Helande arenapop med Florence And The Machine

1 av 3 | Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Florence Welch rusar mellan både scenkanter och ytterligheter under sin första Globen-show med Florence And The Machine.

avHåkan Steen

MUSIK

KONSERT En barfotadansande Florence Welch fyller Globen med så mycket energi att hela arenan vågar stoppa undan mobilen och krama en främling.
Det är precis den sortens estradör som arenarocken behöver just nu.


Florence And The Machine
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 11 500. Längd: 95 minuter. Bäst: ”Dog days are over” och ”Big god”. Sämst: Möjligen snäppet för mycket alternativandligt nyhippieflum på sina ställen.


På de tio år som har gått sedan Florence And The Machine debuterade med albumet ”Lungs” har Florence Welch från södra London transformerats från indierockens nya hopp till ett slags korsning av Kate Bush och Bruce Springsteen som världen inte visste att den behövde.

Lika delar svävande nyhippiemystiker och ledigt arenadompterande publikfriare. Hon sjunger skört och beslöjat över harpa och stråkar med blicken långt i fjärran i ett ögonblick för att sedan studsa ner till kravallstaketet och headbanga på fansens axlar till ett hårt rockriff.

32-åringen låter uppriktig när hon närmast förläget imponeras av Globens väldighet och säger att hon ibland tror att hela den här framgångssagan är en dröm.

Samtidigt besitter hon auktoriteten att få oss lägga undan mobilen, bli sårbara och krama främlingen intill.

I ”Delilah” rusar hon rakt ut i publiken, ända bort till mixerbordet.

Florence Welch och hennes åtta personer starka band handlar om kontraster. Men mest om melodier som lyckas vara storslagna utan att bli banala och texter som kombinerar det smarta med det allmängiltiga.

Det är helt logiskt att ”Patricia” är en hyllning till Patti Smith, för Welch söker en liknande sorts mix av poesi och punkig direktkommunikation, med en röst som borrar sig rakt genom Globens metallväggar.

Episka ”Dog days are over” är lika delar hitpop och healingövning och i maffiga ”What kind of man” låter Welch känslosam som Stevie Nicks och besatt som Roky Erickson, samtidigt.

Alla grepp känns välbekanta, ändå har de aldrig riktigt mixats ihop precis så här tidigare. Och nästan allt lyfter flera steg jämfört med skivorna.

Florence And The Machine är tänkande, omhändertagande energi på mörk botten. Just den sortens band som behövs i just den här tiden, med andra ord.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM