Jag älskar frihet mer än jag hatar sossarna

Foto: URBAN ANDERSSON
Annie Lööf.
KOLUMNISTER

Jag har en god, liberal vän som dagligen kämpar för frihet och marknadsekonomi, men ändå brukar säga att han egentligen hatar socialdemokratin mer än han älskar friheten. Han säger det med glimten i ögat, men det finns ändå ett allvar där som jag kan förstå. Jag är också uppvuxen under det 80-tal då det maktfullkomliga partiet var peak pösmagat.

Jag tror att en sådan attityd förklarar varför så många borgerliga gick i taket över Centerns och Liberalernas uppgörelse med S innan de visste vad den innehöll.

Jo, jag vet att de inte visste, för jag började läsa uppgörelsen i det ögonblick den offentliggjordes och redan innan jag kommit igenom första stycket var halva Twitter övertygat om att detta var det största sveket sedan Münchenöverenskommelsen. Skämten om att Lööf skulle äta upp sin högra sko var trötta redan innan jag hade läst klart.

När jag bläddrade igenom sida efter sida av skattesänkningar och liberaliseringar växte känslan att det är Stefan Löfven som blir stödhjul till Annie Lööf, inte tvärtom. Om någon ska äta skor är det han.

Visst finns även en hel del skräp i överenskommelsen. Det är en klassisk svensk kompromiss – ingen är glad. Men om punkterna blir verklighet innebär det ändå mer marknadsliberalism än Moderaterna tidigare har orkat med. (En ”mardröm”, enligt Göran Greider, vilket är det finaste rekommendationsbrev en liberal kan få.)

Inget ändras av Jonas Sjöstedts höga tonläge. Han har egentligen bara bett om några tröstande ord från Löfven för att rädda ansiktet. För mig, som älskar frihet mer än jag hatar sossarna, är innehållet viktigare än avsändaren. Det är klart att man känner sig tryggare om de som genomför politiken faktiskt tror på den. Det finns en risk att S obstruerar sönder de liberala reformerna. Att lagändringar måste utredas är självklart, men skapar ändå möjligheter att förhala och råka lägga något längst ned i pappershögen. Det borde emellertid bli ett kortlivat svek. C och L måste vara beredda att när som helst fälla Löfvenregeringen.

Man ska inte heller glömma att det finns många frustrerade socialdemokrater som vet att arbetsrätten saboterar integrationen och att hyresregleringen förstör bostadsmarknaden, och de har aldrig gillat V-projektet att förstöra friskolesektorn. De har bakbundits av partivänstern, men nu får de den draghjälp de behöver. Om de själva genomför reformerna ökar chansen att de lever kvar även under framtida S-styre.

Moderater och kristdemokrater klagar att C och L hade kunnat förhandla till sig sådant även av Kristersson och det är förstås sant, så det är synd att alliansen inte vann valet. Som mandatfördelningen är nu skulle de behöva SD:s aktiva stöd och problemet är inte bara det partiets förflutna, utan även dess framtid.

SD är det sorts radikala populistparti som inte skulle tveka att fälla alliansbudgetar för att driva politiken allt längre i ungersk riktning. Partiet är till sin natur illojalt mot de gamla partierna och har drömskt talat om att kunna regera även med S i framtiden. En öppning för Sverigedemokraterna hade inte garanterat evig borgerlig majoritet som vissa hoppades, utan låst in en evig vågmästarställning åt SD.


Den tillfälliga värnskatten

När värnskatten infördes 1995 lovade S att det var en tillfällig krisåtgärd. Först nu avvecklas den, nästan ett kvartssekel senare. Tänk på det nästa gång regeringen föreslår en tillfällig åtgärd.

En liberal spik i ögat

Annie Lööf vill vara en ”liberal nagel i ögat” på S. Begreppet kommer från en gammal felöversättning av tyskans ”die Nagel in den Augen” (från Bibeln). ”Nagel” betyder egentligen ”spik”.

avJohan Norberg