på Nälstabadet: ”Vattnet är äckligt här. Det är som att simma i slajm.”

Oredan på parkeringen tilltar. Barn kryssar över asfalten, bilarnas stoppljus lyser upp det täta vintermörkret. Alla vill åt det som blivit hårdvaluta i Stockholm – en möjlighet att träna simning. Sofie fortsätter leta efter en parkeringsplats till den stora flerfamiljebilen. Det går till slut.

– Tanken var väl att det här tältet skulle vara en tillfällig lösning. Men den ser ut att bli mer permanent, säger hon.

Familjen har övervägt att byta förening, precis som en del andra barn redan gjort.

– Vi har diskuterat det, men det är ju inte Spårvägens fel. De har en superbra verksamhet och vi är jättenöjda med allt. Men hallfördelningen är uppåt väggarna. Och man blir ju en tickande miljöbomb när man åker runt.

Föreningens sportchef Jonatan Wik får också åka runt mellan hallarna. Ändå tar försöken att nå fram till tjänstemän och politiker om den ohållbara situationen mest tid.

– Men det är ju livsviktig verksamhet vi håller på med. Vi vill lära barn att simma.

Laddar Live Upplevelse
ARTIKELN HANDLAR OM

Simning

Simhallar