Traditionalism i sin finaste form med Daniel Norgren

avHåkan Steen

Foto: Superpuma
Daniel Norgren (överst) med sitt band.

ALBUM På åttonde albumet ”Wooh dang” är Daniel Norgrens västgötska americana kanske mer övertygande än någonsin.


Daniel Norgren
Wooh dang
Superpuma/Border


ROCK/FOLK Det här är Daniel Norgrens åttonde album. I maj ska han ut och spela i svenska konserthus, därefter väntar en längre Europaturné och sedan Way Out West i augusti.

Ändå kan det här mycket väl vara den första text du läser om honom. Detta är hur som helst den första recensionen i Aftonbladet. Norgren tvingades pinsamt nog för oss gå omvägen hit via publikationer som Pitchfork och Rolling Stone.

35-åringen från Tvärred utanför Ulricehamn har ända sedan första albumet ”Kerosene dreams” för tolv år sedan gjort i princip allting själv och efter eget huvud.

Han har en studio på gården där han bor, ett slags västgötskt svar på The Bands legendariska ”The big pink”. Där gillar han att restaurera gamla orglar som han har köpt billigt och fäster låtarna analogt på tejper som ibland verkar ha använts förr.

Musiken kommer inte sällan till under nattliga bilresor genom skogarna i det heartland som ramas in av sjöarna Åsunden och Tolken.

Skiv- och bokningsbolaget Superpuma har sitt högkvarter i Östra Frölunda några mil söderut och drivs av Norgren och kompisen Pelle Nyhage, med fruar och syskon i olika roller.

Norgren har i lugn och ro kunnat bygga sin trogna publik, fjärran från sofistikerade marknadsplaner och hetsiga karriärstrateger och utan överdrivet mycket hjälp av medierna.

Med en sällsynt fin låtskrivarpenna och en grundmurad kärlek till traditionell amerikansk rock, blues och folkmusik hittar den långe mannen i kepsen och flanellskjortan lyssnare ändå.

Efter de relativt stillsamma och intima albumen ”Alabursy” och ”The green stone” tillåter sig ”Wooh dang” att åter rocka och rulla lite mer. Allra mest lyckat i ladugårdsbluesen ”Dandelion time”, byggd på lika delar gammal r’n’b och Tom Waits mest kakburkiga 80-talsboogie, men också i ruffigt countrysouliga ”Let love run the game”.

Fin är även den märgigt smäktande serenaden ”When I hold you in my arms”, som förmodligen Willy De Ville hade varit stolt över.

Men som vanligt känns Norgren mest i balladerna. Hör bara hur han i ”The flow” under sex minuter bygger förtätning som skulle kunna kallas neil youngsk men lika gärna david lynchsk.

Eller ”The power”, ännu en i den långa raden av sånger om att lyssna på sitt hjärta, men genuint drabbande i all sin ickeposerande uppriktighet.

”Wooh dang” är traditionalism i sin finaste form.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock

Neil Young