Branden i Notre-Dame var ingens fel – nästa gång kan den vara vår

KOLUMNISTER

Hur sörjer man bäst en byggnad? Man gör nog som fransmännen och resten av världen de senaste dagarna: Samlas, delar minnen, ber och tittar så småningom framåt. 

Att se eldsvådan på nära håll i måndags kväll var att bevittna en sorts tragedi, men också att känna en viss kittling av historiens nyckfullhet. Det var lätt att bli lite femöresfilosofisk. Människan bygger och gnatar, naturen bränner ner eller blåser sönder, och människan får börja om.

 

Det är inte fel att vi får lite övning i ämnet, för vi kan komma att få en del historiska monument att sörja framledes. 

Notre-Dame de Paris ligger på ön Île de la Cité, mitt i Seine-floden som är den franska huvudstadens själva artär. I juni 2016 steg vattennivån till 6,1 meter över det normala och all aktivitet längs de lägre flodbankerna fick avbrytas. Promenadstråket som sommartid befolkas av flanörer, joggare och en rad barer och restauranger låg efter några dygn med kraftiga regn helt under vatten. Själv minns jag mest invasionen av gnagare i kvarteren runt floden och kanalen lite längre upp i stan. Det var en råttsommar och Frankrike förlorade EM-finalen i fotboll på hemmaplan.

 

I januari förra året svämmade Seine över med nära 5,9 meter och de närliggande museerna Louvren och Musée d’Orsay tvingades stänga flera salar och evakuera konstverk för att undvika kostsamma fuktskador. Vattnet var återigen så högt att båtar inte kunde ta sig fram under broarna på Seine. Parisarna uppmanades att inte förvara värdesaker i källarutrymmen. Flera av tunnelbanelinjerna intogs av vatten och kollektivtrafik fick ställas in.

Frankrikes meteorologiska institut är, liksom andra auktoriteter på ämnet, försiktiga i slutsatserna kring klimatförändringarnas direkta påverkan på de senaste årens översvämningar i Paris. Att regionen är extra utsatt står dock utom tvivel. Medan jordens genomsnittliga temperatur ökat med 0,85 grader de senaste 140 åren har temperaturen i Parisområdet ökat med 1,3 grader. De tre varmaste åren i den franska huvudstaden sedan 1872 inträffade 2011, 2014 och 2015. Risken för den typ av kraftiga regn som föll i juni 2016 stiger i alla händelser i takt med den globala uppvärmningen.

 

Paris är inte enda världsstad i riskzonen. New Yorks borgmästare Bill de Blasio presenterade för några veckor sedan en infrastrukturplan för 100 miljarder kronor för att säkra Manhattan från översvämningar de kommande decennierna. Ytterligare 400 miljarder kronor ska öronmärkas för att bland annat bygga mobila fördämningar och höja stadens parker (!) inför framtidens förväntade vattennivåer. Stora delar av Venedig kommer också att ligga under vatten vid nästa sekelskifte om den globala uppvärmningen eskalerar. 49 världsarvsklassade byggnader och monument bara kring Medelhavet bedöms ligga pyrt till inför stigande havsnivåer och förväntad jorderosion. Vi kan inte räkna med att ekonomiskt hårt prövade länder som Grekland och Tunisien kommer att kunna sätta undan miljardbelopp för att rädda sina antika lämningar.

 

Det kan kännas makabert att fokusera på kulturminnen och stenstoder när civilisationen som vi känner den är på väg att bokstavligt talat sköljas bort. Men är det något det brinnande Notre-Dame visar oss är det vilket kitt historiska byggnader är både mellan människor och generationer.

Branden i Paris tycks lyckligtvis inte vara någon enskild människas verk. Allt pekar på en olyckshändelse, möjligen ett visst mått av oförsiktighet.

Nästa gång ett känt monument krackelerar kan vi alla bära skulden. Det är de goda nyheterna i sammanhanget. De dåliga är att vi förmodligen kommer att ha fullt upp att rädda oss själva.

Foto: TT
Katedralen Notre-Dame i Paris eldhärjades under måndagen.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM