Vi lever i trolltider

Foto: Fredrik Sandberg/TT
Under MeToo-kampanjen rann polityren av en del publicister.

Hur är det med pressens och mediernas uthängningar av misstänkta missdådare?

Normalt namnges inte människor som anklagats för brott, om det inte finns ett ”oavvisligt allmänintresse”. Ofta ska den uthängde dessutom ha dömts i domstol för ett mycket grovt brott om namn och bild ska gå i tryck eller etern .

Men det finns undantag.

Under MeToo-kampanjen rann polityren av en del publicister. Med skräckblandad förtjusning började de återge ogrundade påståenden och lösa rykten om icke namngivna män.

Senare hängde de ut andra som sexbrottslingar, med namn och bild, trots att dessa personer friats av rättsapparaten. Argumenten för detta var krystade och inkonsekventa. Uttrycket ”samlad bedömning” framstod som en förskönande omskrivning för brist på ryggrad och riktlinjer.

Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut sammanhangen. Dreven gick ju på sociala medier. I ”hemliga” diskussionsgrupper och på obskyra forum. Det stormade på Twitter, Instagram och Facebook. Verbala lynchmobbar fick vittring på blod. Nu ville de ha hämnd för historiska oförätter och om det bara viskades att någon jävel hade kladdat någon gång eller varit obehagligt framfusig så skulle den jäveln till stupstocken.

Med undertryckt rädsla för vad som kan ha hänt på den egna arbetsplatsen, i knivskarp konkurrens och med en ökande press från den skränande delen av publiken; säg den publicist som inte påverkades.

Men fenomenet rör betydligt mer än MeToo. Hur mycket de traditionella medierna än anonymiserar så finns namn och detaljer numera bara några knapptryckningar bort. I en snårskog med gott om lögner, organiserat hat och rena hot.

Eftersom förtal bara i undantagsfall leder till åtal fortgår detta fullkomligt obehindrat.

Frågan är vad det betyder för press, radio och tv (som distribueras alltmer via nätet).

De gamla etiska reglerna påbjuder kontroll av sakuppgifter, att båda sidor hörs, respekt för brottsoffer och så vidare. Ska de skrotas? Eller förnyas?

Vi lever i trolltider, och en av fyra journalister tillämpar självcensur för att de utsatts för våld, eller hot och trakasserier via mejl och sociala medier (Löfgren Nilsson, JMG 2017). Betyder det att läsare, lyssnare och tittare inte får hela bilden? Är det i praktiken ett hot mot demokratin?

Detta är ämnen vi ska diskutera på Publicistklubbens debatt i Stockholm på måndag, med Fredrik Virtanen, f.d. Aftonbladet, Hanne Kjöller, DN, Malin Ekman, SvD, Karin Olsson, Expressen och Charlie Stjernberg, Prime PR. Detaljer finns på publicistklubben.se. Antalet platser är begränsat. Medlemmar i Publicistklubben äger företräde. Allt direktsänds i sedvanliga sociala medier.


  • Publicistklubben bildades 1874 och har sedan dess värnat tryck- och yttrandefriheten. Klubben är indelad i sex kretsar i landet, vilka regelbundet ordnar debatter som berör brännande mediefrågor och aktuell publicistik. Journalister, nätpublicister, författare, fotografer, medielärare och -studenter samt andra berörda kan bli medlemmar. Klubben är också remissinstans och delar ut priser och stipendier.

  • Reportrar utan gränser sammanställer varje år ett så kallat pressfrihetsindex. Det gick bakåt för pressfriheten i världen förra året, i Europa minskade den snabbast. Jumboplatsen på listan innehas inte oväntat av Nordkorea. Norge är bäst, tätt följt av Sverige. Det är värt att försvara.

avRobert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo

Medier