Det finns ett problem med domen mot Jean-Claude Arnault

KOLUMNISTER

Jag vet inte om den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault är skyldig till de två våldtäkter som en enhällig Svea hovrätt nu dömt honom för. Det vet inte hovrätten heller. Den ende utomstående som påstår sig veta är akademiledamoten Horace Engdahl. Han avfärdade redan den fällande tingsrättsdomen som orättfärdig, byggd på otillräcklig bevisning och en fara för tillståndet i riket.

Akademiledamoten Engdahls trovärdighet är dock underminerad av att han tidigare framhållit sin vän kulturprofilen som en verklig gentleman och ett ”föredöme för unga svenska män”, samt ihärdigt, tillsammans med akademiledamoten Per Wästberg, rekommenderat kulturprofilen Arnault till Nordstjärneorden för utomordentliga insatser för främjande av den svenska kulturen. Det ser i dagens läge onekligen ut som svart humor.

1 av 5 | Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kulturprofilen Jean-Claude Arnault anländer till rättegången i Svea hovrätt.

Däremot tror jag att kulturprofil Arnault är skyldig just som han nu dömts. Det tror förstås hovrätten också, det vill säga ”bortom varje rimligt tvivel”. De tre domarna och de två politikerna som avkunnat den enhälliga domen har trott mer på den hemliga målsäganden, brottsoffret som betecknas ”Sekretess A”, och åklagarens vittnen än på den andra parten.

När jag läser domen hittar jag ingenting att invända mot. Domen är välskriven och logisk. Samma slutsats tycks en praktiskt taget enhällig juridisk expertis ha dragit.

Ändå finns ett problem. Det är bara de tre domarna och de två politikerna (nämndemännen), advokater och åklagare som har kunnat ta del av den avgörande muntliga bevisningen som föredragits bakom stängda dörrar. Allmänheten och allmänhetens representanter, medierna, har varit utestängda. Skulle vi ha dragit samma slutsatser som domstolen om vi fått höra, eller åtminstone fått läsa, utskrifter av den muntliga bevisningen i efterhand? Antagligen. Men det kan vi heller inte veta.

I förundersökningsmaterialet framgår den vanliga motsättningen i våldtäktsmål, ord mot ord. Med en, möjligen väsentlig, skillnad. Den här gången är såväl målsäganden ”Sekretess A” som hennes vittnen ovanligt otatuerade och dessutom akademiskt meriterade. Rykte gör gällande att ”Sekretess A” innehar en professur. Och vilken betydelse har det haft för målets utgång? Omöjligt att säga.

Det är en rättssäkerhetsbrist. Man kan mycket väl förstå våldtäktsoffers och vittnens behov av att framträda utan publik inne i rättssalen. Men i efterhand borde inte dessa avgörande utsagor vara hemliga. Medierna har ändå en skyldighet att visa återhållsamhet och ansvar när man informerar allmänheten. Vi har ju ett väl beprövat etiskt regelverk…

Som emellertid rasade samman under den metookampanj som nu kulminerat med en enda fällande dom i Svea hovrätt. Så ser nämligen vårt dystra facit ut ur rättssäkerhetssynpunkt. Åtminstone ett dussin män och en kvinna har berövats heder och ära, till och med jobb och framtid, helt utanför rättssystemet. Det var lynchjustis, ovärdig ett demokratiskt samhälle.

Programledaren Martin Timells eventuella skuld prövades inför rätta. Men i det fallet var åklagarsidans vittnen så att säga tatuerade och saknade akademiska meriter. De blev i vart fall inte trodda. Frikännandet vägde dock lätt mot domen i medierna.

Värst av de icke i laga ordning dömda drabbades Aftonbladets Fredrik Virtanen. Mot honom fanns ingen hållbar bevisning, alltså oskyldig. Men mot honom riktades ett så intensivt förtal, främst i konkurrenttidningen Expressen och av en fortfarande aktiv lynchjustis, att han förlorade inte bara heder och ära, utan också sitt jobb på Aftonbladet.

Det var orätt.

Sannolikt kommer Virtanen att vinna ett kommande förtalsmål mot sin värsta mobbare. Liksom han vann mot Expressen, som blev flerfaldigt fälld i Pressens opinionsnämnd. Vilket ändå väger lätt mot mobbens och lynchjustisens dom.

Frågan, den mycket plågsamma frågan, särskilt för oss på Aftonbladet, blir då oundviklig. Vad kan vi göra för att reparera skadan?

Kort påpekande för undvikande av missförstånd. Den revolt som formulerades under hashtagen metoo var i mångt och mycket ögonöppnande, välgörande och nödvändig. Däri har jag instämt. Men just i dag fanns anledning att ta upp en helt annan vinkel.


För övrigt anser jag att…

… det är aningen pikant att förra ständiga sekreteraren Sara Danius i Svenska Akademien i efterord till sin bok ”Husmoderns död och andra texter” så sent som 2016 fann anledning att rikta särskilt tack och beröm till kulturprofil Arnault.

… det är mer än pikant att den multipla och grövsta fällningen på många år i Pressens opinionsnämnd drabbade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Just för det han själv skrev om Virtanen. Bonnierpressen har funnit denna omständighet icke värd att slösa trycksvärta på.

Det här är Jan Guillou 00:43

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM