Pettys gubblunk blir helt perfekt

1 av 4 | Foto: JERKER IVARSSON
Tom Petty i Globen.

avMarkus Larsson

ROCKBJÖRNEN

”American girl”...

När den låten börjar …

När den gitarren ringer ut …

Då är en 20 år lång väntan på att få se Tom Petty i Sverige värd varenda sekund.

Foto: JERKER IVARSSON
Tom Petty i Globen.

Finns det någon artist ur samma rockgeneration som har lika många hits?

Jag tvivlar.

Men betydande delar av konserten handlar om det som inte brukar få plats på topplistor eller i klassiska musikvideor på MTV.

Live är Tom Pettys fenomenala band The Heartbreakers bluesigare och jammigare och proggigare än de får vara på skiva.

Det blir kanske extra tydligt i ”It’s good to be king”.

På albumet ”Wildflowers” är det en rak och enkel radioballad med Benmont Tenchs vemodiga piano som glasyr.

Här sträcker Petty ut låten ordentligt. Han bygger upp det ena gitarrdånet efter det andra. Energin växlar mellan attack och reträtt, attack och reträtt, i bortåt tio minuter.

Hetsar publiken

Och i centrum står hela tiden Mike Campbell och ruskar försiktigt på sin sjögräsfrisyr.

Han måste vara rockhistoriens mest undanskymda gitarrhjälte. På listorna över världens bästa gitarrister nämns han i princip aldrig. Och det är egentligen helt obegripligt.

Mike Campbell överdriver aldrig. Ett solo får aldrig bli ett självändamål som tar över och dödar musiken. Han verkar snarare veta exakt vad varenda låt behöver.

Som när han spelar slide, bara några få exakta toner, i ”I won’t back down” och ”Handle with care”.

Som när han hänger på strängarna med en sparsmakad intensitet som tangerar David Gilmour i Pink Floyd. Som när han trampar ner pedalerna och ruskar fram ett tungt Jimmy Page-groove i covern på Fleetwood Macs ”Oh well” samtidigt som Petty hetsar publiken med ett par maraccas. Som varje gång han spelar tolvsträngad Rickenbacker och får luften av vibrera av jingle jangle. 

Det är lika imponerande hur Petty själv får varenda textrad om Ventura Boulevard, att lyssna på Del Shannon i bilen och, tja, ”oh my my, oh hell yeah” att låta som det coolaste i världen. Han sjunger fortfarande som om han har en tänd joint i ena mungipan.

Öronen får skavsår

Konserten känns som att gå in ett par skor. Till en början får öronen små skavsår av gubblunket och vissa bluespartier. Men i höjd med ”Yer so bad” sitter allt perfekt.

Då framför The Heartbreakers ”Refugee” med en volym som skulle få Socialstyrelsen att ringa polisen. Då låter ”Runnin’ down a dream” som om AC/DC har flyttat till en bungalow med havsutsikt i Kalifornien.

Då är det rörande att se hur Tom Petty och Mike Campbell, som spelat tillsammans i över 40 år, lutar sig mot varandra i ”Mary Jane’s last dance” och levererar den bästa gitarrduellen jag hört på en svensk scen sedan My Morning Jacket.

Och så... ”American girl”.

Det introt. Den gitarren. Den refrängen.

Det är ett monument som varenda musikälskare borde se och uppleva på nära håll.

Här är låtlistan

Listen to her heart

You wreck me

I won’t back down

Here comes my girl

Handle with care

Good enough

Oh well

Something big

Don’t come around here no more

Free fallin’

It’s good to be king

Something good coming

Learning to fly

Yer so bad

I should have known it

Refugee

Runnin’ down a dream

EXTRANUMMER

Mary Jane's last dance

American girl

ARTIKELN HANDLAR OM