I framtiden håller det inte att skylla på Kina

avJohanna Frändén

KOLUMNISTER

I dag ska alltså klimatmötet i polska Katowice avslutas och inget tyder på att deltagarländerna kommer att komma därifrån med ett beslutspaket som kan klara uppvärmningsmålet på 1,5 grader. Vi är på väg till någonstans mellan 3.0 och 3.3 grader år 2100 med dagens aktivitet och politiska löften inräknat, enligt Climate Action Trackers beräkningar.

Foto: TT
Intensiva klimatsamtal pågår i Polen.

Skulle mirakulöst nog ett framsteg ske i Polen kommer de flesta länder förmodligen ändå inte att uppfylla sina åtaganden när det står klart vad som måste göras på hemmaplan.

 

Klimatkatastrofen är en nyhet som alla andra, det har vi lärt oss nu. Berättelsen om mänsklighetens beslut att förstöra sina livsvillkor är en del av nyhetsflödet, men det händer ju så mycket annat också. Brexitbråket, Donald Trumps sandlådevendettor och regeringskrisen i Sverige så klart.
När riksdagen i veckan klubbade igenom den SD-stödda Moderat- och Kristdemokratbudget som gäller för kommande år blev det fart på klimataktivister och fackkunniga. Det var inte svårt att se varför: Partierna sänker skatten på diesel för jordbruk, skogsbruk och vattenbruk och tar bort den omdebatterade flygskatten. Bland annat.

 

Det var inte bara intressegrupperna som reagerade. Expressens borgerliga ledarsida kallade prioriteringarna ”märkliga” och konstaterade att budgeten ”innebär en ambitionssänkning till och med jämfört med det svaga klimatpaket som alliansen presenterade i valrörelsen”.
Svensk klimatpolitik är nu i första hand en angelägenhet för EU, det är där de viktiga besluten fattas, men det betyder förstås inte att enskilda regeringar kan svära sig fria från ansvar.

Det ser likadant i de flesta i-länder. De politiska makthavarna tar fortsatta omvägar kring de radikala beslut som måste fattas för att undvika en global ekologisk katastrof. Det paralyserade tillståndet utgår från en behändig mental modell som kan sammanfattas med att just vi inte kan rädda världen så länge andra länder fortsätter att spy ur sig koldioxid och försura haven.

 

En av senkapitalismens svåraste balansakter är att hantera den politiska apatin inför de riktiga utmaningarna. Det som gör att klimatkrisen aldrig kommer att sluta fascinera är hur det, möjligen för första gången i mänsklighetens historia, egentligen inte finns någon övergripande inbyggd intressekonflikt. Också de som tjänar på stora koldioxidutsläpp just nu – flygbolagsjättarna, kolbolagen, bilindustrin – sätter framtiden i pant. Det borde orsaka någon form ödmjukhet med mindre än att de styrande är ensamma misantroper i övre medelåldern utan familj, men med en grotesk drift att förstöra framtida generationers livsbetingelser.
Historien kommer sannolikt att döma de profithungriga klimatförstörarna hårt inom bara någon generation. De kommer att tvingas svara att de agerade i eget intresse. 
De klimatförnekande världsledarna lär gå samma öde tillmötes. De kommer fortsätta påstå att klimatkatastrofen är Guds eller naturens vilja.
Vad de fullt upplysta folkvalda politiker som tjänar medborgarna runt om i världens demokratier kommer att svara ska bli intressant att se.
”Ja men Kina då” kommer inte att hålla i framtidens klimattribunaler.

5 smarta saker du enkelt kan göra miljön 00:34
ARTIKELN HANDLAR OM