Miraklet på Broadway

Bruce Springsteen gör en unik och fantastisk soloshow

1 av 2 | Foto: Rob DeMartin
Historieberättaren Bruce Springsteen har aldrig varit bättre än på Broadway.

avMarkus Larsson

MUSIK

FILM/ALBUM Många missade säkert soloshowerna med Bruce Springsteen på Broadway.

Nu visas den självbiografiska föreställningen på Netflix.

Det är en fantastisk fejk.


Bruce Springsteen
Springsteen on Broadway
Netflix (film)/Sony (album)


ROCK Han har aldrig haft ett riktigt jobb.

Han har aldrig jobbat nio till fem.

Han har blivit miljardär på att sjunga om något som han själv aldrig har upplevt – att stiga upp när klockan ringer på måndag, ta på sig blåkläderna och gå till fabriken eller verkstaden.

Han har dessutom kommit undan med det, på ett sätt som ingen annan artist ur hans generation lyckats med.

”I’m that good.”

I inledningen av sin föreställning på Broadway i New York förklarar Bruce Springsteen att han i grund och botten är en fejk.

När han en gång för länge sedan bestämde sig för att bli
rockstjärna såg han sin pappa Doug framför sig uppe scenen, fast med en gitarr.

Doug Springsteen hade levt det arbetarklassliv som den unge Springsteen ville sjunga om, kanske för att förstå sin far bättre eller för att kunna bli en helt annan person.

Eller som Bruce själv konstaterar:

”Min pappa var min största hjälte och min värsta fiende.”

Det är en av föreställningens många, många smärtpunkter.

Frihetskänslan i Springsteens musik kommer från den livsviktiga och dubbelbottnade övertygelsen om att slå sig lös och skapa sig ett annat liv än den person som betydde mest för honom och som han inte kunde
lämna – sin egen far.

Att inte bli en arbetare som var utlämnad till andras godtycke, där jobbet eller bristen på arbete bestämde allt. Att inte bli så ensam och besviken på sitt liv att han hellre satt och söp på puben än att vara med sin familj.

Att försöka vara allt annat än det, och vad som händer om man misslyckas, är den grundläggande drivkraften bakom allt Bruce Springsteen gjorde när han var ”born to run”.

Det dröjde länge innan han insåg att pappan, precis som han själv, led av depressioner.

”Springsteen on Broadway”, en mästerlig soloföreställning som bygger på boken och självbiografin ”Born to run”, spelades in under två kvällar i juli på Walter Kerr Theatre, en lokal som rymmer drygt 900 personer i teater- och musikaldistriktet Broadway.

Konsertfilmen som strömmas på Netflix från och med på söndag fångar honom mitt i spelschemat mellan premiären den 12 oktober 2017 och finalen den 15 december 2018.

Springsteen har uppträtt tisdag till söndag varje vecka, materialet är vid det här laget en del av blodomloppet.

Musiken är själva motsatsen till dundrande rockshower på Ullevi. Springsteen växlar mellan akustisk gitarr och piano på en enkelt upplyst scen. Han är på många sätt tillbaka i köket där han satt ensam och spelade in skisserna som blev albumet ”Nebraska”.

Ibland låter det som att Springsteen, lite som Bob Dylan, spelar några av sina mest kända låtar för första gången. Det är rått, rostigt, lite hest och löst i konturerna. Samtidigt är han så trygg med låtarna, dynamiken och tajmingen att han hela tiden kan förändra betydelsen av sina mest klassiska texter genom att sjunga dem annorlunda, dra ut på eller byta ut vissa ord, sänka tempot mitt i låten eller mot slutet.

Men det är inte musiken det handlar om i första hand. Showen tappar definitivt flera kilo av sin tyngd om man bara lyssnar på skivan. Man behöver både se och höra Bruce Springsteens fantastiska, roliga och laddade monologer. De förklarar och fördjupar betydelsen av en ”My hometown”, en ”The promised land” eller en ”Born in the USA”.

Det är en arketypisk arbetarberättelse om en patriarkal fader, en son som bryter sig loss och en mor som stod för trösten och värmen. En tröst och värme som Springsteen använde för att göra musik av sina spöken, musik som för honom blev ett uttryck för kärlek.

Det är fascinerande att se blickarna som Springsteens och hustrun Patti Scialfa skickar varandra när de sjunger ”Brilliant disguise”, en av hans bittraste kärlekslåtar, tillsammans. I raderna ”Now you play the loving woman/I’ll play the faithful man” ryms den komplexa verkligheten bakom många långa relationer.

Uppgörelsen med pappan i ”My father’s house” är så rå och vacker att man nästan vill blunda och hålla för öronen. Pappan och sonen försonades till slut, precis innan Bruce fick sitt första barn. Det går inte att vända bort blicken när Springsteen senare säger att poängen, om det finns någon, är att åtminstone inte föra vidare ens synder och misstag till sina barn.

Rösten blir tjock. De klipper inte bort när han torkar ögonen och kommer av sig.

Det slutar som det en gång började på allvar, med ”Born to run”.

Versionen är inget segerrus, utan något äldre, större och sorgligare. När den tonar ut står Springsteen och slår försiktigt på gitarren. Det låter som
flimrande hjärtslag.

”Ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk.”

Det är ett passande slut på en av Bruce Springsteens allra bästa shower, konserter, föreställningar. Som storyteller har han aldrig tidigare släppt publiken lika nära sig själv, sin glädje, sin skuld, sin skam, sina rädslor, sina svagheter, sin musik, sitt värv.

”Ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk.”

”Springsteen on Broadway” handlar inte bara om Springsteens liv. Det känns också som en elegi över 60-talets rockgeneration, traditionen som han kommer ifrån och förvaltar. Och om det är ett bokslut, vad
händer nu?

”Ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk, ta-ta-ta-dunk.”


Lamporna släcks. Det blir tyst och mörkt. Sedan exploderar ett enormt jubel.
69-åringen från New Jersey har sällan fejkat det bättre.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM