Mörka historien bakom världens längsta labyrint

1 av 10 | Foto: JOAKIM RÅDSTRÖM
Poesi på grottväggen.
NYHETER

Årets Eurovisionland har en mycket gammal och anrik historia.

Ett tydligt bevis på det finns i den södra delen av landet, i den ryktbara sjömans- och gangsterstaden Odessa.

Här ligger nämligen världens största grottlabyrint – 250 mil lång.

Aftonbladets utsände gav sig in i tunnelsystemet.

Nere i tunnlarna tar vi första vägskälet åt höger, sedan åt vänster, sedan höger igen… Okej, än så länge är vi med. Det var så här Theseus kände sig när han skulle gå genom labyrinten på Kreta. Vi har inget garnnystan att rulla ut för att se var vi varit, men det ska väl gå bra ändå?

Ganska snart börjar dock kartsinnet svikta. Ännu en gång vänster, så en trevägskorsning – vi går åt mitten, så höger… Nu är vi hjälplöst vilse. Nackhåren reser sig när mörkret och stenväggarna sluter sig runt ficklampans lilla ljuskägla. Vad händer om batterierna tar slut? Om vi ramlar och bryter ett ben? Om vi inte hittar ut? Hjärtat dunkar fortfarande, munnen blir torr, en smygande känsla av panik gör sig påmind.

Odessas katakomber anses vara världens längsta tunnelsystem, uppskattningsvis 250 mil långt. Att gå genom hela systemet skulle alltså vara som att promenera från Stockholm till Rom – i beckmörker. Men siffran är en kvalificerad gissning; katakomberna har aldrig kartlagts fullständigt.

Har över 1 000 ingångar

Foto: JOAKIM RÅDSTRÖM
En av 1 000 ingångar till katakomberna.

Det säger sig självt att man inte på villkors vis bör gå ned i dessa tunnlar själv. Med oss på vår färd har vi därför den extremt erfarne lokalbon Valentin Peka samt hans vän Egor Dorovskich.

– För nybörjare verkar det väldigt svårt. I verkligheten är det enkelt. Om man besöker katakomberna ofta, säg under tre år, börjar man kunna orientera sig helt fritt, säger Valentin betryggande.

Så har han å andra sidan besökt katakomberna ofta under inte bara tre eller tio år – utan 30 år, vår guide.

Efter att han rökt en cigarett och delat ut några ficklampor och pannlampor till oss är det så dags att bege sig in i mörkret. Över 1 000 ingångar finns till katakomberna under Odessa, varav merparten ute på landet utanför staden.

En bit in i tunneln får vi släcka lamporna – ”ögonen måste vänja sig vid mörkret”, som Valentin säger.

Har hittat skelettdelar

Här är det komplett kolsvart, bara dunkla ekon från några fallande småstenar och från nedsipprande grundvatten. Lättnad när vi får tända igen. Men nu framträder väggarna, föremålen och skuggorna tydligare.

Foto: JOAKIM RÅDSTRÖM
En av många gömställen inne i labyrintsystemet.

– När man har gått härnere under lång tid börjar man se små skillnader, förklarar Egor. Ofta är det små kors som folk har markerat på väggarna. Ibland använder ungdomar kassettband som de rullar ut för att hitta vägen.

Odessas katakomber är en plats för historier och legender. En skröna gör gällande att en ung ukrainsk student vid namn Masha skulle ha förirrat sig i tunnlarna och dött här på nyårsafton 2005, men det är troligen bara påhitt. Andra historier är dock fullkomligt sanna.

– I en annan, outforskad del av katakomberna har jag hittat gamla patroner, åldrade vapendelar – och skelett, berättar Valentin.

Hur uppstod då detta enorma tunnelkomplex? Jo, de första tunnlarna lär ha grävts ut som förlängningar av existerande grottor i området, på 1600-talet om inte redan långt dessförinnan. Delar av systemet ska ha använts av smugglare för att gömma smuggelgods undan lagens långa arm.

Gömde sig undan nazisterna

Under hela 1800-talet och det tidiga 1900-talet kom sedan tunnlarna att användas för gruvdrift. De grävdes då ut i rekordsnabb takt för att utvinna sandsten till att bygga upp den närbelägna staden Odessas pampiga stenhus. Den porösa stensorten kunde sågas ut i stora block, och gjorde att gruvgångarna blev längre och längre för varje dag. I dag ligger katakomberna på tre nivåer och når som lägst 60 meter under havsytan.

Ett senare användningsområde för tunnelsystemet uppdagar sig när Valentin hittar en liten samling med förmultnade växtdelar och jord på grottgolvet. Det visar sig vara rester av hästgödsel.

– Här hade de ett stall, visar Valentin, och förklarar att hästarna användes som arbetskraft i gruvorna.

Foto: JOAKIM RÅDSTRÖM
Extremt erfarne lokalbon Valentin Peka är vår guide i tunnlarna.

I dag är hästarna ett minne blott. Andra djur lever dock alltjämt här nere: råttor, fladdermöss och en och annan räv som kommer ned med sitt byte när de till exempel lyckats ta en gårdskyckling. Men vi ser inga i dag.

Framme vid andra världskriget fick katakomberna tjänstgöra som gömställe för lokalbefolkning på flykt undan tyska ockupanter. Valentin pekar på några mörka, rumsliknande stenavbalkningar djupt inne i grottan: här sov folk, lagade enkla mål mat över en rökig eld, hukade i kyla och fukt undan nazisterna där uppe.

Turer sker på egen risk

Tusentals vanliga människor gömde sig på detta sätt i katakomberna, månader i sträck, i väntan på att världskriget skulle ta slut. För vissa blev befrielsen som att komma ur askan i elden, eftersom Röda armén såg med onda ögon på de ukrainare som inte aktivt deltagit i motståndet mot ockupanterna. Med resultat att de skickades till Sibirien som förrädare.

Joakim Rådström i Ukraina.

– Därför kunde folk gå ned i katakomberna innan befrielsen för att låtsas inför sovjeterna att de var partisaner som hade gömt sig. De kallades då ”pseudo-partisaner”! berättar Valentin.

Helt plötsligt dyker ytterligare en liten grupp äventyrare upp i grottorna som från ingenstans, ledda av en gänglig, vänlig man som presenteras av Valentin som ”Mr. Romanov”.

– Han är en mycket välkänd utforskare av katakomberna, påpekar Valentin efter att de båda männen hälsat hjärtligt på varandra.

Mötet skänker en liten känsla av trygghet i det enorma grottrummet. Som om man under en vandring på månen hade träffat en kompis där ute i rymden.

Endast en liten del av katakomberna är egentligen öppen för allmänheten, och bildar museet ”Museum of Partisan Glory” i Nerubayskoye, strax norr om Odessa. Övriga turer sker på egen risk eller behöver arrangeras genom privata katakombguider. Som Valentin eller ”Mr. Romanov”.

Foto: JOAKIM RÅDSTRÖM
Järnvägsstationen i Odessa.
FAKTA

Odessa – farlig, vacker, mytomspunnen

▪▪▪ Hamnstaden Odessa invid Svarta Havet är med sina strax över en miljon invånare Ukrainas fjärde största stad. Under 1800- och början av 1900-talet dominerades staden av franska och italienska guvernörer och stadsbyggare, och många vackra hus och avenyer byggdes då. Även den kända, 142 meter långa, Potemkintrappan byggdes på 1800-talet.

▪▪▪ Många rika och berömda flockades till Odessa. Samtidigt flyttade också stora grupper av fattiga arbetare, sjömän och lycksökare in, och kriminaliteten växte lavinartat. Särskilt omtalad blev den judiska så kallade ”Odessamaffian”, som sedan dess har spridit sig till bland annat USA, Israel och andra delar av det forna Sovjetunionen.

– För hundra år sedan var det här motsvarigheten till Chicago på 20- eller 30-talet. Det var ett distrikt för tjuvar, gangstrar och dåliga människor, säger guiden Valentin Peka när vi åker genom legendariska Odessastadsdelen Moldavanka, en gång i tiden ett känt kriminellt näste.

Ukraina

Befolkning: 43 miljoner invånare (Sverige: 10 miljoner)

Yta: 603 700 km 2 (Sverige: 450 295 km 2 )

Ekonomi: Ukraina är förhållandevis fattigt, med en BNP per capita på 2 052 USD (Sverige: 51 603 USD). Landet ligger därmed bland annat efter Sudan, Albanien och Bolivia.

Historia: Ukraina började blomstra på 800-talet. Huvudstaden Kiev grundlades då, eventuellt av en nordisk viking vid namn Oleh. Från 1200-talet och framåt hamnade området under först mongolisk, senare polsk, litauisk och rysk kontroll.

1922: Ukraina blir en del av Sovjetunionen. Som ”Sovjets kornbod” skulle delrepubliken förse hela unionen med spannmål och livsmedel. Detta gällde även i tider av torka, missväxt och dåliga skördar, och 1932-33 utbröt allvarlig hungersnöd (”holodomor”) i hela Ukraina när Stalin konfiskerade säsongens magra skördar. Åtminstone tre till fyra miljoner ukrainare svalt ihjäl under denna period.

1991: Ukraina blir en självständig republik, men var länge i praktiken en lydstat till Putins Ryssland.

2014: Den Kremlvänlige presidenten Viktor Janukovytj kastas ut efter folkliga protester. Efter detta har Ryssland med våld annekterat den ukrainska Krimhalvön och delar av östra Ukraina, och de båda staterna utkämpar nu ett lågintensivt krig med varandra för kontrollen av områdena.