Här tar Greta van Fleet en grym revansch

avSofia Bergström

1 av 3 | Foto: MARCUS ERICSSON
Greta van Fleet på Lollapalooza.

LOLLAPALOOZA Svärmorsdrömmarna i Greta Van Fleet charmar oftast skiten ur festivalpubliken, men det hettar bara till ibland.


Greta Van Fleet
Plats: Tower Stage, Lollapalooza. Publik: Svårt att bedöma, men det är långt ifrån fullpackat framför scenen. Längd: 60 minuter. Bäst: Josh Kiszka – maken till begåvad sångare. Sämst: Det är på tok för många utdragna intron och outron, hade gärna sett att de tryckte in några fler låtar i stället. Fråga: Hur fräckt skulle det inte vara att få höra gruppens tolkning av Adeles ”Rolling in the deep”?


Senaste Sverigespelningen var en 90 minuter lång berg- och dalbana.

Inför en brokig skara fans på ett fullsatt Annexet i Stockholm stod Greta Van Fleet för en minst sagt svajig insats.

Bandmedlemmarna kändes långt ifrån varma i kläderna, sångaren Josh Kiszka växlade friskt mellan falskt och fantastiskt, och ointressant jammande upptog nästan en tredjedel av konserten.

Rockgruppens väl utstuderade fusion av bland andra Led Zeppelin och The Who kom inte riktigt till sin rätt.

Men på Lollapalooza tar gruppen välbehövlig revansch.

Joshs gudabenådade röst håller från start till slut, och jag blir gång på gång golvad av hans uthålliga falsettsång och Robert Plant-liknande urladdningar.

I en makalöst magisk tappning av Labi Siffres ”Watch me” får den färgstarka frontmannen tid och rum att upphöra. Likaså under ”Flower power”, en sällsam pärla från dubbel-ep:n ”From the fires”.

Men det är långt ifrån en enmansshow förstås.

Inte minst står trummisen Danny Wagner för spelningens stora överraskning.

På platta är Wagners stumma trumspel den svagaste länken i gruppens ljudbild. Gruppens akilleshäl, så säg.

Men nu skäms jag över att jag ens tänkt den tanken.

Ofta är hans insats lika explosiv och omtumlande som gruppens färgstarka frontman.

Han är ingen John Bonham eller Bill Ward precis, men potentialen finns där.

Och rent visuellt ser gruppen ut som en kollektiv svärmorsdröm med perfekta Colgate-leenden, fluffiga hårsvall och sockersöt utstrålning. Lite som den dagens motsvarighet till Hanson-bröderna.

Men så kommer vi till gruppens mer än irriterande vana – detta jäkla jammande.

Publiken får, vare sig de vill eller inte, ta del av en orgie av utdragna intron och outron som bara verkar tilltala en bråkdel av publiken.

Redan innan första låten bränner Jake Kiszka – sångarens tvillingbror – av ett gitarrsolo medan Josh brister ut i till synes spontana vrål och läten. Wagner bjuder dessutom på ett trumsolo redan efter ”Highway tune”, spelningens andra låt.

Och inför festivalpubliken faller det oftast platt. Det är tydligt att publiken trivs som allra bäst när de ges möjlighet att sjunga med.

Till följd får dessutom flera låtar stryka på foten.

Men trots det lämnar jag spelningen alldeles upprymd och glad.

Inte alls som efter formsvackan på Annexet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Musik