Jan Björklund kommer inte att bli någon staty

avPatrik Lundberg

KOLUMNISTER

Jan Björklund kommer inte att bli någon staty, men han vet vad han ska säga till sina adopterade söner.

Hans ord från Almedalsveckan har citerats och travesterats: ”Deras pappa kommer aldrig att medverka till att SD får makt.”

Foto: AFTONBLADET
Jan Björklund.

På onsdag går Liberalernas partiledare till riksdagen för att rösta ner sin egen statsministerkandidat, Ulf Kristersson, eftersom en regering med M och KD troligen blir beroende av Sverigedemokraternas stöd.

Här finns en konflikt: Jan Björklund är höger och har kampanjat mot socialism i åratal; den andra vågskålen är inte fjäderlätt.

För om Liberalerna (och Centerpartiet) accepterar SD:s krav på minskad budget till invandring kan saker hända. Och prognoserna tyder ju ändå på att kostnaderna naturligt kommer minska.

Ett ringfinger till SD bara, sedan borgerlig makt inom överskådlig tid.

 
Se bara på Staffanstorps kommun: i måndags förkunnade den lokala moderatledaren Christian Sonesson att hans parti ska samarbeta med SD. Tillsammans samlar de 54 procent, en majoritet. Med ytterligare några allianspartier i gänget skulle det röda blocket aldrig komma i närheten av styret.

Samma i riksdagen: om Alliansen gör som Staffanstorp kommer Socialdemokraterna att hamna i periferin i tre, fyra, fem mandatperioder. Så länge att Björklunds söner kommer vara närmare pensionen än studenten nästa gång en sosse leder landet igen.

 

Det är nästan som Goethes pjäs om Faust: djävulen ger vetenskapsmannen Henrik Faust ett erbjudande om kunskap och lycka – i utbyte mot att följa djävulen till helvetet efter sin död.

Till skillnad från Faust tackar Jan Björklund nej, vad det verkar. Oavsett partipolitisk åsikt är det lite rörande.

Vem minns inte den tidigare officeren Björklunds språkbruk inom militären. När han just blivit partiledare, vittnade några av hans gamla värnpliktiga i media.

”Ludermässigt”, kunde Björklund kalla beteenden. ”Gå ut och runka upp stridskuken ordentligt”, kunde han uppmana sina undersåtar.

 

Många år senare har Björklund ändrat sig, bett om ursäkt och kallar sig numera feminist. Han förespråkar öppenhet och avfärdar populistisk nationalism. Han har ett genuint intresse för skolfrågor och arbetarbarns klassresor, även om det har gått så där.

Och nu håller han fast vid sin liberala övertygelse och sitt löfte till sönerna. Trots att beslutet gynnar de socialister som han ogillar och som i sin tur ogillar honom. Trots att han tackar nej till borgerlig regeringsmakt, potentiellt i decennier framöver. Trots att han dumpar sin egen statsministerkandidat.

Jan Björklund kommer inte att bli någon staty, men han är ett levande bevis på att det finns politiker som håller vad de lovar.


Värsta språket

År 2007 avslöjade DN att den nyblivna folkpartiledaren, och tidigare militären, Jan Björklund hade använt ett sexistiskt språkbruk gentemot sina värnpliktiga.

En av de värnpliktiga, vilken Björklund kallat för ”ludermässig”, kommenterade:

”Jag trodde inte han skulle kunna fungera som något annat än militär. Jag kunde inte tänka mig honom i någon annan roll än att gå klädd i grönkläder och ryta åt folk.”

Men det kunde han.

ARTIKELN HANDLAR OM