Vi får inte bli vår egen backlash

Frida Söderlund på Internationella kvinnodagen: Vi behöver en kamp

Hon är 18 och skriver att det en gång fanns något fint med att bära kvinnosymbolen.

Att det fanns.

Feminismen, och kvinnokampen som hon lärt känna den, har fått henne att känna sig allt annat än stärkt. I stället känner hon sig otrygg. Inte inkluderad.

“Om jag inte vill prata öppet om min mens, hata på killar som inte gillar feminismen eller ha kvinnosymboler över hela min kropp på en fest, är inte det upp till mig? Är jag mindre värd då, fastän jag står bakom värderingarna?”

Generationen som i studier och folkmun anses vara den mest engagerade och samhällsinriktade på länge börjar vifta vit flagg. De vill inte längre kalla sig feminister.

“Reglerna” är för många.

“Jag känner mig inte som en del av gemenskapen. Som att allting jag gör är fel. Som att jag inte får vara feminist på det sättet jag vill.”.

Samtidigt rapporterar medier i Europa om en backlash för kvinnorörelsen. Hur aborträtten åter hotas och lönegapen fortsätter ligga på svindlande nivåer. Men den feminism som brukade förenas som en motkraft till något större har också påbörjat en annan kamp.

Kring vem som kan, och får, kalla sig för feminist.

Vem som är ”fejk”, och vem som är ”på riktigt”.

Och när backlashen ges utrymme så återstår två frågor.

Vad vill vi ens?

Och om vi går emot oss själva, vad händer då?

Det är 2019 nu men någonstans på 90-talet öppnade en porrklubb bredvid en skola och reaktionerna lät inte vänta på sig. Unga tjejer mobiliserade och svarade med att kasta tårtor på porten. Porrklubben skulle bort.

Målet var individuellt, men fokuserat.

Från 80-talets totala feministiska kollaps, där sexismen fick fäste, hade något hänt igen. I början på 70-talet hade ”Grupp 8” slagits hårt för sakfrågor som smärtfria födslar och kvinnohälsa, och hade fått med sig alla kvinnor oavsett bakgrund och klass. Taket, det som tyngde ovanför deras huvuden, var tydligt – och så var också orsakerna.

Snart 50 år efter ”Grupp 8” har feminismen formats ur individualismen. Det är internationella kvinnodagen och sociala medier kommer att explodera. Av kvinnotecken och feministtröjor och rosa mobilskal med ”girl power”–symboler. Och det där andra: vem som är feminist, och inte. Om den kommande generationen verkligen är en del av kvinnokampen, ”på riktigt”.

Feminismen har ansetts bli en populistisk trend och kvinnor som ställt sig bakom kampen har avvisats på grund av intressen eller utseende.

Där andra fick forma sin egen väg, via tårtkastning eller grupperingar, har kraven plötsligt blivit för många. Två unga tjejer skriver: ”Alla regler gör att man får fel intryck av något som är så otroligt viktigt, men som upplevs som ren utfrysning. Det känns nästan som ett förakt ibland”.

Håller vi nästa generation feminister gisslan? Och om de då sitter fast i kedjorna från kampens tidigare utförande, hur ska vi kunna fortsätta den frigörelse som påbörjats?

Och om vi inte fokuserar på att kämpa för något annat, än möjligheten att få kalla sig feminist, vilka andra makter ger vi då utrymme? När vi står stilla, hur många plattor läggs då på taket ovanför våra huvuden?

För taket, och dess orsaker, finns kvar.

Generation efter generation har slagits för sitt, efter förutsättningarna och möjligheterna som varit deras, och stafettpinnen måste få vandra vidare. Måste få formas för den värld som är på väg att bli, med dem som kommer att vara i den. Min vän, som varit med sen ”Grupp 8”, säger:

“Det har blivit ett problem för dagens feminister, att feminist blivit en etikett och en maktfråga om vem som äger tolkningsföreträdet om vad det innebär.”

Maktordningen fanns även förr, hierarki är inget nytt, men tiden är en annan jämfört med då.

”Då hade vi ett gemensamt mål. Och har man ett gemensamt mål är det lättare att komma överens. Det fanns inga uteslutningsmekanismer.”.

Allt kommer tillbaka till det. Till taket. Till tyngden ovanför våra huvuden.

Till kampen – och den egentliga motståndaren.

För taket är där, det är kvar.

Och vi, kvinnor, behöver en kamp.

Och en kamp behöver kvinnor.

Annars är risken en, och enkel: att allt kommer att ha varit förgäves.

Och det vore väl själva fan om vi ska komma att bli vår egen backlash.

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM