Den magiska frågan

Är det inte onödigt att ställa män och kvinnor mot varandra? I Sverige! Ett av världens mest jämställda länder.

När jag är ute och föreläser gillar jag att ställa frågor till publiken. Sedan ett par år tillbaka ställer jag ibland en fråga där svaret från publiken ofta blir väldigt symboliskt. En fråga vars svar egentligen svarar på en helt annan fråga. Det är inte frågan ovan.

Den magiska frågan lyder:

Vilka åtgärder vidtar du i din vardag för att undvika att utsättas för sexuellt våld?

 

Foto: AlexLinch / iStockphoto
”Nycklarna i handen som vapen på väg hem, sitta långt fram i bussen, gå självförsvarskurs, stor hund, inte bli för full, inte våga dricka alkohol ute”. Kvinnornas svar på hur de försöker undvika sexuellt våld är många.

Först riktar jag mig bara till männen i publiken. Det blir knäpptyst. Efter en kort stund skakar några på huvudet, andra tittar ner på sina fötter, som om svaret eventuellt skulle gömma sig där, någonstans mellan skorna. En gång fick jag ett svar. Först blev jag storögd och intresserad, men snart insåg jag att personen i fråga missförstått frågan. Till slut säger någon: inga, inget, ingenting.

Därefter riktar jag mig, med samma fråga, till kvinnorna i publiken.

Nu är det ingen som letar efter svar. Bara efter en halv sekund kommer svaren ett efter ett. Jag kan inte höra alla, men de flesta känner nog redan till dem:

 

Nycklarna i handen som vapen på väg hem, sitta långt fram i bussen, gå självförsvarskurs, stor hund, inte bli för full, inte våga dricka alkohol ute, aldrig gå ensam, inte springa med hörlurar, springa på gymmet istället för i skogen, prata i telefon, låtsas prata i telefon, SMS när du kommit hem, ta bilen, samåka, bli skjutsad, ta taxi eller inte ta taxi (båda är en chansning), hela tiden vara uppmärksam, gå snabbt, springa, ta sällskap med främmande kvinnor, försöka läsa av förbigående, byta trottoar till andra sidan vägen, ha överfallsspray eller larm, gå barfota eller byta klackarna mot sneakers för att kunna springa, inte ha klackar på sig från början, ha mobilen i handen, ha 112 inslaget eller överfallsknapp, inte gå ut alls.

 

Potentialen i svaren på en rätt enkel fråga. Svaren som blir svar på helt andra frågor. Detta är alltså kvinnors vardag. I Sverige. Inte några extraordinära situationer någon annanstans. Över generationer. Kvinnors rädsla – för att kvinnor har blivit utsatta, för att kvinnor känner kvinnor som har blivit utsatta. För att vi sett och känt vad det gjort med kvinnors liv, överallt.

Denna poäng blir inte tydlig om vi inte, när det fyller en funktion, gör vissa distinktioner. Det blir svårare att se om vi inte kan separera och jämföra svaren från kvinnor och män.

Det är det här kvinnor har pratat om när de har sagt MeToo.

 

Inte om kända kulturprofiler eller gamla institutioner. Det handlar om den del av samtalet kring sexuellt våld som för ofta osynliggörs. Hur rädslan, anpassningen och beteenden påverkar så många kvinnors liv, vardag och tid.

En vardag som ser annorlunda ut jämfört med den grupp som tyvärr är starkt underrepresenterad, men helt avgörande, i kampen för jämställdhet: män. Denna grupp som liksom kvinnor kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Det har vi nämligen gemensamt, allihop, att vi klarar av att se både likheter och skillnader. Att vi är bra på vissa saker, men har andra att jobba på.

Ju fler som förstår detta, desto fler som vill engagera sig i att skapa jämställdhet. För att jämställdhet är för alla.

avLinnéa Claeson

ARTIKELN HANDLAR OM

Feminism

MeToo