Min stora önskan är en cykelfri stad

KOLUMNISTER

Sommaren är här. Jo, det är faktiskt sant fast många av oss nästan gett upp hoppet. Jag tycker att det är precis lika underbart och efterlängtat som alla andra som bor i detta kalla land. Men för min del finns ett litet aber. Många lider av pollenallergi när solen tittar ut och världen står i blom. Själv lider jag av cyklismen.

Jag har förmånen att kunna promenera till jobbet och så fort temperaturen stiger några grader över noll struntar jag i bussen och knatar istället. Vilken vacker stad detta är! Nästan varje dag känner jag mig som en storögd turist som ser all denna skönhet för allra första gången. Vattnet, broarna, byggnaderna och grönskan mitt i stan. Men det är inte bara jag som är ute och rör på mig i friska luften. Horder av aggressiva cyklister har också fått idén att lufta sig själva och sina fordon. För varje år tycks de bli fler.

Jag tittar på dem svepa förbi vid de många övergångsställen jag måste ta mig över för att komma till kontoret. Förr eller senare uppstår en lucka och då kan man kasta sig framstupa, hålla andan och springa för glatta livet med så hög hastighet som höjden på klackarna tillåter. Men man ska inte tro att någon av de cykelburna stannar frivilligt för att släppa över en gångtrafikant. Det händer aldrig.

Ibland blir jag stående vid ett övergångsställe så länge som fem minuter trots att det är just ett övergångsställe och cyklisterna, precis som bilisterna, ska stanna och släppa över mig. Skillnaden är att den ena gruppen faktiskt stannar medan den andra skiter i det. Jag får tillfälle att studera dessa människor ingående under mina vandringar. Blicken har de gemensamt. Den är bister och målinriktad. Den säger ”här kommer jag och ve den som står i vägen för mig när jag är ute på mitt viktiga världsförbättraruppdrag” Deras strama kroppsspråk uppfordrar till respekt och beundran från oss övriga som får agera publik till deras framfart. Det är som om den samlade cyklistkåren vill säga oss – titta på mig! Jag räddar miljön och dessutom helgar jag min egen kropp genom att röra på mig. Vad gör du? Du bara står där. Har du ens något existensberättigande?

Denna narcissistiska folkrörelse tycks mig ha religiösa undertoner. Precis som i en sekt finns en tydlig hierarki. För det är ju inte så att alla cyklister är jämlika. Ju mer vältränade de är och ju snabbare de tar sig fram desto högre är deras rang inom gruppen. Prästerskapet utgörs av grabbarna i lycra. De är de mest självrättfärdiga och hänsynslösa. I helig vrede skriker de och hytter med nävarna åt bilister, gångtrafikanter och andra, mindre förnäma, cyklister. Endast på nåder och genom en lycklig slump undviker en tant som jag att bli dödad av dem i mitt enkla uppsåt att ta mig till och från jobbet.

Stockholm är en delad stad. De som cyklar mot oss som inte gör det. Det pågår en kamp om människorna som cyklismen ser ut att vinna. Och varför inte? Det är inte bara en ideologisk kamp. Det finns mycket pengar att tjäna på cyklism. En kille jag känner köpte precis en cykel för 150 000kr. Och för att inte tala om lycraklädesindustrin. Plagg som jag för övrigt känner mig estetiskt kränkt av när jag tvingas beskåda dem.

Häromdagen fick jag brev från Trafikkontoret med information om att Stockholms stad arrangerar en bilfri dag i Stockholms city och Gamla stan den 17 september i år till förmån för bland annat cykeltrafik. Alltså precis där jag, med risk för liv och lem, rör mig varje dag. Jag uppmanas implicit att vara tacksam och njuta av detta arrangemang. Men jag tänker inte njuta. Jag ska låsa in mig hemma och be till en gud jag inte tror på (ja, så desperat är jag) om ett cyklistfritt decennium istället. Minst.

ARTIKELN HANDLAR OM