Den unge Khalids lidande låter konstruerat

Foto: PRESS
Khalid målar i blå toner på sitt andra album, men han skulle behöva vara mer av en free spirit i studion.

avPer Magnusson

MUSIK

ALBUM ”Free spirit” heter Khalids andra album. Det är en falsk innehållsförteckning.
Khalids musik skulle må bra av mer fritänkande.


Khalid
Free spirit
RCA/Sony


POP Soulsångaren Khalid debuterade just före high school-examen. På första albumet ”American teen”, en slags stretchad studentsång, romantiserade 19-åringen livet som ung, fattig student. Den universala glorifieringen av tonårsliv – sommarlovslängtan, kickar och detta med att däcka i en uber – lät emellertid lite övertydlig.

Den kommersiella popvärlden omfamnade dock ögonblickligen Khalid. Grammynomineringar och stjärnspäckade samarbeten regnade över Texas-artisten, som till och med fick en egen dag(!) – ”Khalid day” – i hemstaden El Paso.

Efter fjolårets ep ”Suncity” är Khalid, nu 21, tillbaka med den egentliga uppföljaren till debuten. Så vad är att vänta nu när den fattiga studenttiden är ett minne blott?

Postgymnasial ångest?

Omöjlig ung kärlek, ska det visa sig. Livet som aldrig kan vara enkelt när man önskar att det vore. Den förvirrade ungdomsförälskelsens eviga otursdag.

Musiken kan främst kategoriseras som pop. Lite Sam Smith- och Adele-potential här, lite svävande Miguel-stämningar och några The Weeknd-fraseringar där. Den raspiga rösten konstant lika raspig. Ett skapande inom snäva ramar.

Mitt återkommande problem med den icke obegåvade Khalid, märker jag, är hur han framstår som väl vässad. I synnerhet i de spår som är krediterade flera namn låter musiken som resultatet av lite för många djupt veckade låtskrivarpannor. Spontaniteten och magin går förlorad längs vägen. Varje gång Khalid är någonting på spåren kommer en konstlad textrad i vägen.

Inte ens när John Mayer knackar på i studion med sin gitarr i elfte timmen – som nästan blivit tradition på samtida r’n’b- och soulalbum – räddas föreställningen.

”Free spirit” swishar alltför ofta förbi som ljudkulissen i en sval inredningsbutik. Det var naturligtvis inte såhär det var tänkt.

Nästa gång hoppas jag att El Pasos stolthet fimpar Stargate, Disclosure och Hit-Boy och bara sätter sig ner i ett av de där rusen han sjunger om och skriver ner sina tankar utan att redigera en enda rad efteråt.
BÄSTA SPÅR: ”Hundred”


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

John Mayer

Pop

Soul