”Jag har valt att inte göra det så lätt för läsaren”

Karin Smirnoff romandebuterar vid 54 års ålder – Augustprisnominerades i dag

Foto: Carolina Byrmo
Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” får inom kort en uppföljare.
NYHETER

Egentligen skulle hon skriva på boken i två år, som ett projekt på författarskolan.

Istället blev Karin Smirnoff klar på tre månader och nu finns hennes ”Jag for ner till bror” i handeln.

I dag blev den 54-åriga debutanten nominerad till Augustpriset.

Karin Smirnoff, 54, kan lägga ytterligare ett yrke på sin redan långa cv: författare. Sen tidigare står där bland annat reporter, restaurangjobb, Systembolagetanställd, hemtjänstvårdare, karateinstruktör och facktidningsreporter. Dessutom är hon ägare till ett trävaruföretag.

Men det är alltid skrivandet hon har återvänt till.

– Jag har skrivit många dikter och noveller och så ett par, tre hela bokmanus som jag inte har tyckt höll. Och som jag inte har velat göra något av riktigt.

Redan i början av 1990-talet skrev Karin Smirnoff embryot till det som sedan blev ”Jag for ner till bror”.

Manus blev liggande

– Jag började skriva på någonting som påminner om språket i den här boken. Och det var så roligt att hitta ett språk som jag kände var mitt. Men så fick jag jobb i Stockholm, flyttade och det rann ut i sanden.

Sen blev det liggande tills hon en dag bestämde sig för att söka in på den författarskola i Lund, där hon nu går andra året. Hon skrev det första kapitlet som en ansökan och kom in.

– Sen sa min handledare att hon skulle vilja höra en fortsättning. Jag hade tänkt skriva en helt annan berättelse, men så tänkte jag: Äh, det kan jag väl göra, nåt kapitel till och bara se hur det känns, om det är kul.

”Jag vill att saker ska gå fort”

Fram växte boken och efter tre månader satte Karin punkt.

Någon detaljerad plan av hur boken skulle disponeras hade hon inte innan hon satte i gång.

– Jag har för dåligt tålamod. Jag vill att saker ska gå fort och jag litar på att saker händer ändå. Och det gör det. Sen får jag skriva om en del, absolut.

Så nu, vid 54 års ålder, gör hon författardebut.

– Det känns alltid bra att romandebutera, oavsett ålder.

Huvudpersonen Jana Kippo, vem är hon egentligen?

– Hon är en återvändare som kommer tillbaka till sin hemby, för att träffa sin tvillingbror. Han är i ganska dåligt skick, så hon bestämmer sig för att stanna. Jag tror inte att det är meningen egentligen men hon blir kvar.

– En del handlar ju om bearbetning av hennes liv. Hur det var och vad som blev följden av det. Vad som blev hennes liv – det är ju ganska tomt.

Var finns byn Smalånger?

– Jag har tagit min barndomsby, som ligger mellan Umeå och Skellefteå. Men Smalånger skulle kunna vara var som helst i glesbygden. Udda människor finns givetvis även i städerna, men de är lättare att urskilja i ett mindre samhälle.

Ljusglimtar i mörkret

Boken blir allt mörkare, det här norrländska mörkret i boken tar inte riktigt slut?

– Jag vet inte om jag tänkte så mycket så, men de har en historia att berätta och den råkar vara mörk. Sen finns det ju lite ljusglimtar också. Någonstans tror jag att de här människorna går mot någon form av ljus. Kanske inte riktigt det här ”halleluja-ljuset”, men mot ett bättre liv.

Du skriver rätt mycket på dialekt, det är en del svåra ord.

– Det är västerbottensmål, med inblandning av ”bondska” som fortfarande pratas en del i mindre byar och samhällen.

– Jag har valt att inte göra det alltför lätt för läsaren. Förstår man inte ordet kan man alltid slå upp det. Det har varit lite tanken med språket, att inte vara allt för illustrativ. Att inte ha så mycket adjektiv eller adverb så att man kanske får göra sig en egen uppfattning av hur en människa ser ut eller hur karaktären egentligen är.

Karin Smirnoff understryker att hon inte skrivit någon självbiografi.

– Jag har inte Jana Kippos bakgrund. Till exempel var min pappa en väldigt gullig person. Det är även min mamma. Berättelsen är fiktiv även om jag plockat en del från mitt eget liv.

Du samlar på öden?

– Ja, jag märker det när jag skriver, jag har som ett utrymme inom mig där jag samlat på väldigt mycket karaktärer, saker folk har sagt och händelser över huvudtaget som passar bra att plocka fram då och då.

Fotnot: Intervjun gjordes innan Augustprisnomineringen var känd.

ARTIKELN HANDLAR OM