Invandrarfientlig hemmaopinion får länder hoppa av

Foto: Mosa'ab Elshamy / AP

Alla de länder som den senaste tiden hoppat av FN:s nya riktlinjer för migration har en sak gemensamt.

De är rädda för att en invandringsfientlig hemmaopinion ska sopa bort dem från makten om de ”skrivit på” trots att migrationspakten är icke-bindande.

Så sent som i juli verkade de nya riktlinjerna för hur migration ska regleras och migranter behandlas vara helt okontroversiella. Det enda land som hoppade av i ett tidigt skede var USA vilket sågs som ett led i president Trumps allmänna ovilja att acceptera internationella överenskommelser.

Men de senaste månaderna har en rad länder meddelat att de inte tänkte närvara i Marocko där uppgörelsen klubbades i går.

Det började med Australien och har fortsatt med Ungern, Polen, Österrike, Israel, Schweiz, Slovakien och ett antal andra länder där de nationalistiska stämningarna är starka. Senast är det Lettland som överraskande sagt nej.

Alla är länder där frågan om invandring är mycket het och känsligt. I många fall står den högst upp på dagordningen när det hålls val. Så även om avtalet är icke bindande så har makthavarna i dessa länder sent omsider dragit öronen åt sig. Inte minst på grund av en storm i sociala medier mot migrationsuppgörelsen.

Så vad är det i avtalet som skrämmer avhopparna?

I det 34 sidor långa dokumentet finns det en rad skrivningar om att migranterna har vissa mänskliga rättigheter och att dessa ska respekteras. Mottagarländerna ska se till att migranter får tillgång till grundläggande hälsovård, skydd med mera. Detta tolkar kritikerna som att länder har en laglig plikt att uppfylla dessa krav.

Men så är det inte. Pakten säger uttryckligen att det är upp till varje land att själva bestämma hur man reglerar sin invandring och hur migranterna behandlas. Avtalet är mer att se som en rekommendation.

Kritikerna menar att det bara blir en tidsfråga innan krav kommer att resas på att avtalet ska bli del av länderna vanliga lagstiftning, så som skett med FN:s barnkonvention i vissa länder, däribland Sverige.

Detta är dock upp till varje land då det inte finns något juridiskt bindande i avtalet.

Då är en invändning givetvis att varför skriva på ett dokument om det inte spelar någon roll om man följer det eller inte.

Tanken med migrationsdokumentet är gott. Hur flyktingar ska behandlas finns redan reglerat i bland annat FN:s flyktingkonvention. Nu vill man lägga grunden till ett liknande reglerverk för migranter men utan att ta ifrån suveräna stater deras rätt att själva bestämma över migrationen och utan att göra det juridiskt bindande.

Däri ligger en del av problemet.

Dokumentet består av en massa vällovliga formuleringar om hur ledare runtom i världen vill att världen ska se ut. Men det är uppenbart för alla som läser igenom de 32 sidorna att det handlar mer om önsketänkande än om verkligheten.

Världens ledare vill visa att de är fina och humana och därför är många beredda att ge sitt godkännande. Hade dokumentet varit juridiskt bindande hade det inte funnits en chans att få igenom det. Väldigt många länder har inga som helst planer på att följa de rekommendationer som de själva godkänt under de två år det tagit att förhandla fram uppgörelsen.

Grundproblemet är nämligen att det är många fler människor runtom i världen som vill migrera än det antal som världens länder har ett behov av eller vill ta emot. Många tiotals miljoner fler. I kölvattnet av klimatförändringar lär de inte bli färre.

En följd har blivit att migranter och flyktingar i dag blandas ihop. Många migranter missbrukar asylinstrumentet. De söker asyl trots att det enda de egentligen vill är att få ett arbete som gör att de kan skicka hem pengar till sin familj och släktingar. Det äventyrar den folkliga acceptansen av asylrätten.

Följden är att utvecklingen i en rad länder går mot att sätta upp barriärer för att avskräcka och förhindra all icke reglerad invandring. Senaste exempel är Danmarks planer på att placera alla oönskade invandrare på en liten ö. En kopia av vad Australien redan gör.

Så länge denna inneboende motsättning inte är löst kommer migranternas rättigheter alltid att hänga löst. Oavsett att 164 länder godkänt det nya avtalet och resten låter bli.

avWolfgang Hansson

ARTIKELN HANDLAR OM