Jag fick se en mamma bli till

Foto: Christine Olsson/TT
Att någonting är ”en nåd” låter lite religiöst, men det kan inte hjälpas, skriver Malin Wollin.

Den 11 maj fick jag vara med när ett barn föddes.

Och det var inte ens min bebis den här gången.

Det var en blivande förstagångsmamma och en blivande förstagångspappa. Och så jag. Som moraliskt stöd, kanske. Eller sakkunnig. Handelsresande i bebis. Eller kanske bara för att se till att den blivande förstagångspappan inte ställde sig ”där”.

Att få vara med när en person kliver ut i ljuset.

En sådan ynnest, en sådan nåd.

Att någonting är ”en nåd” låter lite religiöst, men det kan inte hjälpas.

Att möta ett nytt barn och att få se det från sidan: en sådan oerhörd nåd.

Den stora nådens tid i ett rum för tre, snart fyra.

Den blivande förstagångsmamman har packat sin BB-väska som Kristina från Duvemåla planerade sin koffert. Toalettartiklarna räknar jag till trettiofem.

Oljor, krämer, schampo, bedövningssalva, väldigt små blöjor, väldigt stora bindor, tio kokta nappar, aloevera, ansiktsmist, lypsyl, deodorant, mascara.

En sax.

”Varför tar du med dig en sax till BB?”

”Det stod att man kanske behövde klippa naglarna på bebisen.”

I min första BB-väska låg det tre cd-skivor.

Men jag var tjugotre. Hon är trettiosex och har haft lång tid att förbereda sig för den stora stunden.

Som nu är kommen.

Hon som inga barn skulle ha.

Hon som inte var så imponerad av bebisar och graviditeter och förlossningar.

Hon som hade en så ledig inställning till magen i början. Hon som längtade så intensivt mot slutet.

Den smög sig på, kärleken.

Hon ligger i badkaret där jag en gång vrålade.

Hon vill veta om bebisen inte kommer snart.

Förstagångspappan hjälper till:

”Jag ska inte göra saken värre, men det är nog ett bra tag kvar.”

Förstagångsmamman tittar på mig. Kan man få barn med någon som inte förstår bättre än så?

Som om hon känner skarvarna i ett förlossningsförlopp ber hon en stund senare om att få komma in till rummet.

Värkarna tilltar.

Jag tittar på hennes ansikte, möter hennes blick. Den där panikblicken som dryper av: ”De sa att det skulle göra ont, men det här överlever jag inte.”

Jag tittar tillbaka. Du klarar det. Snart är ditt barn här. Bebisen jobbar sig ut mot livet.

I slutfasen av värkarbetet lutar sig den blivande förstagångspappan fram till den blivande förstagångsmamman, stryker henne över kinden och säger: ”Du ska inte skämmas”.

Apropå ingenting alls.

Tur att han är söt.

Och på tal om söt, efter sexton timmar halkar ett vått litet barn ut och läggs under hakan på förstagångsmamman.

Pappan utstöter ljud av omedelbar och bottenlös kärlek. Alla som varit där vet hur det låter.

Vad är då poängen med den här texten, vad vill jag säga?

Bara detta:

Jag har blivit moster.


Ge dig inte på berg:

  • För ett par dagar sedan blev Arnold Schwarzenegger oprovocerat hoppsparkad i ryggen av ett spralligt fanskap på en välgörenhetstillställning och jag kan inte sluta tänka på …

När det finns småsten:

  • … att det måste finnas enklare sätt att bryta foten.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM