Samhället struntar i psyksjukas gravar

Foto: Lars H Gustafsson
På St Lars kyrkogård står övervuxna rostiga pinnar märkta med patientnummer.
KOLUMNISTER

Här begravdes bortglömda psykiskt sjuka – på den tiden kallade ”sinnesslöa” och ”idioter”.

De levde och dog på mentalsjukhuset.

Men att vi nu låter deras gravar förfalla visar att skammen lever kvar.

Övervuxna, vandaliserade gravstenar, rostiga kors. Så ser det ut på flera sjukhuskyrkogårdar runt om i landet, eftersom ingen vill ta ansvar.

– De här kyrkogårdarna har hela tiden skötts med vänsterhanden av kyrkan. Det var patienterna själva och vårdarna som tog hand om dem och brydde sig om att det skulle vara fint, säger barnläkaren Lars H Gustafsson.

Han har med en kollega på eget bevåg rest runt och kartlagt läget i en rapport. Där beskrivs hur sjukhuskyrkogårdarna bollas runt mellan församlingarna, länsstyrelsen, kommunerna och de privata markägarna.

På kyrkogårdarna begravdes de intagna på statens stora mentalsjukhus fram till 50- och 60-talen.

Familjerna skämdes för dem. Borgarna i Lund vägrade ligga intill de sinnesslöa på fina kyrkogården. Dåtidens psykiskt sjuka och funktionsnedsatta, ofta utsatta för lobotomering och elchocker, fick jordfästas av hospitalspredikanten på sjukhusområdet i stället.

I dag är synen delvis en annan – men minnena av dessa människor verkar fortfarande mindre värda.

Kyrkogården som tillhörde St Lars mentalsjukhus i Lund står och förfaller. En gång dundrade en traktor hänsynslöst fram över gravarna, läser man i Lars H Gustafssons rapport.

Vanskötta är även de sjukas gravar i Strängnäs och Säter. Kyrkogården vid forna mentalsjukhuset Gertrudsvik i Västervik har de senaste åren tagits hand om av den privata markägaren, men församlingen vägrar ta över skötseln.

Mentalsjukhusen avvecklades på 80-talen och är nu konferensanläggningar, företagsparker eller bostäder. Kyrkogårdarna har ofta ingått i priset när privata bolag köpt rasket, trots att privatpersoner enligt lagen inte får ta hand om begravningsplatser.

Kyrkan skyller på att det inte finns pengar för skötseln. Eller på att det är en juridisk fråga, snarare än etisk. En lokal kyrkogårdschef jag pratar med suckar och säger att församlingen kan väl tänka sig att sätta upp en minnestavla med QR-kod och klippa gräset, inget mer.

Kyrkan kan inte bara gå in och ta över när man till exempel inte äger marken, menar Eva Årbrandt Johansson, chef för begravningsenheten på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

– Visst är det hemskt att det bara får förfalla, särskilt där folk lägger saker på gravarna och det finns anhöriga. Det ska vara ordnat, värdigt skick på begravningsplatser. Men problemet är att ingen vet vem som ska göra vad, säger hon.

Ett annat krux är att man inte vet vilka som ligger i jorden. En del gravar är inte utmärkta överhuvudtaget. På en del står bara en pinne eller ett kors med ett nummer.

Det är patientnumret, ur journalen, berättar Lars H Gustafsson.

– Dessa personer var bortglömda av samhället, hade låg status och ingen som talade för sig. Vi får inte glömma bort dem igen.

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM