Handelshögskolan är svårslaget bedrägeri

Skattebetalarna borde fråga sig: Vafan får vi för pengarna?

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Den av näringslivet skapade och privata "Handelshögskolan i Stockholm" är ett svårslaget bedrägeri, både i fräckhet och uthållighet, över hundra år.

När de ledande svenska kapitalisterna, med Knut Agathon Wallenberg i spetsen, kom på att man skulle skapa ett kvasiuniversitet för krämare, bankirer och affärsmän berodde det alls inte på något behov av att förkovra sig själva eller det uppväxande släktet i konsten att tjäna pengar. Den konsten behärskade man redan och lärde framgångsrikt ut till sina rekryter. Sådan undervisning vore lika meningsfull som att öppna simskola för fiskar.

Behovet av ”universitet” för fiskar var av ett helt annat än pedagogiskt slag. Den ekonomiska eliten kring förra sekelskiftet led av ett värkande socialt mindervärdeskomplex. Man räknades inte som fina människor. Den tidens överklass bestod av ämbetsmän, adel och lantliga gentlemän som samfällt såg ner på krämare, bankirer och likaledes suspekta figurer som ”bara” tjänade pengar. Det var nämligen inte fint.

Idén med ett ”universitet”, en privatskola för kapitalistisk utbildning, hade alltså ingenting med utbildning att göra. Avsikten var en helt annan, att genom akademisk glans, doktorshattar, professorstitlar och påhittade nya examina höja de vulgärt rika männens anseende.

Ett närmast självklart trick blev därför att införa ämnet nationalekonomi i undervisningen. Blivande direktörer och förmögenhetsbyggare hade visserligen ingen användning för nationalekonomi. Men ämnet hade högt anseende eftersom det betraktades som vetenskap.

”Företagsekonomi”, i dag huvudämnet på Handelshögskolan, var ännu inte påhittat. Det hette, mer rakt på sak, ”handelsteknik”, som ju inte låter så fint. Först 1958 lyckades man döpa om handelsteknik till det mer nobelt klingande företagsekonomi, som i dag är vårt mest studerade ämne i universitetsutbildningen, alltså också vid de riktiga universiteten.

Affärsidén att omvandla kapitalistisk praktik till ekonomisk vetenskap får nog sägas ha blivit mycket framgångsrik. Åtskilliga direktörer kan i dag ståta med en doktorstitel utdelad av Handelshögskolan, det vill säga näringslivets akademiska gren. Också mycket grobianartade direktörer kan om inte annat bli hedersdoktorer. Häri ligger åtskillig komik när de vanligtvis ursinnigt antiintellektuella direktörerna kan uppträda i en sorts lånade akademiska påfågelsfjädrar. 

Men Handelshögskolan är också ett perfekt exempel på klasskamp uppifrån och systemet är finslipat under ett helt sekel.

För det första har man sett till att hålla verksamheten småskalig för att precis motsvara näringslivets årliga rekryteringsbehov. Bara 300 studenter antas årligen, av 4 000 sökande. Det betyder mycket stränga betygskrav för att bli antagen. Vilket i sin tur leder till att de mest betygsfuskande privatiserade skolorna levererar huvuddelen av studenterna. Etta på den listan är givetvis det privatiserade gymnasiet i Djursholm.

Studenterna på Handelshögskolan är praktiskt taget garanterade inträde i den ekonomiska överklassen, såvida de inte redan tillhör den. Vilket nog kan förklara det stora antalet sökanden. Denna garanti om höga framtida inkomster beror i sin tur på näringslivets mycket starka förtroende för handelsstudenter, vilket innebär en garanterad genväg till toppjobb.

Näringslivets tilltro har ingenting med de – uppenbarligen – mycket lättvindiga studierna att göra. Det är svårt att komma in på Handels, men lätt att klara studierna där. Det handlar snarare om samhörighetskänsla med socialt likformade antidemokrater. Fem års vistelse i en miljö för träning i kapitalism skapar i de flesta fall just sådana människor som näringslivet föredrar.

Det vill säga färdigstöpta icke ifrågasättande nyliberala prototyper, alltså människor av samma sort som våra flesta direktörer. Det är ett ideal på tvärs mot allt vad riktiga universitet står för.

Att näringslivet vill träna sitt uppväxande släkte i kapitalism, föreställningar om elitens berättigade privilegier, ”ledarskap” och dylikt är lätt att förstå. Det är samma princip som låg till grund för kaderträningen i äldre tiders kommunistiska partiskolor.

Svårare att förstå är att skattebetalarna ska tvingas bidra med betydande medel till denna högerns uppfostringsanstalt. Liksom att staten ger verksamheten examinationsrätt så att direktörerna kan göra varandra till hedersdoktorer.

Med en känd direktöriell visdom från förra året borde skattebetalarna nog snarare fråga sig: Vafan får vi för pengarna?


För övrigt anser jag att ...

  • ... professor Mikael Holmqvists bok ”Handels – makt­elitens skola” (Atlantis 2018) varifrån jag hämtat inspiration och fakta till ovanstående reflektioner, är en strålande studie i kapitalism som perversitet. Ehuru professor ­Holmqvist själv knappast skulle formulera sig så vulgärt.

  • ... jag nog genom åren kan ha träffat åtminstone ett hundratal handelsstudenter i olika åldrar. Märkligt nog tvingas jag medge att så många som fem, sex eller ­möjligen sju av dem visade sig vara sympatiska, liberala och demokratiska i sinnet.

  • ... August Strindberg redan 1880 slog fast vad ekonomi är: ”En vetenskap uppfunnen av över­klassen för att beröva underklassen frukterna av dess arbete.” 

Genmäle från Viktor Rydbergs gymnasium

Grundlösa och oförskämda påståenden i Jan Guillous krönika

Jan Guillous kolumn, Handelshögskolan är svårslaget bedrägeri, verkar vara skriven i affekt och är full av förhastade slutsatser och missuppfattning av fakta. Som en av grundarna av Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor har jag särskilt reagerat på det som han skriver om ”det privatiserade gymnasiet i Djursholm”, som skulle ligga etta på listan över de mest betygsfuskande privatiserade skolorna, som levererar studenter till Handelshögskolan.

Det finns inget privatiserat gymnasium i Djursholm. Där finns ett gymnasium, som startades av Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor för 25 år sedan. Det är inte en privat skola. Den finansieras av det allmänna och drivs av en svensk stiftelse utan ägare. Viktor Rydbergs gymnasieskolor är bland de som levererar flest elever till Handelshögskolan. Men, tvärt emot vad Jan Guillou har fräckheten att påstå, så visar jämförelser mellan betyg och nationella provresultat, som finns att ta del av i Skolverkets databas SIRIS, att VRG:s betyg är på den nivå som motsvaras av elevernas kunskaper.

Betygssättning är en myndighetsutövning. Det är en aspekt av verksamheten som vi lägger största vikt vid. Jan Guillous påstående är oförskämt och saknar grund.

Sant är att elever som går ut Viktor Rydbergs gymnasieskolor överlag har mycket höga betyg. Det bör de ha, eftersom intagningspoängen till Viktor Rydbergs gymnasieskolor också är mycket hög.

Louise Ankarcrona
Grundare
Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM