Backstreet Boys släpper tom och intetsägande smörja

avMarkus Larsson

Foto: Sony
Le mot kameran, Backstreet Boys. Och det vore ännu roligare om nya skivan ”DNA” innehöll några låtar också.

ALBUM Nya skivan med Backstreet Boys har en speciell egenskap.
Låtarna växer inte.
De blir sämre ju mer man lyssnar på dem.


Backstreet Boys
DNA
RCA/Sony


POP Fan, vad mycket meningslös musik det finns.

Och här kommer ännu mer tom luft.

Med ”DNA” vill Backstreet Boys, precis som titeln antyder, visa vad gruppen består av. Låtarna representerar vilka de är som individer och som band.

Det är mycket oroväckande. I så fall måste bandet bestå av äggskal.

För drygt 20 år sedan var allting annorlunda.

Backstreet Boys slog igenom samtidigt som Max Martin började formulera sina våldsamt framgångsrika och matematiska popformler på allvar.

Pojkbandet från Orlando i Florida var en av anledningarna till att popvärlden på allvar upptäckte hitfabriken Cheiron, det svenska låtskrivar- och producentkollektivet som gömde sig i liten musikstudio vid Fridhemsplan i Stockholm.

Om gruppen har ett dna består det av en rad lysande popsinglar som släpptes mellan 1996 och 1999:

”Quit playing games (with my heart)”, ”As long as you love me”, ”Everybody (Backstreet’s back)”, ”I want it that way” och ”Show me the meaning of being lonely”.

Men redan år 2000 började hitsen att dunsta bort. I dag är den identitetslösa musiken ofta mer pinsam än relevant.

Backstreet Boys försöker anpassa sig efter en tid som de varken tillhör eller bottnar i. ”DNA” är ett generiskt Spotify-lajv där medlemmarna försöker klä ut sig till Ed Sheeran eller EMD utan större framgång.

Perukerna kan inte dölja att i princip vem som helst hade kunnat sjunga de här låtarna. Flera av dem hade knappt gått till andra chansen i Melodifestivalen. Det låter som att några farbröder, mot bättre vetande, försöker krascha ett tonårsparty.

Det finns ett undantag. I ”The way it was” gör Backstreet Boys old school-soul som kunde ha släppts av Charlie Puth eller Boys II Men. Där är de åter igen en vokalgrupp som blandar pop med romantiska doo wop-melodier från kritaperioden. Det är också enda gången som de brinner och vill något, både var för sig och som grupp.

Annars är ”DNA” mest en annons för den kommande världsturnén med samma namn. Konserterna kommer knappast att bygga på det nya materialet.

I så fall rasar allt rätt snabbt. Musiken har nämligen en mycket speciell och tveksam egenskap.

Låtarna växer inte. De blir sämre ju mer man lyssnar på dem.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM