Blandad funksoulpaj från Anderson Paak

Foto: Pressbild
Ingen blues under solen här inte.

avHåkan Steen

MUSIK

ALBUM Anderson Paak serverar ännu en synnerligen välgräddad funksoulpaj från det soligaste Kalifornien, om än med väl starka retrokryddor i vissa tuggor.


Anderson Paak
Ventura
Aftermath/Warner


R’N’B/HIPHOP När Anderson Paak släppte albumet ”Oxnard” i höstas blev kritiken blandad, och på sina håll så negativ att den 33-årige soulmannens egen mor inte kunde låta bli att stötta sin son i ett sms som snart fick vid spridning via sociala medier.

Paak nämnde i intervjuer att han hade varit tvungen att anpassa soundet på detta sitt första album för Dr Dres bolag Aftermath, men att uppföljaren snart var på gång och där skulle han få friare händer.

Den skivan är ”Ventura”, och utan att jag hör en alltför radikal kursändring känns den onekligen som en liten återgång till soundet på tre år gamla genombrottsalbumet ”Malibu”.

Multibegåvningen från södra Kalifornien visar, utan att maskera överdrivet mycket, varifrån han kommer: Stevie Wonders soldränkta 70-talssoul, Parliaments fonkiga 70-talsfunk, den omfamnande medvetenheten hos Curtis Mayfield och det oblyga sängkammarperspektivet hos Prince. Givetvis inramat med en lätt uppdaterad version av den palmvajande, asfaltssmältande, lojt rumpskakande g-funk som just Dr Dre var drivande i att frälsa världen med under tidigt 90-tal.

Det är ett slags musik som med rätt musiker och humör ofta blir fantastiskt underhållande live – Anderson Paak bevisade det själv på Annexet i Stockholm för en dryg månad sedan – men på skiva kräver den att artisten både lyckas slunga in allt det klassiska i något slags relevant nutid och addera sin egen personlighet. Annars kan man ju lika gärna spela ”Talking book” eller ”Sign ’o’ the times” en gång till.

Inte alls enkelt, men på ”Malibu” lyckades Paak de facto med precis den personaliserade uppdateringen. Och det var alls inga fel på ambitionerna på ”Oxnard” heller, lika lite som det är det på den precis lika gästspäckade ”Ventura”. André 3000 från Outkast, Jazmine Sullivan och Brandy är bara tre av namnen som dyker upp. Men här vilar ändå en viss ”mer av samma”-känsla, som emellanåt blir lite svår att skaka bort. Trots läckert sound som andas både stillahavsvindar, jazztobak och nyputsad krom.

Så det blir en del lite väl nedcabbade retroövningar, även om det tveklöst händer några gånger att alla stjärnor ställer sig rätt i skyn. Främst i ”Make it better”, där självaste Smokey Robinson gör ett oväntat blygsamt men i all sin subtilitet ändå avgörande inhopp, och finalnumret ”What can we do”, där Paak skickligt lyckas återskapa genuin studiokemi med den sedan åtta år bortgångne Nate Dogg.
BÄSTA SPÅR: ”Make it better”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM