När polisen säger att vi är trygga tänker jag på Marie Kide

1 av 2
Marie Kide mördades av terroristen Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017.

Så fick vi höra det vanliga, det vi alltid får höra när bomber exploderar och skotten viner på öppna gator.

Den här gången föll de vanliga orden under en presskonferens gällande ett pågående krig där gangsters jagar varandra genom staden och oskyldiga människor faller offer.

Jag förstår mycket väl den oro som uppkommer när det blir den här typen av grova våldsbrott på offentlig plats. Jag tycker ändå att man ska beakta sannolikheten, den är trots allt väldigt låg i svenska samhället, att man ska drabbats av det här ... jag tycker inte man ska vara rädd, sa regionpolischefen Ulf Johansson.

När jag hör sådana ord tänker jag på lärarinnan Marie Kide i Trollhättan.

Hon var en av dem som agerade raskt och resolut när hataren Anton Lundin Pettersson 22 oktober 2015 gick med sitt svärd genom Kronans skola och mördade människor. Hon låste dörren till klassrummet. Släckte ljuset. Drog för gardinerna. Hennes elever skulle mördaren därute inte komma åt.

 


Man kan bevisa mycket med siffror och beräkningar.

Jag tillhör inte dem som flabbar åt det gamla skämtet om lögner, förbannade lögner och statistik. Det skämtet är i grunden en reaktionär och hatisk replik till vetenskap och fakta. Ett skämt värdigt Vladimir Putin, Donald Trump och Boris Johnson.

Så visst har Ulf Johansson rätt. Risken för att jag ska bli skjuten när jag står hemma i köket och kokar gröt torde vara så nära noll man kan komma utan att röra nollan. Dessutom vetter köket mot gården.

Det saknas anledning att tro att det pågår väpnade uppgörelser i grannarnas lägenheter.

Lämnar jag redaktionen och tar en promenad på Kungsgatan ökar faran. Men matematiskt sett kan jag känna mig trygg. Om risken och nollan är två repellerande magneter ser jag framför mig hur magneten Risk svävar tätt ovanför Nollan, så tätt att man inte ens får in ett hårstrå emellan.

Så liten är faran. Därför går jag ut på Kungsgatan för att äta lunch utan att ens reflektera över att några gangsters kan köra förbi och peppra mig med automatvapen medan de jagar en fiende som har förolämpat dem eller är skyldig pengar.

Ändå tänker jag på Marie Kide.

 


Siffror och matematik är underbara redskap för att förstå världen. Ofta kontaktar jag Statistiska centralbyrån och ber om olika uppgifter. Där kan man få hjälp att förstå klassamhället, migrationen, urbaniseringen, omvandlingen av ekonomin – nästan vad som helst.

Statistiken är ett av sanningssökarens viktigaste redskap. Det är inte förvånande att den genomkorrupta grekiska staten gav sig på den nya chefen för den statistiska myndigheten när finanskrisen bröt ut. Han tillät inte längre politikerna att manipulera siffrorna. Följaktligen åtalades han.

På nätet finner jag en del roande uppgifter om risken att falla offer för terroristdåd. Risken för att mördas eller skadas i ett terrordåd i Storbritannien var år 2011 en på 63 280 444. 2018 hade risken ökat till en på 3 577 363.

Risken för en amerikan att mördas i en terroristattack av en illegal invandrare är enligt tankesmedjan Cato Institute en på 10,9 miljarder.

 


Marie Kide var en omtyckt lärare och fritidspolitiker i Trollhättan. Ett och ett halvt år efter morden på Kronans skola for hon till Stockholm tillsammans med väninnan Lena Wahlberg för att besöka trädgårdsmässan. De tog en promenad på Drottninggatan. Datumet var den sjunde april 2017.

En illegal invandrare från Uzbekistan körde en stulen lastbil längs gatan i syfte att mörda så många som möjligt och sätta det svenska samhället i gungning.

Marie Kide och Lena Wahlberg var två av de han mördade.

Hur stor är risken för att vara med om ett terrorliknande dåd på sin arbetsplats och sedan falla offer i terrordåd 18 månader senare? I samband med en trädgårdsmässa? I ett land som haft fred i över 200 år?

Risken är lika med noll.

Likväl hände det.

 

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM