FN:s klimatmöten – en segdragen historia

avTT

FN:s klimatmöte i Katowice i Polen är det 24:e mötet sedan starten. Mötena har utvecklats till en långsam process – vissa skulle säga segdragen.

Samtidigt har växthusgasutsläppen bara fortsatt att öka. Vad har man egentligen åstadkommit under alla dessa år?

Det hela började i Berlin 1995, och har fortsatt sedan dess – med avsikten att få ner utsläppen.

I Kyoto 1997 enades man om det första klimatavtalet, det så kallade Kyotoprotokollet. I Haag 2000 kunde man dock inte enas och mötet kollapsade – samtidigt som USA under George W Bush hoppade av protokollet.

Protokollet blev istället verklighet vid ett extramöte i Bonn 2001, då de övriga länderna gick vidare utan USA.

Ganska snart stod det klart att Kyoto var helt otillräckligt, eftersom inga krav ställdes på Kina och andra utsläppsjättar bland de så kallade u-länderna. Därför enades man om att arbeta fram ett nytt, helt globalt klimatavtal vid ett möte på Bali 2007.

Fiasko

Detta ledde fram till mötet i Köpenhamn 2009 som blev ett fiasko då förhandlingarna strandade fullständigt.

Först i Paris 2015 blev avtalet verklighet – och nu i Katowice i Polen ska avtalet få ett regelsystem.

Under årens lopp har antalet deltagare – ledamöter, journalister, aktivister – tenderat att bli fler och fler. I Katowice är antalet cirka 30 000, vilket helt klart är långt fler än vad staden, med cirka 300 000 invånare, klarar av. Bristen på hotellrum har varit påtaglig ända sedan i somras.

Inne i konferenslokalerna springer människor omkring med dokumenthögar, petar på sina mobiler, eller verkar föra oerhört intensiva diskussioner. Alla länder försöker framställa sig själva som föredömen vad gäller klimatåtgärder. Maten som säljs är i huvudsak vegetarisk.

Fel modell?

Frågan är om detta är den rätta modellen för att åstadkomma resultat. Åren har gått, man har jublat i Bonn, på Bali och i Paris, och suckat i Haag och Köpenhamn. USA har skiftat position radikalt beroende på om den sittande presidenten varit demokrat eller republikan. Och samtidigt har utsläppen bara fortsatt uppåt.

– Modellen kan upplevas som tveksam. Vi har inte kommit så långt, och det börjar bli mycket ont om tid, säger Svante Axelsson, tidigare generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Ändå anser han att alla dessa möten tjänat ett gott syfte:

– Utan dem hade sannolikt läget varit mycket sämre. Tack vare FN-processen hålls debatten vid liv.

ARTIKELN HANDLAR OM