Barock väv av oemotståndlig pop

avMarkus Larsson

Foto: Kathryn Vetter Miller
Natalie Merig, mer känd som Weyes Blood, verkar ha tänkt ut sin musik med en läslampa som enda sällskap.

ALBUM Finns det en förlorad länk mellan Enya och Karen Carpenter?
I så fall kallar hon sig för Weyes Blood.


Weyes Blood
Titanic rising
Sub Pop/Playground


POP Natalie Merig säger att Bob Seger är en stor inspirationskälla.

Lycka till med att höra det på ”Titanic rising”.

Musiken på Mergis tredje album under namnet Weyes Blood ligger rätt långt från Segers rovor och jordmåner. Dessutom tvivlar jag starkt på att Bob någonsin skulle stoppa in uttrycket ”yolo” i en låttext.

Men det är Bob Segers direkta tilltal som attraherar Weyes Blood. Och det säger ändå någonting om en artist som pratar lika passionerat om amerikansk heartlandrock som Enya och renässansmusik.

30-åringen från Los Angeles har sjungit i gospelkörer, tog sitt artistnamn från Flannery O’ Connors roman ”Wise blood” och verkar ha tänkt ut sin intellektuella pop med en läslampa som enda sällskap.

Grunden är 70-talets mjukaste radiopop. Långa stunder undrar man om ”Titanic rising” är ett gammalt album av Karen Carpenter.

Men Weyes Blood trär upp dem på de bästa arrangemangen hon gjort hittills. Synthar, kyrkokörer och barock kammarmusik för låtarna att expandera åt oväntade håll.

Precis som regissören David Lynch och kompositören Angelo Badalamenti låter ”Titanic rising” modern tack vare att Weyes Blood använder ljud och melodier som är så välbekanta att de finns i vårt undermedvetna och placerar dem i ett nytt sammanhang.

BÄSTA SPÅR: ”A lot’s gonna change”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM