Hypnotisk hedonistisk Post Malone

Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto
Den omåttligt populäre Post Malone gör sin andra konsert i Sverige på bara ett halvår.

avPer Magnusson

MUSIK

KONSERT Konserten är som en lång, hypnotiserande sluddrig dryckesvisa för strömningseran.
”Get drunk and have a good ass time”, uppmanar Post Malone och fångar hela sin attityd.


Post Malone
Plats: Globen, Stockholm. Publik: Slutsålt. Längd: En och en halv timme. Bäst: ”Stay”, ”White Iverson” och ”Rockstar”. Sämst: Posty skulle behöva några fler låtar som nådde upp till hakan på den sistnämnda.


I mitten av 00-talet började en liten pojke vid namn Austin Richard Post spela gitarr hemma i Texas, inspirerad av tv-spelet Guitar Hero. Som 15-åring provspelade han för bandet Crown The Empire. Det gick dåligt, en gitarrsträng brast, liksom Posts rockstjärnedrömmar.

I stället bytte han bana till rappare och tog namnet Post Malone med hjälp av en rapnamnsgenerator.

Sex år senare fick han, 21 år ung, megaframgång med hedonistiska hiten ”Rockstar”.

Post Malones musik har kallats mycket – från genrelös och nyskapande till ytlig förflackning av rap. Men fansen älskar honom. De horder av tjejer och killar i bandana som vallfärdade till Sjöhistoriska museet för att se honom på festivalen Smash i somras var levande bevis.

Via soundtracket till animerade superhjältefilmen ”Spider-Man: Into the Spider-verse” har han också värvat en stor grupp barn; unga pojkar nynnar ”I don’t wanna die too young” på killtoan innan konserten.

En stund senare lyfter en gigantisk svart tegelsten från Globens scen. Under den kliver Post Malone fram och, tja, ser ut lite som någon som bott under en sten.

Hans lakoniska sång – med fängslande vibrato och suddiga stavelser som flyter in i varandra – är lite mer gapig än på skiva. Texterna kretsar uteslutande kring lyxliv och demoner.

Showen är extremt sparsmakad: Post Malone med en röd bägare i handen, beats och sporadiska fyrverkerier. Först i tredje låten tänds skärmarna som skönjer den sjungande rapparens kortärmade skjorta med texten ”Sweden” över bröstet.

Post Malones styrka är melodier skräddarsydda för att poppa i spellistor. Låtar som ”Better now”, ”Candy paint” och ”Go flex” är versalt producerade för att fungera på telefonens högtalare. Post Malone är en popstjärna som gjuten för det sena 10-talet – med en ganska stor dos nutida emo. Han har en tatuering av den bortgångne artisten Lil Peep på armen och hans låtar ekar av samma ensamma desperation som sin generations ansiktstatuerade rappare.

När han sätter sig med gitarren och omfamnar sin inre, refuserade gitarrist i ”Stay” händer någonting. Hans talang som sångare och låtskrivare skiner igenom.

Samma sak i den drömmiga debutsingeln ”White Iverson”, en referens till basketspelaren Allen Iverson.

Och så ”Rockstar”, då.

Det är med den som med Ben & Jerry’s-glass med kakdeg: lätgillad, men svårälskad.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rockstar

Lil Peep