✓Inte ljuga ✓Lagstiftning ✓Ge dem böter

KOLUMNISTER

Utredningen är inte bara tandlös – den är också usel

Efter att Maud Olofsson vägrade att komma till Konstitutionsutskottet så skulle reglerna skärpas.

Dessvärre är utredningen tandlös.

Att även ett före detta statsråd infinner sig då KU kallar är en förutsättning för att granskningen av regeringens arbete ska fungera.

Denna självklara ordning sattes dock ur spel förra våren, då tidigare näringsminister Maud Olofsson struntade i att svara på frågor om Vattenfalls egendomliga köp av energibolaget Nuon.

Något som drog ett löjes skimmer över såväl Olofsson som KU och ledde till att en utredning snabbt som ögat tillsattes.

Den presenterades i går och lämnar, diplomatiskt uttryckt, en del övrigt att önska. Det kommer nämligen även i fortsättningen att vara möjligt att göra en Olofssonare utan att drabbas av någonting värre än hån i pressen.

■ ■ ■

Utredningen, signerad Bertil Wennberg, före detta kanslichef på KU, tar fasta på de statsråd som har kastat in handduken.

Det är klokt, då en sittande minister inte kan vägra att hörsamma en kallelse med mindre än att löpa stor risk för misstroendeförklaring från riksdagen och bli utslängd från regeringen med buller och bång.

Vad ska då göras? I direktiven till utredningen finns ett antal tankar. Lagstiftning är en av dem. Att kunna tvinga motsträviga politiker att infinna sig är onekligen ett effektivt maktmedel.  Sanningsplikt och vitesföreläggande är andra frågor som utredaren skulle fundera på.

Dessa möjligheter avfärdades emellertid vid den presskonferens i går där rapporten presenterades i ordalag som inte saknar oavsiktligt underhållningsvärde.

"Det är svårt att skriva lag", förklarade Wennberg. Det är för all del sant, men för riksdagen ett allt annat än oöverkomligt problem. Minns då politikerna i fjol drabbades av moralpanik och nykriminaliserade tidelag, trots att djurplågeri redan är förbjudet.

■ ■ ■

Även införande av sanningsplikt visade sig "ha sina komplikationer".  Ministrar kan "råka säga något osant". Ja ni läste rätt, de kan råka ljuga. Och det vore inte bra.

Vite då? Att hota med att det kommer att bli ekonomiskt kostsamt att strunta i uppmaningar är ju ett muller både Justitiekanslern och Justitieombudsmännen kan ta till.

Inte heller det är en god idé, visar det sig. "Då måste det ändras på dagens ordning". Ja, det var ju det som var tanken.

Det enda som föreslås är att KU ska se till att statsministern vid regeringsbildandet ställer krav på att även ministrar som avgår ska infinna sig till KU. Det har till exempel Stefan Löfven gjort. Bra, men inte tillräckligt.

En föredetting kan ju komma på andra tankar och strunta i vad hen en gång lovade sin chef. Inte minst om det handlar om skumraskeri som kan fläcka eftermälet.

■ ■ ■

Problemet är inte stort. I modern tid har bara förutom Olofsson endast före detta biträdande justitieminister Reidun Laurén revolterat.

Men frågan är principiellt viktig. 1974 års regeringsform bygger på att riksdagen är den lagstiftande makten, men det har undan för undan luckrats upp. En stor del av lagstiftningen har flyttats till EU.

Dessutom har förändringar inom finansmakten lett till att mycket inom detta område flyttats från riksdag till regering.

Riksdagens operativa roll har försvagats, vilket innebär att dess granskande funktion blivit allt viktigare. En roll där KU, som består av folkvalda representanter för samtliga riksdagspartier, borde få en starkare ställning.

Att det bara blev strunt är dock inte utredare Wennbergs fel. Införandet av en kontrollmakt värd namnet, som de flesta jämförbara länder håller sig med, är ingen enkel operation och hade krävt en riktig utredning med lagberedning, kommitté och remisser.

Något sådant var dock inte riksdagen, med undantag av Sverigedemokraterna, intresserad av. Den som är i opposition i dag kan i morgon sitta i regering och vill helst inte besväras med jobbig granskning.

Det är beklämmande. 

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM