Jag sätter mig på huk och gråter

Foto: TT

Varje morgon äter jag frukost på altanen. Men det gör jag inte, det är för varmt.

Att äta frukost utomhus är halva poängen med att det blir sommar alls.

Sommaren 2018 minns jag som ett hett helvete, eftersom det bara finns två typer av människor.

Det finns de som tycker att trettio grader är det bästa som finns. Som torrsolar på en inglasad balkong.

Och så finns det de som inte kan sova på nätterna, som ber en bön, vars hjärnor slutar fungera.

Kanske finns det människor som befinner sig någonstans mittemellan, men dem har jag aldrig träffat.

 

Vi satt i bersån med midsommarmänniskorna när jag av någon anledning bekände något högst privat.

”Ibland sätter jag mig ner på huk och gråter för att det är så varmt.”

Misstro i bersån, tror jag. Man gråter väl inte för att det är varmt? Särskilt inte eftersom det är så roligt med vackert väder.

Gråten jag gråter när jag sitter på huk är inte sådan gråt där man kan misstänka att man gråter för någonting annat när man ändå håller på. Något som man inte orkar ta itu med. Ni vet, man slår tån i tröskeln och passar på att vrålgråta för något smärtsamt och ångestladdat.

Men jag gråter på huk på grund av värmen allena.

Och samtidigt lägger någon upp en bild på Facebook om att hon njuter. Med grillade ben i balkongen med väggar.

 

”Jag älskar svensk sommar, det är den finaste dagen på hela året.” Jag brukade tycka att det citatet var roligt. Nu saknar jag det som jag saknar kossan i det tomma båset.

Jag saknar dagen som är den svenska sommaren. Nu bara pågår den.

Jag saknar när vi bara hade den där dagen. Känslan av att om man inte kom iväg till stranden den dagen så fick man vänta till nästa år.

Som julafton. Som födelsedagen.

Och nu. Julafton varje dag.

Tomte och klappar varje dag, sol och stekande svett varje morgon när jag kliver ut med min filmjölk.

Det spelar ingen roll vad jag skriver, jag inser det. Ingen kan kolumna sig fram till en svalare morgondag.

Jag tittar på mobilens väderalp, tittar på SMHI, jämför, försöker minnas vem man kan lita på mest.

Den väderrapport som lovar mig kallast är min nya mamma, och mammor får inte ljuga. När mamma har lovat så blir det som det är sagt.

 

Det är söndag och klockan är 22:30. Det är tjugoåtta grader och jag dricker ett glas kyla med is. I underkläderna. På altanen. Min app säger att det ska bli sjutton grader och mulet.

Mulet. Jag visste inte att det var svenska språkets vackraste.

Jag har redan glömt hur sjutton grader känns, men det är nog som att sätta sig på hästryggen igen efter en hemsk olycka. Plötsligt känns allt bekant och man minns kylan och vad den gjorde med en.

Knottror på armen, hämta en kofta, infravärme.

Åh, mulet!

Jag har redan planerat vad jag ska ha på mig.

Och det är inte en svettig bikini.


Nittio minuter: Fotbolls-VM blev precis som jag trodde att trodde att det skulle bli, som det blir varje fotbolls-VM: om det går bra så blir jag oerhört engagerad.

Plus tilläggstid: Men nu går det så bra att jag inte vågar titta. Så jag hejar från min plats i sovrummet, under kuddarna, medan jag sjunger ”Bä bä vita lamm”, med fingrarna i öronen. Åh, ljuva mästerskapstider!

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM

Väder

SMHI