Och så var det dags för kolumnisten

Så var det dags igen.

De sluga Sverigedemokraterna smäller upp anstötlig reklam i tunnelbanan, politiska motståndare missar inte tillfället att gå upp i falsett och kulturredaktörerna anar förtjust konturerna av en ny debatt.

Jag hör två chefer diskutera en bit bort på redaktionen. "Är det en story, eller ska vi strunta i det?"... "Det lär ju bli ett jävla liv"..."Vare sig vi skriver eller inte blir det tjafs"....

Ämnet för diskussionen är SD:s nya reklam i tunnelbanan inför EU-valet. "Det är inte första gången som sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa", lyder budskapet.

Det är onekligen svårsmält materia från ett parti som grundades av en nazist. En äkta nazist, en SS-man som under och efter kriget engagerade sig i diverse nationalsocialistiska rörelser, ingen tönt som skrålat på någon vit makt-konsert eller i tonåren brölat någonting förgripligt.

Således upplagt för känslor, reaktioner och rubriker. SD:s strateger vet vad de gör.
Först ut i manegen var ännu en person som vet vad han sysslar med.

Justitieminister Morgan Johansson twittrade argt om historieförfalskning och för att vara säker på att nå fram i bruset drog han in Hitlers propagandaminister Goebbels.

En pressnisse på Centerpartiet hakade raskt på, kampanjen dömdes ut som "bottenlöst vidrig", varefter diverse troll vaknade till liv och gick till motattack.

Inom någon dag har vi väl ytterligare en svåruthärdlig kultursidebatt på halsen. Det var nämligen så det slutade förra gången Sverigedemokraterna gjorde reklam i tunnelbanan.

Den gången, sommaren 2015, bad partiet på engelska utländska turister om ursäkt för att regeringen inte gjort tillräckligt för att bekämpa tiggeriet.

Kampanjen syntes endast i Östermalmstorgs tunnelbanestation, men det var tillräckligt.

En demonstration sammankallades, det buades och protesterades, de stora mediehusen rapporterade och en redaktör på Expressen kultur fick skit för att hon twittrat på ett sätt som kunde misstänkas vara aktivistiskt.

SL fick kallhicka och gjorde avbön. Något som föranledde en kulturskribent i DN att börja grubbla över grundlagen, vilket i sin tur utlöste arg replik på Aftonbladets kultursida.

Strategerna på SD gnuggade händer och skålade i champagne. Utfallet blev bättre än till och med deras mest optimistiska kalkyler hade räknat med.

Det var samma sak inför valet 2010. Partiet producerade en reklamfilm där en gammal dam med rullator tävlade med en grupp kvinnor klädda i burka som körde barnvagnar att nå först till två handtag som döpts till "pensionsbromsen" och "invandringsbromsen".

TV4 vägrade visa filmen. Uppståndelsen var stor. SD gnuggade händer. Kuppen hade lyckats.

Jag var på SD:s valvaka några veckor senare. Partiet hade just valts in i riksdagen och segerrusiga anhängare ropade upp Jimmie Åkesson på scenen. Två handtag hängde ner från taket. Partiledaren frågade vilket han skulle dra i.

"Invandringsbromsen", vrålade publiken.

Nio år senare är det mesta sig likt. SD når ut. Justitieminister Johansson missar inte chansen att få visa prov på patos och att framstå som anständig. Aftonbladet rapporterar och får klick.

Och en kolumnist lutar sig bakåt och recenserar spektaklet och har åtminstone denna dag gjort skäl för sin lön.

Jag säger inte att det är fel att protestera. Men vi ska vara medvetna om att vi alla är deltagare i en föreställning. En föreställning där akt läggs till akt och inget synbart slut finns.

Många har något att vinna på denna show, men vilka som vinner mest råder det ingen tvekan om.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM