Något av det finaste Moneybrother gjort

Foto: Niclas Brunzell
Nya albumet är Anders Wendin rakt upp och ned, på ett strålande sätt.

avHåkan Steen

MUSIK

ALBUM Anders Wendin är mer personlig än någonsin på nya albumet ”Det är dom dagarna jag vill sjunga om”.


Moneybrother
Det är dom dagarna jag vill sjunga om
Hacka Industries


ROCK Efter den förvisso utmärkta ”This is where life is” kändes det som att Anders Wendin hade tagit konceptet Moneybrother och den expressiva soulrocken så långt han kunde. En fortsättning på det spåret hade lätt kunnat göra honom till en karikatyr på sig själv. Så han släppte ett album i eget namn, med texter på svenska.

Ända sedan coveralbumet ”Pengabrorsan” 2006 hade vi anat att Wendin borde kunna göra något riktigt bra på modersmålet, gediget skolad i alla sorters svensk rock – från Björn Skifs till Eldkvarn – som han var.

2014 års ”Dom ska få se vem dom roat sig med” blev också Wendins i särklass mest personliga album. Den nya musikaliska mixen, där han blandade upp Moneybrother-rocken med visor, folk och gammal schlager kändes som starten på något nytt.

Nästan fem år senare kommer uppföljaren, och även om Wendin åter kallar sig Moneybrother är han ännu mer hudlös och intim på ”Det är dom dagarna jag vill sjunga om”.

I tio omsorgsfullt snidade sånger framstår han som Ludvikas lätt uppdaterade svar på både Van Morrison och Gunnar Wiklund. Om han på förra albumet ibland ville vara slängigt gamängig storyteller mellan lågmäldheterna ger han här sin slipade inre dramaturg ledigt och gör en rakt igenom naken och uppriktig skiva.

Soundet är huvudsakligen akustiskt och sällan större än absolut nödvändigt – låtarna torde kunna fungera alldeles utmärkt på den turné med trio som inleds i Karlskrona i kväll – och Wendin ställer upp dörren till sitt känsloliv på vid gavel.

Han sjunger om kärlekens många sidor, om smärtsam saknad, om otillräcklighet, självförakt, rotlösthet och alienation och framför allt om djup tacksamhet inför turen att ha träffat någon i en värld där tillvaron så lätt ter sig meningslös varje gång man tvingas famla sig fram genom den på egen hand. ”Vem bryr sig om hur vägen går så länge jag får ha dig tätt intill mig” som han formulerar det i den stillsamt majestätiska ”Stannar om du ber mig”.

Jag tänker inte sällan på gamla svenska schlagers från 60- och 70-talen, och det är uteslutande menat som beröm. Wendin må kunna sin Tim Hardin och tidiga Springsteen utan och innan men atmosfären i souliga ”Precis som mamma sa” och ”Sommaregn” eller ballader som ”Jag förstår inte vad du såg” och ”Det är dom dagarna jag vill sjunga om” andas mycket av samma sorts vardagliga vemod som hos till exempel Barbro Hörberg, Anna-Lena Löfgren eller Olle Adolphson.

Det är ett lite förbisett hörn av svensk pophistoria men 43-åringen låter synnerligen hemmastadd där, och moderniserar traditionen försiktigt med rader om gps:er och sponsorfester.

Wendin får gärna fortsätta utveckla den här delen av sitt låtskrivande, för ”Det är dom dagarna jag vill sjunga om” hör till det allra finaste han har gjort.
BÄSTA SPÅR: ”Stannar om du ber mig”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik