Vad ska jag svara tjejerna som vill överleva?

Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT /
KOLUMNISTER

Ska jag säga åt flickorna att börja slå tillbaka? Ge rådet att skapa våldsallianser och självförsvarsgäng för att övermanna killarna? Se till att ni är fler och därför starkare än den där pojken som trakasserar i klassrummet. Omringa honom! Sparka ner honom!

Jag vill aldrig uppmana till våld, men jag vet inte längre vad jag ska svara på frågorna. Och vad ska barn göra när vuxenvärlden har slut på råd, eller inte ens lyssnar?

Jag möter massor av barn och ungdomar på skolor och fritidsgårdar när jag är ute och föreläser och dagligen ber tjejerna mig om råd. De frågar hur de ska handskas med att bli intryckta på skoltoaletter av killgäng som tar på deras bröst. Hur de som säger ifrån och argumenterar mot sexism ska orka med att bli kallade feministfitta, manshatare och hora varenda dag. De frågar hur de ska kunna fortsätta i samma klass som killen som våldtog deras kompis på en fest. De berättar om förstörd undervisning, otrygga skolgårdar och hatet som fortsätter online efter skoldagen. Historierna liknar varandra oavsett om flickorna är åtta, elva, fjorton eller sjutton år. De blir utsatta av pojkarna i skolan. Dag efter dag. År efter år.

Berätta för din lärare och rektor! Det har de redan gjort. Men det händer ingenting. Ofta har de pratat med skola, föräldrar och kanske till och med polis. Frustrerade föräldrar hör av sig till ledningen eller gör anmälningar som ofta läggs ned. Så nu frågar de mig vad de ska göra, när det inte kommer någon hjälp ovanifrån. När inget förändras. Någon har väl svar? Men jag har inga bra svar. Jag har också bara frågor.

Fruktansvärda vittnesmål från skolan uppdagades under #metoo och uppropet #tystiklassen. Att situationen är så här illa vet vi. Vi vet även att det inte är något nytt. Jag, min mamma, mormor och gammelmormor blev tafsade på
i skolan. Sexism och sexuellt våld har gamla anor i Sverige. Men vad ska krävas för att problemet prioriteras och läget faktiskt förändras? Ska vi sluta skicka våra barn till skolan? Kanske ska jag hälsa tjejerna att strejka och bryta skolplikten. Säga att de ska vägra gå dit tills skolan kan garantera deras trygghet. Fler underkända och därför lägre skolpeng till respektive skola. Kanske är ekonomiska incitament de tyngsta?

Ska jag mot min egen vilja råda dem att slåss? Trots att jag blir oändligt provocerad av alla försvarstips kvinnor får. Ilskan som Ida Östensson fångade i sitt tal på #metoo-manifestationen: ”Jag är less på att vi kvinnor ska behöva gå i feministiskt självförsvar. Det är dags för maskulint självansvar”. Jag vill inte behöva ge råd till flickor. Jag vill se ändrade attityder och beteenden hos pojkar.

Pojkar och flickor uppfostras olika, ges olika förutsättningar och får olika bemötanden i vårt samhälle. Resultatet av det blir givetvis att flickor och pojkar beter sig olika. Eller med ett annat ord: könsroller. Det ser olika ut i individuella fall, i olika klassrum, men systematiskt är det framför allt pojkar som slåss, bråkar, tafsar, ofredar och trakasserar andra elever. För i ett patriarkat får pojkar vara pojkar. Till varje pris. Och det högsta priset får flickorna betala.

Lärare vittnar om att de saknar förutsättningar att ta hand om bråkstakar, hjälpa utsatta elever samt avvara tid och energi till dem som vill lära sig mer. Elever som utsätter andra flyttas sällan. Barnen drabbas medan vuxenvärlden famlar efter svar och åtgärder. Vi kan ju inte stå inför barnen och skylla på resursbrist och friskolor som väljer vissa elever framför andra. På ett samhälle som prioriterar andra saker än barns rätt till sina egna kroppar. Förklara att så länge vi lever i ett ojämställt samhälle kommer vissa pojkar att göra livet till ett helvete för flickor och det finns ingenting du kan göra åt det.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga till tjejerna. Även om jag har idéer om vad jag vill ändra på kan jag inte börja mumla om resurser, pengar och politik mitt emot ett barn som blivit utsatt för övergrepp.

Ju mer samhället har sagt åt oss tjejer att vi ska skydda oss, desto säkrare blir jag på att ansvaret inte ska ligga på oss. Det ska flyttas till förövaren. Mäns våld mot kvinnor ska ses som en mansfråga och inte en kvinnofråga. Därför måste fler åtgärder riktas mot attityder och beteenden hos pojkar och män.

Vi måste ändra machokulturen, normaliseringen av sexuellt våld och utkräva ansvar av pojkar och män. Men en viktig diskussion är: Vad gör vi medan den förändringen sker?

Hur möter vi de utsatta och visar att vi bryr oss medan vi pratar med våra pojkar, pojkvänner och pojkaktiga pappor om våld, sexism och mansnormer?

Jag känner mig frustrerad, arg och ledsen när jag inte kan hjälpa barn som blivit svikna, men som ännu har hopp. Det känns som att vi har svikit dem när vi inte kommit längre än så här. Vi vet bättre. Ändå vet jag inte vad jag ska svara.

Ska jag säga åt dem att slå tillbaka? Får det kosta blåmärken, näsblod och utslagna pojktänder? Eller ska fler generationer av kroppar och liv fortsätta offras för att vi inte tänker eller vill kräva mer av pojkarna just nu? Medan vi samtidigt inte lyssnar på eller låter flickor försvara sig. För unga tjejer ber om råd för att överleva. Ska vi säga åt dem att slåss för sitt liv, eller lägga sig ner och dö?

Just nu säger vi inget alls.

avLinnéa Claeson