Hettan väcker svåra minnen hos branddrabbade

avTT

1 av 4 | Foto: Stina Stjernkvist/TT
Det öppna landskapet som branden lämnade efter sig, där allt ser likadant ut, gör det svårt att hitta sina gamla promenadstigar och svampställen, berättar Rose-Marie Lundh och Lars Stolpe.

En undviker eld till varje pris, en annan tror sig fortfarande känna av röken från branden.

Glöden från den stora skogsbranden i Västmanland har sedan länge falnat. Men trots att fem år har gått sedan den värsta skogsbranden i Sveriges moderna historia är upplevelsen av flykt och katastrof högst levande hos de drabbade.

En av värmen dallrande landsväg skjuter genom landskapet. På båda sidor om den lyser ett hav av grönt sly upp marken som skiftar i flera nyanser av grått. Den fria sikten hindras endast av ett fåtal sotiga träd som mer ser ut som utbrända tomtebloss.

Här i Västmanlands nordvästra hörn har skogsbranden rivit upp ett nästan 14 000 hektar stort sår i landskapet och lämnat en karg och stenig terräng efter sig.

– Det dröjer väl en tio år till, sedan kanske det finns något som liknar skog här igen, säger skogsägaren Lars Stolpe.

Den röda himlen

Han är en av dem som fick se flera års arbete försvinna på bara någon timme den där sommaren för fem år sedan. I princip all hans 150 hektar skogsmark slukades av lågorna, vars intensiva färg han minns än i dag.

Han visar upp ett fotografi som han har tagit bara någon kilometer från hans hem i Sörhörende. Bakom träden på bilden syns röken, men framför allt himlen som färgats röd av elden som kommer allt närmare.

– Då ringer jag och säger åt dem där hemma att börja packa och göra sig redo för att åka, säger han.

Livet fortsätter

Veckan som går efter flykten från branden beskriver han som ett känslomässigt svart hål. Bara anteckningarna från sambon Ros-Marie Lundhs dagbok ger en liten inblick i vad de känner. Under en av dagarna beskriver hon landskapet som en krigszon. Lite längre ned står det: "vi äter tacos".

Trots kaoset fortsätter livet. Och trots att det dröjer tills något som kan kallas för skog växer igen finns det tillfällen då hon kan uppskatta de nya omgivningarna.

– En vinter för några år sedan minns jag att jag tittade på snön och de grå träden och tänkte att det såg ut som en stor gräddtårta med svarta utbrunna ljus. Det var häftigt, säger Rose-Marie Lundh.

Svarta måndagen

För åkeriföretagaren Reine Ullén var skogsbranden i flera dagar någonting som han följde på avstånd. Från sitt hem i Söderbärke, flera mil norr om branden, kunde han förvisso se och känna lukten av röken. Men att han eller hans familj skulle vara i fara fanns aldrig på kartan.

Så kommer den där ödesdigra dagen som i brandens historieskrivning fått namnet den svarta måndagen. I samband med att Reine ska gå av sitt skift och låta sin kollega fortsätta lasta virke i närheten av Ängelsberg slår branden en ring runt dem på en landsväg. Båda tar till flykten åt olika håll, men att försöka springa från lågorna är lönlöst.

I över en timme, han vet inte säkert, ligger han på landsvägen och känner sin kropp koka av värmen, övertygad om att det är där hans liv ska ta slut. Men efter att tre brandmän på eget bevåg kastat sig in i infernot kan han till slut räddas.

Kollegans död

Ödet gav honom en andra chans, men med ett pris i form av återkommande operationer och klåda. Från tårna upp till nyckelbenet får han tredje gradens brännskador – en smärtsam påminnelse om att han har livet i behåll.

Samma tur hade inte hans 30-åriga kollega, som senare hittades död, svårt bränd.

– Jag har fortfarande skuldkänslor för att vi var där, eftersom jag var hans chef. Men å andra sidan, vad skulle jag ha gjort? Alla sade ju att det var grönt, att det inte var någon fara.

"Tuff resa"

Han berättar hur olyckan gör sig påmind i samband med årsdagar, de få gånger han försökt titta på majbrasor och när han tvingas ta den vägen där den kokande hettan etsade sig fast i huden. För att gå vidare har han valt att föreläsa om sin upplevelse och tagit hjälp av andra som drabbats av svåra brandskador. Om något gott har kommit ur branden är det hans ändrade syn på livet.

– Innan var jobbet allt för mig, jag skulle göra karriär. Men nu nöjer jag mig med mat på bordet och att få umgås med familjen. Men det är klart att har varit en tuff resa.

Bara några hundra meter från där Reine Ullén räddades, alldeles intill sjön Snyten, bor Anja Landgré och Kenneth Risberg. När brandfronten avancerade nedför slänten mot deras röda trävilla var den enda flyktvägen ut i vattnet med hjälp av en roddbåt.

"Skänk från ovan"

När de nått land på andra sidan sjön var de däremot övertygade om att deras hem gått upp i rök. Men bortsett från en mindre eldsvåda i källaren klarade sig huset från branden.

– Jag minns att ett av grannfamiljens barn sade efteråt att han hade hållit en hand över vårt hus för att skydda det. Jag är inte religiös, men på något sätt kändes det som en skänk från ovan, säger Kenneth Rising.

Men lyckan över att ha både livet och sitt hus kvar förbyttes dock snabbt av sorg. Skogen som hade funnits inpå husknuten fanns inte längre och utmed landsvägen, som de numera kunde se från ett fönster på andra våningen, stannade brandturister för att se på förödelsen.

Upplevelsen fick de först att överväga en flytt. Traumat och smärtan av att bli påmind om branden varje dag kändes svåröverkomlig. Till slut bestämde de sig ändå för att stanna – ett beslut som de inte ångrar.

– Vi visste ingen annanstans där vi skulle trivas lika bra som här. Därför bestämde vi oss för att återta platsen och fylla den med nya minnen, säger Anja Landgré.

Rädslan för bränder

Skogsbranden är släckt men för varje gång den extrema sommarvärmen slår till väcks minnena till liv för de som drabbades av branden. Kenneth Rising beskriver hur han ibland får för sig att det luktar brandrök och Reine Ullén får en klump i magen när temperaturen kryper upp mot 30 grader.

Samtidigt hävdar myndigheterna att beredskapen för att hantera en ny skogsbrand är bättre i dag. Reine Ullén tror att samhället är mer förebrett, men han utesluter inte att skogarna i Västmanland kommer att brinna igen.

– Tyvärr tror jag att vi får vänja oss vid det här extremvädret och med det även skogsbränder. Min förhoppning är bara att de går att släcka i tid så vi slipper några jättebränder.

ARTIKELN HANDLAR OM

Minne

Familj

Bränder