Emma är en jävla hora

KOLUMNISTER

Åldersnojan slår till i samma stund som jag kliver in i aulan och ställer mig inför hundratals elever från både högstadium och gymnasieskolor.

Jag känner mig gammal. Ni vet som man gör när ett bekant sammanhang plötsligt känns obekant. Ocool. Jag säger åt mig själv att skärpa mig. Jag är inte här för att vara en i gänget, utan för att undervisa och inspirera. Och 26 är väl ingen ålder.

Foto: TT

Logiken till trots tar viljan att bli omtyckt över och jag försöker vara lite skön. I min iver säger jag upprepande gånger fett eller ”soft” och hör samtidigt att det var över 10 år sedan jag gick ut nian.

Jag har ingen aning om hur man är cool på riktigt längre. Insikten är smärtsam men sorgetiden kort. För bara någon minut in i föreläsningen tvingas jag dra upp en tydlig gräns mellan dom och mig. Trots att jag nyss försökte passa in ritar jag nu med bestämd hand upp en oåterkallelig, skarp linje som markerar att jag inte är soft, eller en i gänget: jag skäller ut en elev.

 

En cool kille långt fram ropar ut en direkt kvinnohatande kommentar och jag tillrättavisar honom inför hela aulan. För att någon måste göra det, säga ifrån när barn och unga går över gränsen. För att undvika att gränsen förskjuts. Denna någon blir jag, för jag står på scenen, i skottlinjen.

 

Eftersom jag är vuxen så skäller jag inte okontrollerat, aggressivt eller högljutt. För så bråkar ju barn. Jag är lugn och saklig när jag markerar att hans beteende är oacceptabelt.

Det känns rätt, och jag vet att det är rätt. Det brukar fungera. Men jag känner mig genast ännu äldre. Som en arg gammal tant. Jag tvingas inse att man som vuxen inte bara kan vara lite skön. Jag slutar säga att allt är ”fett” och återgår till att prata om mänskliga rättigheter, rasism, sexuellt våld, strukturellt förtryck och pornografi.

 

Såhär i efterhand var det lika bra att jag fick klara upp min ålderkris direkt, för liknande scener utspelar sig igen och igen. Eller för att tala klarspråk: olika killar skriker en massa skit, rakt ut. Det är som att jag genom att säga ett visst ord trycker på en knapp som direkt genererar vissa hatiska och kränkande kommentarer. Nämner pornografins inverkan på vår bild av sex och plötsligt gormar flera individer i munnen på varann att det finns bögporr och att bögar är vidriga. ”Bögjävlar!”. ”Lesbiska är också skitäckliga!”, hetsar en annan. Någon slår honom över armen och ett stort skratt utbryter och blandas med de homofobiska vokablerna som fortsätter att regna.

 

Jag markerar, förklarar och fortsätter men utan att få stopp på det. Pratar om sexuellt våld och hur ”horstämpeln” används som ett maktmedel för att förtrycka kvinnor. Hoppas att något ska nå in. ”Om en kvinna inte skriker när hon blir våldtagen får hon skylla sig själv”, säger någon. ”Kvinnor förtjänar att få lite spö av sin man”, skrattar en annan. ”Feminister är bara manshatare”. Applåder. ”En tjej får bara ett horrykte om hon förtjänat det”. Nu skriker och skrattar så många killar samtidigt att jag inte längre vet till vem, hur eller varför jag ska säga ifrån. Illusionen om att kunna passa in har jag släppt sen länge, men nu vet jag inte längre hur eller om jag kan vara vuxen. Saklig. Stadig. Jag vet inte om jag vill vara det heller, känner mer för att spy.


”Emma är en jävla hora!” Orden skär genom aulan. Bryter genom bruset. Jag uppfattar inte vem som skriker, hör bara skratt och ser bara ryggdunkningar. Men förstår att någonstans i folkhavet sitter det en tyst och stelfrusen tjej. Som heter Emma.

 

Allt är trasigt. Och jag vet inte hur man lagar det. Jag stirrar ut i publiken och ser elever med blanka, trötta ögon. De ser oändligt trötta ut. Trötta på en mindre grupp grabbar som återigen förstör för alla andra. Förstör andra. De vars vardag till stor del består i att förhålla sig till minoriteten. Försöka ignorera den. De hoppas att någon, att jag, kan laga det som är trasigt. Men det kan jag inte.

 

Föreläsningen tar tack och lov slut och jag går av scenen med en blytung klump i magen. Känner mig som den mest otillräckliga människan i världen. Kommunanställda, lärare och rektorer kommer fram till mig. De är chockade. ”Tänk att eleverna pratade så grovt, så elakt!”, säger någon upprört.

 

Elever kommer också fram. De är inte chockade alls. Snarare kyliga, luttrade. Berättar att det här sker dagligen. De säger att de är bra att dessa ämnen tas upp på riktigt, och att det måste göras mer. Sen skyndar de iväg till mattelektionen.

ARTIKELN HANDLAR OM