Hur revolterar man mot de här?

KOLUMNISTER

Jag drömde om mitt gamla band i natt. Inte om Army of Lovers av dagens snitt utan om hur det var när var vi var unga, för 25–30 år sedan.
I vaket tillstånd är jag inte lagd åt det nostalgiska hållet, försöker lägga band på dylika begär, men sina drömmar kan man ju inte rå för. Kanske drömde jag detta för att det nu är Pride i Stockholm.

Jag blev i drömmen nästan hög på känslan den födde hos mig. Den av förhöjd livsupplevelse, av att befinna sig mitt i någonting omvälvande, något utmanande och nytt. Jag såg oss, vi satt backstage i väntan på att gå upp på scen. Ett par av oss uppklädda till tänderna i fjädrar, paljetter och strass som gnistrade mot manligt brösthår. Ett par andra nästintill avklädda men lika glittrande. 

Och vi var, ja, vad ska man säga, normbrytande. Normbrytande, radikala, gränsöverskridande. Vi låg i framkant för – och förkroppsligade idéer om – multikultiralism, multietnicitet, homosexualitet, bisexualitet, polyamori.
I glättig förpackning men ändå på fullaste allvar. Glamouröst hånfulla mot det vi uppfattade som auktoriteter och gängse uppfattningar.

Många var upprörda över oss på den tiden, inte i min dröm men i den alldeles verkliga verkligheten. De kastade tomater och skrek oförskämdheter.
Andra älskade det vi gjorde just för att det kändes punkigt och omdanande, som en ny världsordning.

Men tiden gjorde som tid brukar göra och flög iväg. Vi blev
alla lite smågamla och våra idéer och åsikter med oss. Vi var inte provokativa längre. En fabulös medel-ålders fjolla sa till mig häromsistens att det var mer spännande att vara bög förr om åren. Mer förbjudet, mer uppseendeväckande. Jag fick mer uppmärksamhet då. Numera är det så normalt med killar i smink och stilettklackar, menade han. 

Det som var normbrytande då har blivit normativt i dag. 

Om jag skulle försöka chocka min 17-åriga dotter med att exempelvis säga att flickor faktiskt får gifta sig med flickor skulle jag få en tom blick, en halvöppen mun och på sin höjd ett sarkastiskt ”nähä, det menar du inte?” till svar.  Mina föräldrar däremot kunde jag chockterapera med sådana uttalanden tills de faktiskt droppade alla konservativa idéer de bar med sig från sina omständigheter och kontexter.

Jag har på det stora hela ganska svårt att förstå vad som egentligen är radikalt i dag. Vad ska ungdomarna kunna hitta på för att revoltera mot oss, den osedliga föräldragenerationen? Vi som har gjort precis allt, till våra föräldrars stora förfäran. Hur spännande är det att smita iväg och göra en tatuering när morsan har tre? Inte så värst kan jag tänka mig.

Den absolut sorgligaste och kanske mest troliga slutsatsen är det är radikalt att vara reaktionär. Hur kan man annars göra oss, mina jämngamla, som från att ha varit subversiva och upproriska vuxit upp och i stället utgör den opinionsbildande eliten, upprörd? Om det nu är den unga generationens plikt, vilket jag antar att det är, att skaka om den äldre. 

Vi som drev med begrepp som nationalstat, symbolisk grupptillhörighet och religion. Kände sekundärskam å de (oftast gamla) människors vägnar som tyckte att dessa var viktiga.  Vi som var den helt färgblinda generationen. Som faktiskt på riktigt sket i vilken färg folk hade eller vem de låg med och därmed också struntade i att inordna oss själva i grupper utefter dessa parametrar. Hur får man oss ur balans?

Rimligen finns det ju bara ett sätt och det är att inta alla motsatta ståndpunkter och låta dem utgöra sedernas förfall. Nationalism, identitetspolitik (varandras motvilliga kusiner), sexuell nypuritanism, nyreligiositet, boktavlighet (som motsats till ironi), avhållsamhet från rökverk, droger och alkohol för att man månar till vansinne om den egna hälsan. 

Fy fan vad trist i så fall.

ARTIKELN HANDLAR OM